Det finns få saker som gör mig så upprörd som när makten trampar på den lilla människan. Men egentligen så önskar jag många gånger att jag slapp sticka in huvudet i getingboet, att jag slapp dessa oändliga försök till dialog med maktfullkomliga socialdemokratiska politiker som allt som oftast inte ens orkar svara på mina (gräsrötternas frågor). Ja den lilla människans vädjan om att få ett svar varför vi inte ska få ha valfrihet - varför (s) kommuner inte inför vårdnadsbidraget.
Ofta känns det obehagligt. För min egen del så kämpar jag gärna på och utsätter min egen person, men jag har också två barn att tänka på. Rädslan finns där - ständigt - att de ska råka illa ut för att deras mamma sticker ut huvudet och ifrågasätter (s) politikernas maktfullkomlighet.
Men ändå kan jag inte svika "den lilla människan" - jag måste fortsätta kampen mot de vars direktiv fortsätter att styra hur vi får tillåtelse att leva våra liv.
I högstadiet hade vi en kille i klassen som var en ständig hackkyckling, mobbad och hårt ansatt av några killar i klassen. En dag kom jag in för tidigt från en rast och ser hur tre av mobbarna stängt in "hackkycklingen" på toaletten. De hade satt en bänk för och inifrån hördes bankningar och förtvivlade rop på hjälp.
Själv var jag liten och späd - klassens tysta och blyga.
Men den här dagen fick jag oanade krafter. Det svartnade för ögonen av ilska och jag gick fram till mobbarna och skrek åt dem att ta bort bänken och släppa ut killen. Jag tror att de blev chockade av min ilska men hur som helst så släppte de snabbt ut honom.
Sedan sa jag åt dem med lika ilsken röst att omedelbart gå och hämta mobboffrets skor som han tappat när han flydde in på toaletten. Skamset gjorde de som jag sa.
Så långt var allt frid och fröjd, men efter några dagar började ryktet gå att de här killarna blivit synnerligen kränkta av mig och att hämnd väntade. Och mycket riktigt, några dagar senare gick jag ensam i glasgången som sammanband de två skolorna och där väntade de på mig.
- Nu ska du få stryk för att du är så j-vla kaxig.
De kom emot mig tre stycken - de hade makten och jag var bara en späd, blyg tjej. Underläget, orättvisan och fegheten gjorde mig så otroligt arg. Utan att blinka så gick jag emot dem och skällde ut dem efter noter. Jag ska villigt erkänna att jag slog hårt - i ord. Jag var grymt elak och sparade inte på krutet. En av killarna började gråta och det slutade med att de backade ut från korridoren och släppte förbi mig utan att jag fått ett enda slag.
Dagen efter kom en av killarna fram till mig och sa;
- Ähee, jag tänkte bara säga att jag vet att du säkert duschar varje dag och så, men tycker du verkligen att jag luktar som en skunk?
Jag funderade en stund och sa efter visst övervägande;
- Nej, så sa jag bara för att jag blev arg.
Jag kan inte påstå att jag hanterade det hela särskilt bra - jag var elak, sa dumma saker men jag var 13 år och slogs på det sätt jag kunde. De rörde mig aldrig mer men visst fick jag pikar emellanåt av "det tuffa gänget".
Kanske har den lilla "segern" präglat mig för livet och gett mig en tro på att det goda kan segra ibland, i alla fall. Därför fortsätter jag att driva hemmaforaldrar.se - jag fortsätter min kamp för att göra hemmaförälderns röst hörd i media. Jag kämpar för att attityderna ska förändras i samhället och att hemmaförälderns arbete ska uppvärderas - att diskrimineringen ska upphöra.
Och framförallt så kämpar jag för att barnen ska få det bättre - för till syvende och sist så handlar det om att skapa ett barnvänligare samhälle som tar hänsyn till att alla barn är olika.
I dag står jag inte ensam, bakom mig finns många små gräsrötter - lika rädda och osäkra som jag - men vi kämpar på, för våra barn och för alla föräldrar som vill ha valfrihet.
Med dessa små rader vill jag tacka alla föräldrar som står bakom Hemmaföräldrar, som stöttar oss och kämpar med oss.
Glad Påsk!
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar