Kvinnor ska ha samma livschanser som män - men utan pekpinnar. I Svenska Dagbladet citerar Cordelia Edvardson några rader ur ett brev som hon en gång skrev till sin dotter. De orden är för mig precis vad jämställdhet handlar om;
"I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar" - se länken; http://www.svd.se/opinion/kolumnister/artikel_663297.svd.
När mina barn var små fick jag ofta höra ”vilken tur du har som har eget företag så att du kan vara hemma”. Till spelets regler hörde då att instämma, för annars kunde jag ju ha skuldbelagt någon som gjort ett annat val. Sanningen är att jag startade eget först när min yngsta var 2 ½ år och det var mest för att det var omöjligt att hitta ett deltidsjobb där jag kunde kombinera mitt arbete som hemmaförälder med ett jobb. Vi hemmamammor är annars ofta vana vid vinklingen att ”vi haft tur som har en man som tjänar bra så att vi kan vara hemma”. Nu när småbarnsåren är förbi så känns tiden mogen att berätta den osminkade sanningen om mitt val att bli hemmaförälder.
Jag fattade ett aktivt beslut att stanna hemma tillsammans med min man, trots att jag vid den tidpunkten tjänade bättre än vad han gjorde. Jag kan villigt erkänna att jag var naiv då jag trodde att några år hemma inte skulle påverka min karriär. För mig var det självklart att jag skulle kunna återvända och fortsätta min gamla karriär med nya erfarenheter från hemmatiden, den dagen barnen blivit större.
Men hej vad jag bedrog mig.
Attityden i Sverige är att du till varje pris ska behålla din plats i arbetslivet, annars är du för alltid passé och ses som mycket suspekt. Det spelar ingen roll om du presterar något speciellt eller om du utvecklas när du är hemma – huvudsaken är att du kan visa hög och konstant närvaro i arbetslivet. Trots att jag sett varningssignalerna redan när jag började min yrkesbana i databranschen, så hade jag inte till fullo tagit till mig vad jag sett.
På mitt första arbete så var det några killar som bara var några år äldre, de hade satt i system att alltid jobba över. Dagarna ägnades åt att arbeta i ett lugnt tempo. När närmaste chefen inte såg så spelade de dataspel eller pratade i telefon, men chefen pratade alltid så gott om ”sina pojkar” som arbetade över så mycket. På kvällarna beställde de hämtmat och hade det festligt värre.
Själv försökte jag hela tiden förbättra rutinerna och omstrukturera mitt arbete så att jag skulle bli mer effektiv. På så sätt hann jag göra det som skulle hinnas med under dagen. Vid arbetstoppar blev det ändå övertid, men inte varje dag. Gissa vilka det var som premierades och fick gå vidare till nästa karriärsteg och bli supervisors (mellanchefer) – killarna förstås – de där "arbetsamma" som alltid var på jobbet.
Och det lät väldigt bittert….
….men jag är inte bitter. Jag förstod redan då spelreglerna och jag hade ett fritt val att acceptera eller gå min egen väg – och jag valde min egen väg. En väg som var mycket mer utvecklande och fick mig att må bra.
När jag valde att vara hemma, så valde jag även att stötta och "coacha" maken i hans karriär. Jag uppmuntrade honom att söka nytt jobb, hjälpte honom skriva en cv som jag översatte till engelska, så att han kunde beskriva sin karriär både på svenska och engelska. Vi övade sedan så att den satt och han kunde den obehindrat på båda språken. Det fick han stor nytta av. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det var en fördel för maken att aldrig behöva vabba, inte heller har han varit sjuk mer än max någon dag vartannat år, om ens det. Det har varit jag som tagit hand om sjuka barn och haft alla vaknätter. Sedan har resten varit upp till honom själv och han är duktig och har satsat hårt.
Det är viktigt att nämna att jag inte utplånat mig själv. Maken har inte fått arbeta en massa övertid. Det är han som har handlat mat och lagat kvällsmålet samt tagit tvätten. Fredagar har han slutat tidigare (vid 13.00) och haft tid med barnen. Jag har startat eget (i blygsam skala) och dragit igång hemmaforaldrar.se samt sett till att finnas där för barnen på dagarna. Vi har byggt vårt föräldraskap genom "team work" och delat på ansvaret för barnen- inte millimeterrättvist - utan utifrån de förutsättningar som fanns. Det är en livsstil som gett oss tid med våra barn.
Men det är dags att vara väldigt ärliga med att det är jag som riskerat (och fortfarande riskerar) mest och det beror på att vi har ett samhälle som inte värderar mitt arbete med barnen till mer än ett ruttet lingon. Där har jag stått i alla år och lett instämmande i vilken tur jag haft som kunnat välja att vara hemma ”eftersom vi haft råd”.
Men nej vi har inte haft råd.
Vi överlevde från månad till månad. Det var ett ständigt pusslande och ett oerhört slit. Och jag vet att många hemmaföräldrar känner likadant. Vi valde barnen trots att priset för oss själva rent ekonomiskt blev högt. Jag är hemskt ledsen om någon känner sig kränkt av att jag är ärlig med att jag valde några hemmaår trots att riskerna var (och är) enormt stora, men jag kan inte låtsas som att det bara berodde på tur. Kärleken till barnen övervann alla hinder och fick oss att hela tiden arbeta för att hitta lösningar så att vi kunde överleva ekonomiskt i ett land med världens högsta skatter - där mitt arbete med barnen inte innebar att vi fick tillbaka något av våra inbetalade skatter i till exempel barnomsorgssubventioner.
För gissa om vi betalat skatt. Hade makens lön fördelats mellan oss - och vi haft två lägre inkomster - hade skatten för oss som familj blivit lägre men när han ensam stod för inkomsten kom han också upp i ett högre skatteläge.
Hade inte vår strategi och vårt teamwork lyckats hade vi suttit på pottan och tvingats lämna bort barnen - som så många andra hade vi helt enkelt inte haft råd att ge barnen en uppväxt i hemmet med tillgång till sina föräldrar. Vi satsade och vi lyckades åstadkomma det vi ville – att ge våra barn tid.
Det går inte att kräva att alla människor ska göra som vi. Jag har elva hemmaår bakom mig med många missade viktiga pensionspoäng och en skakig yrkesbana – men barn som är nöjda med att ha närvarande föräldrar. Anledningen att jag berättar om hur det ligger till (jag valde att vara hemma trots att det klippte av alla vidare chanser till karriär, gett mig låga pensionspoäng och ett utsatt ekonomiskt läge) beror på att jag är trött på att journalister i intervjuer gör vinklingen ”du som haft råd eftersom maken tjänar bra”. De ger bilden av mig som privilegierad men så var inte situationen när vi fattade vårt beslut. Inte heller sitter jag nöjd med att ”vi grejade det” – jag kämpar faktiskt för en förändring så att alla föräldrar i Sverige ska ha en möjlighet att göra samma val – om de vill – utan en massa negativa konsekvenser.
Jag vill att arbetet som hemmaförälder ska uppvärderas och att de kvinnor eller män som väljer att vara hemma några år ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet. Gör hemarbetet pensionsgrundande, inför vårdnadsbidrag per barn upp till sex år och låt det vara SGI grundande.
Ge kvinnor samma livschanser som män – men utan pekpinnar. Låt dem få välja själva hur de vill prioritera.
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar