Arbeit macht frei

Kära kvinnor ... känner ni er lyckliga? Lyckligare? Lyckligast? Moderaterna har ju gett oss vår ”frihet”. Genom att styra bort oss från det "eländiga" arbetet med att ta hand om våra små barn och ut i arbetslivet – så tjänar vi nu enligt deras statistik mer pengar, berättar Anna Kinberg Batra stolt i debattartikel i Svenska Dagbladet.

Tänk på det – när ni läser om stora barngrupper, lite personal, borttappade barn, barn som rymmer, skadas allvarlig, dör eller bli utsatta för övergrepp eller kränkande behandling på dagis. Barn som tillbringar 50 timmar i veckan på dagis ...

NI HAR MER PENGAR I PLÅNBOKEN.

Sedan har vi förstås ett annat litet problem förutom krisen i förskolan, kvinnor är mer sjukskrivna och barnen psykiska hälsa försämras ständigt.

Hoppla, det kanske är så att alla barn är olika och att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder inte passar alla barn? Men det struntar vi i att undersöka. Psykisk ohälsa och beteendestörningar, det löser vi genom att starta nya företag som säljer manualbaserade program. Programmen kan komma tillrätta med allt, eller hur det säger ju Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet. Sedan skriker vi efter mer skolkuratorer och mer amfetaminpiller till barnen för att komma tillrätta med deras hyperaktivitet.

Är ditt barn inte socialt välfungerande? Då sätter vi in SET, Social och emotionell träning och så tjänar de som tagit fram programmet och som rekommenderar det ännu mer pengar.

Dricker din tonåring för mycket. Ja men då kör vi alla tonåringar genom manualbaserade program i skolan som ska skrämma dem från att dricka, så ska vi nog få stopp på det. Och så tjänar ytterligare någon stora pengar förstås.

Mår personalen i förskolan dåligt av sin arbetssituation och är sjukskrivna ofta. Ja men då köper vi in vikarier från något företag som förmedlar den tjänsten och så tjänar den personen ännu mer pengar.

Money talks. Det handlar om pengar här (om ni missat det).

Tänk om vi kunde sluta använda barnen som murbräcka för jämställdhet. Tänk om politikerna kunde sluta försöka sätta ramarna för hur ALLA människor ska leva sina liv och i stället för att trycka in alla människor i en och samma ram, kunde låta kreativiteten få blomma ut och släppa fram fler alternativ än standardlösningen. Visst lite jobbskatteavdrag är som plåster på såren men fortfarande så är det en skatteförmån som kan nyttjas endast av de som gör som moderaterna vill - och det ger inte verklig frihet.

Tyvärr Kinberg Batra men det handlar inte om att se till att kvinnor ser ut att ha mer pengar i plånboken i statistiken. Det enda viktiga är att människor mår bra och att de kan välja själva och för alla är inte meningen med livet mer pengar i plånboken. Särskilt inte på bekostnad av våra minsta!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskargräl om mobbningsprogram

Pappor ÄR viktiga - föräldrar är viktiga

Foto: ImageManHunter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Proffstyckarna ger sig inte i första taget. Världsbilden är svart eller vit, millimeterrättvisa är receptet mot allt och människor kan inte tänka själva, planera själva, eller överlåtas ansvaret att få bestämma själva HUR de vill fördela föräldraledigheten.

Självklart är pappor lika viktiga i sina barns liv som mammorna, som Anna Laestadius Larsson skriver i sin krönika. Men det betyder INTE att vi ska tvångsdela föräldraledigheten - som hon skriver för femtioelfte gången. Däremot ser jag rent allmänt att det skulle vara bra om vi moderniserade familjepolitiken mot ökad valfrihet. Den måste bli mer flexibel, då kan de föräldrar som vill sy ihop sina egna lösningar för att vara närvarande föräldrar, beroende på hur familjesituationen ser ut. Alla familjer är olika och alla barn är olika nämligen.

En liten "detalj" som proffstyckarna ofta glömmer bort. I proffstyckarnas värld handlar föräldraskapet bara om det första året - sedan tar staten och förskolan över. Men i verkligheten är du förälder hela livet. Därför är det viktigt att tänka längre och planera även för tiden efter föräldraledighetens slut.

Hur mycket tid ska barnet få med sina föräldrar?

Många föräldrar hittar här olika lösningar. Ibland är det mamman som är hemma, ibland pappan. Ibland jobbar båda föräldrarna 50 procent och turas om att vara hemma. En del kämpar för att stanna hemma längre men väljer sedan förskola och satsar på att gå ned i tid, för att kunna hämta tidigt.

Den diskussionen är egentligen den viktigaste. Hur ger vi våra barn tid, så att vi kan vara närvarande föräldrar under HELA barnets liv. Inte bara sex månader var.

Men tyvärr, så länge proffstyckarna har bestämt sig för att de vet (bättre än alla föräldrar där ute i vårt avlånga land) hur vi bäst ska leva våra liv, så kommer debatten inte att utvecklas vidare. Kan de aldrig komma med något nytt. Och varför tar de aldrig in några argument från gräsrötterna som ändå lever där ute i verkligheten. Tvångsdelning har proffstyckarna tjatat om i snart tio år, trots att föräldrar är kloka nog att inse skillnaden mellan teori och praktik. De förstår att snäva ramar skapar problem och de vill faktiskt inte ha någon tvångsdelning, så varför inte acceptera det och börja tänka lite nytt, gå vidare och börja fundera över det som verkligen är ett stort problem i dag - att så många barn har för lite tid med sina föräldrar. Där borde vi lägga fokus - hur ska barn familjer idag få bättre balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Millimeterrättvisa - nej tack

Skriet från dagisfamiljen

NÄR får barn kosta?

De rödgröna räds fortfarande valfriheten. Kanske är det så att om vi överger den totalstyrande familjepolitiken där "standardslösningen" med två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år ansetts som det enda "rätta" - så kommer det visa sig att det finns många fler sätt att låta barnen växa upp på.

När det går upp för människor att barn inte föds för att per automatik sättas på dagis från ett års ålder - så förlorar de rödgröna makten över människorna. Människor kommer att upptäcka att de myter de serverats inte stämmer och redan i dag så börjar de rödgrönas ledstjärna med staten som fostrare av barnen att uppvisa stora sprickor. Fler och fler börjar inse att myten att dagisbarn blir bättre i skolan inte stämmer. De börjar också förstå att barn lär sig fungera i grupp och lär sig socialt samspel i familjen eller i nära samspel med vuxen. Något som dagis har svårt att erbjuda när det som i Stockholm kan gå 10-11 barn på en pedagog . En situation som kan få katastrofala konsekvenser för barnets utveckling.

En hemmaförälder har inga 10- 11 barn att samspela med socialt..... utan kanske ett, två, tre eller fler i ett bredare ålderspann vilket underlättar. Hur mycket måste dagis kosta för att komma upp i den nivån av socialt samspel med en vuxen? I dag är genomsnittskostnaden 157 000 kronor per barn och år och ändå är dagis inte lönsamt för samhället om man ser på det rent krasst ekonomiskt.

Så varför vill inte Borgström och de rödgröna låta kvinnor ta hand om sina egna barn? Det finns inga bevis för att staten kan göra det bättre.

Han bryr sig inte om barnen det har han visat och de kan själva inte göra sin röst hörd. Istället mumlar han något om jämställdheten. Han har kommit fram till att det till största delen är kvinnor som väljer hemmaförälderalternativet några år. Det stämmer ju bra med hur kvinnor väljer för övrigt också.

9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. Tycker Borgström att det är fel?

Ska vi lägga ned vården och omsorgen, ja helt plocka bort den eftersom en majoritet som arbetar där är kvinnor med låga löner som har en liten möjlighet att påverka sin arbetssituation. Många av dem har dessutom en horribel arbetssituation på överfulla förskolor där barnen trängs ihop på en liten yta. Vem bryr sig om de kvinnorna? Barnen?

Nej... OM Borgström på allvar brydde sig om att hemmaföräldrarna halkar efter i lön eller blir diskriminerade på arbetsmarknaden, då skulle han se till att sätta in all kraft där istället för att förändra och förbättra. Det går nämligen att göra något åt den problematiken.

Men som vanligt så låser socialdemokraterna sig fast i sin besserwisser attityd. De tror på fullt allvar att de är mycket bättre på att bestämma åt människor hur de ska leva sina liv och numera sätter de inte bara ramarna - de vill in och detaljstyra på allvar.

Jag som mamma, kvinna, tidigare hemmaförälder - som lever i den verklighet som Borgström talar om. Jag som representerar en stor mängd hemmaföräldrar - mammor och pappor - jag vet att det är bättre att låta valfriheten blomma ut och att det finns mängder av fördelar med att ge sina barn tid. Och låta de som vill få chansen att ge sina barn tid.

Det är dags att sätta stopp för politikernas klåfingrighet, ta en kraftsamling för att ta ansvar för våra barn och deras väl och ve och se till att förbättra hemmaföräldrarnas situation.

Och vi börjar här och nu genom att ta starkt avstånd från de rödgröna och Borgström som vill fortsätta diskrimineringen av hemmaföräldrarna, istället för att göra något åt den.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Livet följer inte någon mall

När vi är barn så invaggas en majoritet av oss i tron att livet följer sin bestämda mall. Vi går i skolan, vi går ut skolan, vi flyttar hemifrån och får vårt första jobb, vi träffar vårt livs kärlek, vi gifter oss och vi får barn. Varje decennium har sina detaljer men grundmallen har länge varit densamma. Vi har redan som små dragit upp den där tidslinjen med händelser som ska kanta vårt liv och livet verkar så oändligt långt.

Många av oss greppar ganska snart att livsmallen inte är så stabil, vi läser vår historia och funderar över hur barndomen och uppväxten såg ut för människorna under första världskriget, andra världskriget, kalla kriget. Vi läser om spanska sjukan, pesten, tuberkulos och naturkatastrofer och börjar förstå hur bräckligt livet är och vilken tur vi har om vi slipper uppleva några stora katastrofer under vår livstid.

Men de flesta av oss lyckas ändå behålla lugnet och lura oss själva att vi snart kan styra tillbaka till MALLEN om vi nu ändå gör en liten vurpa på vägen. Ett bedrägeri som funkar ganska bra för de allra flesta när vi pinnar på i vårt ekorrhjul och tiden går till arbete och rekreation.

Ganska bra vill säga tills första barnet är på väg.

Graviditeten i sig är ganska omtumlande och man skaffar sig många nya insikter om livet - om man ger sig tid att reflektera vill säga. Det är då det börjar gå upp att saker och ting inte går att planera i detalj. Helt plötsligt så inser man att det är läge för både reservplan A och B och att tiden framöver kommer att handla om att improvisera och att vara flexibel.

Birgitta Ohlsson (fp) och blivande EU-minister, hon har planerat allt i detalj. Hon har inte mått illa under sin graviditet, hon har rest, stressat och jobbat som vanligt, berättar hon i sin blogg. Sedan har hon kämpat för att få bli EU-minister och hon ska minsann vara borta maximalt 3-4 veckor med sin lilla bebis, "inte längre än en vanlig semester" - sedan lämnas barnet till pappan och hon ska göra karriär.

Jag planerade också mitt liv som blivande mamma, om än inte i detalj - men livet går liksom inte att planera. Jag hade inte planerat in en havandeskapsförgiftning med högt blodtryck och risk för eklampsi och en klar risk för snar död för både mig och mitt barn. Kejsarsnittet i v.36 var inte heller planerat eller att jag skulle drabbas av eklampsi dagen efter snittet och bli nedsövd. Dotterns andningsuppehåll nere på neonatalen var inte heller inplanerat eller att min kropp skulle vara så slut efter graviditet, snitt och havandeskapsförgiftning - att månaderna efter hemkomsten från BB blev en riktig kamp för att komma upp på banan igen.

Men så blev det. Vi var bräckliga både jag och mitt barn den dagen vi skrevs ut. Sådant trams tar förstås inte en F! kvinna hänsyn till. En spark i baken skulle jag förstås ha haft och efter sex månader skulle jag snällt ha lämnat över barnet till maken för att gå och jobba. Jag är ju för dum för att veta mitt eget bästa och min man är en dinosaurie som lät mig ta det mesta av föräldraledigheten.

Verkligheten var att vi skapade vår egen lösning - efter hur läget var just då. Jag är dock glad att min man var en så förstående medmänsklig "dinosaurie" att han lät mig och vår lilla dotter få återhämta oss i lugn och ro - att han gick ned i tid och såg till att komma hem och ge oss tid, varje dag, så fort han kunde... att han ägnade timmarna efter jobbet åt dottern när jag vilade, att han handlade, lagade mat och tvättade.

Birgitta vet så mycket... och har planerat så mycket. Vi som drabbats av livets nyckfullhet vet förstås att inte mycket låter sig planeras. Barn kommer till exempel inte alltid på beräknat datum, en del går över både två och tre veckor. Ibland händer det saker under förlossningen som kan ge både barn och mor en lång konvalencens. Ibland händer det som inte får ske - att barn dör. (Jag minns fortfarande hur jag nästan var på väg upp från sjuksängen på uppvaket, för att gå till kvinnan som skrek helt djuriskt sedan hon förlorat sitt barn under förlossningen). Ibland är barnet sjukt och har någon problematik som man inte alls räknat med. Men även om graviditet och förlossning följer "mallen", så kan mycket hända i en kvinnas kropp när hormonerna slår till. En förlossningsdepression är till exempel inte att leka med.

Man ska inte överdriva några faror eller måla faan på väggen... men en del av att bli vuxen, bli förälder, ta ett nytt steg här i livet... är faktiskt att sluta följa "mallen" och inse att det inte finns någon mall - och planera även för det oväntade. När ett nytt litet liv är på väg då handlar det inte längre om JAG vill, JAG ska, JAG, jag, jag.

Det är inte så lätt att förbereda sig inför föräldraskapet. Vi lever inte längre så nära varandra, vi delar inte med oss av våra livserfarenheter och stöttar varandra helt naturligt i vardagen. Vi får sällan eller aldrig en chans att stanna upp och reflektera - för vi har prioriterat bort, rationaliserat bort tiden med varandra, familjen, nätverket. Livsviktig kunskap kring livet som tidigare fördes vidare mellan generationerna ska nu dagens föräldrar många gånger försöka hitta på andra sätt, i media, genom föräldratidningar, genom proffstyckare som anser sig veta bäst vilka livsval människor ska göra, vad som är rätt och fel.

Nu måste vi alla få göra våra egna livserfarenheter men när jag ser hyllningarna till Birgitta Ohlssons val med millimeterfeministerna Gudrun Schyman och Margareta Winberg i spetsen, så blir jag rädd och bekymrad, för jag vet hur osäkert livet är och hur illa "mallen" ofta stämmer överens med verkligheten. Livet låter sig inte planeras i detalj och därför måste vi ha en politik och en attityd i samhället som respekterar det och inte ställer orimliga krav på oss kvinnor.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Teori och praktik Birgitta Ohlsson

En "riktig" kvinna lämnar ifrån sig sitt barn

Familjepolitiken en valvinnare

I SvD står det att socialdemokraterna dragit igång sin valkampanj. Även DN rapporterar om samma sak. Socialdemokraterna har insett att det i nästa val handlar om att få kvinnornas röster. Ändå forsätter de på sitt vanliga spår, där det handlar om att ge sken av att man vill förbättra något för kvinnorna när det egentligen handlar om att genom politiska beslut styra kvinnor att leva "rätt".

2005 överlämnade Föräldraupproret 36.000 namnunderskrifter till en motsträvig Mona Sahlin. Hon visade noll och nix i förståelse för våra krav (Hemmaföräldrar ingår i Föräldraupproret) och jag fick chansen att en kort stund argumentera öga mot öga med henne och märkte snabbt vilket hav som fanns emellan oss. Vad jag än sa så upprepade hon i princip bara "vi har världens bästa föräldraförsäkring". Det är så det börjar ryka ur öronen, när jag tänker på hur totalt omöjligt det är att nå fram till socialdemokratiska politiker.

Det sorgliga är att de inte alls är i fas med sina väljare.

Men de har trogna väljare. Hederliga väljare som vill väl, som kanske har en tradition av att "alltid" har röstat rött och som känner sig som svikare om de skulle ta och rösta på något annat. Det sitter säkert väldigt djupt och många av de här väljarna känner säkert inte att de har hittat något annat alternativ ännu. De rö(s)tar på en dröm om ett gott samhälle men ser inte att metoderna för att nå dit inte direkt är de bästa eller ens i samklang med vad de egentligen vill.

Ett exempel på att de inte är i fas är till exempel att 76 procent av LO kvinnorna kan tänka sig någon form av ersättning för vård av barn tills dess barnet är fyra år. Men socialdemokraterna är helt emot vårdnadsbidraget.

I sitt sommartal pratade Mona Sahlin om deltidsarbetandes rätt till heltidsarbete. Men det som gräsrötterna vill ha är rätten till en balans mellan arbete och familj. Sex av tio TCO-medlemmar önskar mer tid för sig själva och sin familj, tid för barn, fritidsintressen och vänner enligt en undersökning 2007. Balansen för att orka med och inte bli utbränd är en stor kvinnofråga som (s) helt missat tydligen, för inte är det mer som småbarnsmammor vill arbeta.

Istället för mer arbete så borde skatterna sänkas, som jag ser det. Lägre skatter ger mer pengar i plånboken och större makt över att fatta egna beslut hur man vill leva sitt liv. Det är aldrig bra att hamna i en situation där man betalar in så mycket skatt att det inte går att leva på den lön man tjänat in. Då får man stå där "med mössan i hand" och snällt be att få tillbaka lite pengar i olika subventioner för att överleva. Problemet är bara att man får rätta sig efter vad politikerna ställer för krav angående olika livsval, för att göra sig "förtjänt av" att få något tillbaka. (Dagissubventionerna är ett klassiskt exempel).

Målet för (s) är också att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Föräldrar ska inte få välja själva, det ska politikerna göra åt dem. Men alla familjer och alla barn är olika och att bestämma så är som att säga att man ska lagstifta om att alla kvinnor i alla lägen ska föda vaginalt - "för det är det bästa för kvinnan och barnet". För den som uppmärksammat att livet inte följer en standardmall blir det förstås ganska uppenbart att en förlossning inte är den andra lik och att i ett sådant läge lagstifta om bara vaginal förlossning i alla lägen, skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för mor och barn.

Det behöver man inte vara någon Einstein för att förstå och följaktligen så borde det inte heller vara så svårt att förstå att det kan bli allvarliga problem för de familjer som av olika orsaker inte kan ta och dela föräldraledigheten rakt av. (Undertecknad som led av havandeskapförgiftning med allt vad det innebar av efterföljande svårigheter kan lätt skriva under på det).

(s) vill höja kvinnolönerna inom offentlig sektor - varför inte sänka skatten istället. Minimumkravet borde väl ändå vara att man ska kunna leva på sin lön efter skatt. Den riktiga fällan är väl ändå att låsa fast kvinnor i offentliga yrken, där de har liten eller ingen möjlighet alls att påverka sitt yrke eller dess löneutveckling. Ett sätt att komma ur det är (enligt ett förslag) genom att privatisera den offentliga tjänstesektorn. Det gäller att höja blicken ovanför de vanliga politiska svammlet för att hitta lösningar och det bästa är alltid i alla lägen att stämma av vad gräsrötterna vill. Det är ändå de som lever där ute i det verkliga livet och som drabbas av de politiska besluten.

Socialdemokraterna har tydligt visat att de inte greppat läget. Nu återstår att se vad övriga partier har att komma med, om de nu är intresserade av de kvinnliga rösterna.

Jag vill se ett parti som på allvar vågar stå upp för en ny och bättre familjepolitik som släpper ut kvinnorna ur ekorrhjulet och ökar deras livschanser och livskvalitet. Moderaterna är bekymrade över att de har så få kvinnliga väljare (ni får gärna höra av er till mig så kan jag berätta varför) och Kd är bekymrade över sina vikande siffror (tyvärr men ni framstår inte längre som ett tydligt alternativ inom familjepolitiken - nya krafter har tagit över som inte tycks tro på de riktlinjer för familjepolitiken som Alf Svensson och Inger Davidsson en gång la).

Helt enkelt - de partier som är intresserade av de kvinnliga rösterna bör snabbt komma med ett program som visar att man lyssnar och är intresserad av hur kvinnors liv och vardag ser ut. Hittills är det dock väldigt tomt på den fronten.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Familjerna kan avgöra vilka som vinner valet

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

3-barnsmamma fick sparken när hon inte kunde jobba 10-12 timmar per dag

Därför går kvinnors hjärtan sönder

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

"Ruttna dagar" undrar jag varför jag är född kvinna

Blind feminism har skadat våra barn

Kvinnorna fick betala ett högt pris när pensionssystemet ändrades

Offentlig sektor - en riktig kvinnofälla

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Foto: Heidi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I sommarnumret av Illustrerad Vetenskap skriver man om hur Homo Sapiens vann framgång framför andra arter - man investerade helt enkelt tid i sina barn och såg till att ge dem en lång barndom. En recept som hållit från 160 000 år sedan fram till nu när vi plötsligt tror att dagis från ett år är ett framgångsrecept för alla barn.

I Illustrerad Vetenskap står det;

"För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."

Jag tror att varje tidsålder präglas av att människor har en slags övertro på att just nu så vet man allt och kan allt och är så supermoderna så att man lätt kan luta sig tillbaka och skratta åt hur människor levt i det förflutna. Problemet med att inte lära sig något av historien är bara att man tenderar att upprepa misstagen. I dag så finns det en övertro på att dagis skapar den ultimata "supermänniskan" men personligen så är jag en stark anhängare av att alla människor är olika och därför så tror jag inte att det bara finns ett sätt att växa upp på - utan jag ser hellre att föräldrar tillåts lita till sin magkänsla när det gäller att fatta beslut för vad som är bäst för det egna barnet.

När staten ska fostra barnen enligt någon teoretisk teori om vad som är bäst så får det ofta helt andra effekter än vad som var tänkt vilket den som vill faktiskt kan lära sig genom att titta lite på barnfostringsteorier i ett historiskt perspektiv. "Solens barn" är en film som visar hur Israels familjepolitik under 50-talet drabbade den tidens barn;

"Rader av spädbarn, små sovande knyten som dagtid vistades ute i friska luften, i spjälsäng eller stora hagar, matade och ompysslade av effektiva sköterskor. Vid tre fyra års ålder utspisade i barnens matsal, med gemensamma pottstunder, dagens enda chans att bajsa ostraffat. Lite större barn lekande i grupp, sång- och danslekar och idrottsövningar - men aldrig tävlingar, ingen skulle vara förmer än någon annan. Så skulle den nya människan formas i Israels kommunistiska kibbutzer, vars mål var att bygga den sionistiska framtidsdrömmen."

Läs mer: Nostalgi och bitterhet när kibbutzenz barn minns

Tyvärr är det nog så att det går att se många paralleller till dagens familjepolitik med en övertro på att dagis skapar barn som är små sociala underverk med fantastiska matematikkunskaper. Tiden är säkerligen inte mogen för de allra flesta att se parallellerna mellan den tidens kibbutz politik till hur vi men ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att fatta beslut kring barnen i dag. Men jag är övertygad om att om några decennier så kommer man att se på dagens familjepolitik med helt andra ögon.

Madeleine Lidman