Att ge barnen kärlek är viktigare än materiella saker

Jag läser om brottaren Frank Anderssons tragiska bortgång och mina tankar går till hans familj. Det enda jag kan tänka på när jag ser hans fotografi är vilken svår barndom han hade. Just en berättelse om hur han lämnades ensam hemma fastspänd i spjälsängen när resten av familjen åkte på utflykt, har bränt sig fast i mitt minne. Han var väl cirka två år och mamman orkade inte ta med honom. Jag ser det lilla barnet framför mig, sittandes ensam timme efter timme, utan mat och vatten, men framförallt utan kärlek. Vad gör en sådan upplevelse med ett barn? Vågar någon som blivit så kärlekslöst behandlad någonsin släppa någon nära och bygga en stark varaktig relation. Han var en glad gamäng har jag förstått med ett stort hjärta, men jag tror att hans barndom påverkade honom mycket.

Vi hemmaföräldrar har alltid dåligt samvete över allt vi inte lyckas ge våra barn. Vi oroar oss och jämför och kämpar för att våra barn ska få allt det som andra har. Men jag tänker som så att vi borde lägga ner allt sådant som handlar om materiella saker. Det är inte hela världen att växa upp i en hyrestrea, även om kompisarna bor i en villa. Det är inte hela världen att inte få resa utomlands titt som tätt, eller att inte ha ett överflöd av dyra leksaker. Vilket barn vill ha alla materiella saker om det samtidigt inte får närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och tid med sina föräldrar. Vad är kändisskap och framgång värt om du inte fick kärlek som barn och en trygg tillvaro?

Många som når enorma framgångar - dukar ändå under som unga. Det är ofta vi får läsa i tidningarna om kända, framgångsrika artister som dött på grund av drogmissbruk eller självmord. Jag är övertygad om att barndomen kan vara en komponent som bidrar till undergången. Självklart är det inte hela sanningen men en pusselbit. Kärlek, närhet, kramar och tid med föräldrarna är så mycket mer värt än en massa prylar. Och när vi hemmaföräldrar oroar oss för allt vi tycker att våra barn inte får, så borde vi fokusera mer på vad vi faktiskt ger dem när vi väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Jag önskar så att vi kunde se bättre vad som faktiskt är värt något - och snegla mindre på vad tidsandan för tillfället hetsar oss till att tro är viktigt. Det bästa vi kan lära våra barn är att de får vara avundsjuka - men aldrig missunnsamma. Vill de ha något så får de arbeta för det. Lär dem att om de drömmer om att få bo i en stor villa, så kan de nå dit, genom att plugga i skolan och satsa på en bra utbildning, eller välja ett hantverksyrke som är eftertraktat och där de tjänar bra med pengar. Sedan får de välja själva vilka prioriteringar de vill göra som vuxna. Jag tror ändå att de flesta som vuxit upp i hälsosamma hem med en bra balans, kommer att göra vettiga prioriteringar en dag. Genom att ge dem en trygg barndom och samtidigt berätta att de faktiskt kan välja vilken väg de vill gå - att de är de själva som har makten, så har vi gett dem den bästa gåvan av alla: valfriheten och en möjlighet till en bra balans. Det här går inte att värdera, men det är som jag ser det, så mycket mer värt än alla materialla saker i världen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

För att undvika psykisk ohälsa måste vi titta på små barns behov

De första sex viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas