För många barn är skolstart lika med sparkar, slag och glåpord

Ibland är det väldigt svårt att förstå HUR politikerna tänker för en vanlig liten gräsrot. Skolresultaten sjunker, stöket ökar i skolan, den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar, men jag saknar en vettig analys av problemen och dess orsaker. Istället kommer det hela tiden förslag från politiskt håll om mer skola ännu tidigare. Men hur tänker man när man vill ha mer av något som uppenbarligen fungerar dåligt?

2010 genomförde alliansen ett beslut som försvårade så mycket för de som ville hemskola sina barn, att det idag i princip är omöjligt att få tillstånd att hemskola. På grund av det lämnar många familjer landet och hemskolar utomlands. Det är nämligen bara i Tyskland och Sverige som hemskolning är förbjudet. Och ändå var det aldrig några problem när det var möjligt att hemskola i Sverige. Cirka 100-200 familjer varje år valde den lösningen och det gick bra för barnen. Lite förvånat har jag alltid undrat varför inte politikerna bekymrat sig mer över att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Alltså 20 000 barn som inte går till skolan, trots att vi har skolplikt.

Från och med i år måste alla barn som fyller sex år under året börja i skolan. Vi har nämligen fått obligatorisk skola redan från förskoleklass. Det var cirka två procent av alla barn som väntade med att börja skolan till årskurs ett. Det fanns säkert en alldeles naturlig förklaring till det. Några kanske var födda sent på året och för andra föräldrar kändes det bra att vänta, eller välja kortare tid i skolan då de kanske ändå valt att ha hemmaomsorg. Men för politikerna var det tydligen livsviktigt att ta bort den lilla valfriheten och göra förskoleklassen obligatorisk, trots att inga egentliga fördelar kommer att uppnås - med största sannolikhet tvärtom. Gruppen hemmasittare kommer att plussas på med ytterligare några barn.

Hur kan då skolstarten se ut för ett barn idag i en vanlig svensk skola? Säkerligen väldigt olika. Det finns naturligtvis skolor som fungerar bra, men det finns också väldigt många som inte gör det. Det här förtvivlade ropet på hjälp läste jag från en mamma vars barn fått en katastrofal start i förskoleklass:

"Vad gör jag?

"Din usling!", "Jag hatar dig!", slag, förstörelse... Sådant här förekommer varje dag i dotterns förskoleklass. Är det norm att bli hånad för sitt uttal, bli piskad om man inte gör som vännen säger, bli retad för att man spiller lite mat, skriken åt om man råkar sätta sig lite snett i soffan, sparkad i skrevet?

Jag var med dottern två timmar i skolan förra veckan eftersom jag ses som en besvärlig förälder som inte tycker att denna avsaknad av empati och notoriska tjafs och bråk mellan vissa elever är en sund arbetsmiljö för våra små. Under dessa två timmar gråter ett barn fem gånger på grund av ett annat barns ständiga utfall i form av smånyp, slag, förstörelse och stulen frukt. Ingen ingriper, ingen tröstar. Jag tog med mig dottern hem eftersom hon vägrade släppa mig. Är det jag som slår på stora trumman och är överbeskyddande? Är det verkligen sådana här duster de ska reda ut själva?

Jag är fullt införstådd med att man som pedagog i förskoleklass inte hinner förekomma och förebygga allt, men försöker man inte ens gå vidare och skaffa mer hjälp, orosanmäl om barnen verkar må dåligt, använda BUP för att utreda var samspelet brister? Jag har pratat med andra klassföräldrar, vars barn blir utsatta för vad jag anser är regelbundna kränkningar och känner en maktlöshet och en hopplöshet i deras berättelser. Barnen har slutat berätta hemma, eftersom det inte blir någon ändring ändå. De är vana vid stöket och bråken, avtrubbade.

Detta är starten på tio års obligatorisk skola, jag har en skyldighet att lämna mitt barn här varje vardag. I fem timmar varje dag tvingas hon bevittna, och utsättas för, vad jag anser vara kränkningar. Skolan har en skyldighet att skydda alla barn mot kränkningar. Men inget händer. Misstolkar jag allt?! Jag har pratat med skolsköterskan, imorgon tas mitt barn upp på elevvårdsmötet. Men det känns som om jag krigar ensam. Andra verkar ha gett upp eller anse att slag och hot om sparkar är befogat när klasskompisen inte lyssnar på "Nej, stopp, sluta, jag vill inte!".

Blev utskälld av en annan mamma för några veckor sedan då jag undrade om vi gemensamt kunde gå och be läraren att sära på våra barn vid lunchbordet då min dotter dagligen blev retad för hur hon äter. Jag är medveten om att barn kan bete sig bra om de ges möjlighet till det, om förutsättningarna finns. Att gå in i denna klass känns som att gå in i en scen tagen från "Flugornas Herre". Ingen pratar, medlar, visar, markerar eller förmedlar empati och respekt.

I dag tog lämningen tjugo minuter, hon vill inte. Vänner är elaka. Det är inte roligt i skolan. Jag ser min dotter bli mer och mer ledsen för varje dag som går, jag tvingas lämna henne på ett ställe för att staten säger att alla barn ska ges samma möjligheter. Jag känner att jag som förälder brister i mitt föräldraansvar som lämnar henne men vågar inte ha henne hemma tills de får tillräckligt med resurser för att stävja denna fientliga arbetsmiljö och situation gruppen befinner sig i.

Jag, som ska bekräfta hennes känslor och vara hennes stora stöd, sviker henne.Jag har nu gråtit sedan lämningen och vet inte vad jag ska ta mig till! Vad gör jag???"

Hur många vuxna skulle acceptera en sådan här arbetsmiljö, varje dag? Vad händer när dagarna går och en förälder inte får rättmätigt stöd i sin kamp för sitt barn men även för alla barn, även de som har föräldrars om väljer att inte se, eller faktiskt inte ser det uppenbara - att barnen far riktigt illa.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att istället för att hela tiden prata om mer skola, genom att korta sommarlovet, utöka antalet timmar per dag, göra förskolan obligatorisk, göra fritids till ännu mer skollikt - varför inte bara ta och se över hur barnen ska får en hälsosam miljö samt möjlighet till att lära sig saker under de timmar de faktiskt tvingas att vara där? En del av lösningen heter kanske att vi måste införa läroplikt i det här landet, istället för skolplikt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmäld till socialen när dottern har hög frånvaro

Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna

Anmälningar om våld i skolan har mer än fördubblats på fem år

Många lärare blir slagna på Malmös skolor

Lärare berättar: Vi har blivit bitna, slagna och sparkade

Lärare misshandlas och dödshotas varje dag

Melly, 12, startade eget metoo-upprop

Är ditt barn utsatt för kränkningar eller mobbing - och rektor och

 personal vägrar agera, så kontakta Barn- och elevombudet, BEO och gör en anmälan.

Långa dagar i förskoleklass? Så förhandlar du ner antalet timmar

Sedan förskoleklassen blivit obligatorisk så har många föräldrar upptäckt att vissa skolor faktiskt har fler timmar för barnen än de 15 timmar som är obligatoriska. Orsaken är att politikerna godkänt en skrivning om att "minst 15 timmar ska vara obligatoriska". Det har gjort att vissa skolor valt upp till sex timmar per dag – alltså 30 timmar i veckan som obligatorisk skoltid. En förälder skrev till mig och var väldigt missnöjd med det upplägget de hade i deras skola med långa dagar. Jag tipsade henne om att prata med rektor samt barn- och utbildningsförvaltningen i kommunen. Det blev en bra dialog och tack vare att även fler föräldrar hört av sig så agerade rektorn.

Här är förälderns berättelse:

"Nu fick jag tag i rektorn igen och tydligen är det fler som ringt angående tiderna. Så dom håller på att diskutera möjligheterna. Rektorn håller helt med mig angående långa dagar och att en del ändå har barnen på fritids och vill ha sina barn där hela dagarna ändå, men att det ändå funnits en dialog mellan skola och föräldrar. Hon pratade om lediga fredagar eller kortare dagar, men saker som skolskjuts måste ordnas i så fall. Hon skulle höra av sig nästa vecka innan skolstart. Men så skönt att fler hört av sig och att rektorn (i nuläget, hon kan ju ändra sig) håller med."

"Fick precis ett samtal av rektorn. Mer information kommer imorgon vid skolstart, men dom har haft möte och beslutat att förskoleklassen slutar 12.30 på måndagar istället för 14.10 och slutar vid 13.00 dom andra dagarna istället för 14.10. Jag är inte helt nöjd och sa att det fortfarande är många timmar, fortfarande över 20 timmar i veckan när det faktiskt bara är skolplikt 15. Men hon sa att det är det bästa dom kan göra då det heller inte är sagt att dom inte får lägga upp det så här. Rektorn tyckte att det var bra att vi hade ringt både henne och hennes chefer, så att det blev en förändring. Jag sa att jag är av den åsikten att barn ska vara med sina föräldrar så länge som möjligt och i skolan så lite som möjligt. Det höll hon inte med om, men då var det sagt i alla fall. Dessutom sa hon att dom kommer vara mer frikostiga med ledighet."

Det finns alltså alla möjligheter att föra en dialog med rektor OCH barn- och utbildningsförvaltning i kommunen. Men se gärna till att ni blir fler föräldrar. Jag kan tänka mig att även många föräldrar som inte har sina barn hemma längre, gärna skulle se färre timmar eller ett annat upplägg så att de är friare att resa till exempel. Bara ett tips.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på

Hurra nu tvingar vi in alla barn i förskoleklassen, jublar politiskt styrda Lärarförbundet

Foto: Brandon Warren (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Hurra för att förskoleklassen är obligatorisk jublar Lärarförbundet på sin FB-sida. Nu ska äntligen de två procent av alla barn (där föräldrarna av olika orsaker tidigare valt att vänta), tvingas in i skolan vare sig de mår bra av det eller inte. Lärarförbundet skäms inte heller för sig och för att de stöttar och driver på för en socialistisk politik där det inte ska finnas någon valfrihet kvar, utan säger glatt i nästa mening: "Men det kan verkligen inte ropas hurra för de förutsättningar som en del förskoleklasslärare har." 

Om inte förutsättningarna finns så är det kanske ännu sämre att tvinga in de barn som behöver mogna och förbereda sig mer inför en skolstart. Alla barn föds inte heller i januari, utan många även i december. Det gör att det är stor skillnad i ålder på barnen och då ska det självklart finnas valfrihet och en möjlighet att vänta.

Det är så sorgligt när barnen, deras självklara olikheter och behov försvinner i ett dammoln av betongpolitik där man bara kör på oavsett konsekvenserna. När blev vi så politiskt styrda i det här landet att vi med berått mod började stuva undan forskning om vad små barn behöver och bygga de politiska ramarna enbart utifrån politiska visioner?

Nonchalansen för de små barnens behov börjar tidigt vilket det totala ointresset för familjepolitiken visar tydligt. Barnens behov får alltid stå tillbaka för de vuxnas. Krisen i förskolan har varat sedan 90-talet men det är ändå personalen som kommer i fokus (och det är bra att deras situation uppmärksammas - inget sagt om det, men vem står upp för barnen?). Det är ju bra med ett Förskoleuppror men personalen i förskolan har facket och en arbetsmiljölag att luta sig emot. Barnen har inget av det. Många barn har också 40-60 timmars arbetsveckor medan personalens tid är reglerad till maximalt 40 timmar. Personalen kan också byta jobb, barnen kan inte fly.

När barnens behov många gånger inte tillgodoses under de första året så är ju frågan vilka förutsättningar det sedan finns i förskoleklassen. En dålig miljö för de små barnen under de första åren med ständigt höga påslag av kortisol, buller, ständiga separationer och vuxna som kommer och går samt långa dagar i stora barngrupper. Där många barn dessutom har längre arbetsveckor än de vuxna. Hur påverkar det barnen? Det vet vi inte för det forskas på hur vuxna påverkas av arbetsmiljön, men inte på barnen. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

Varför har vi inte det? Och varför följer man inte upp den stressforskning som Marianne Cederblad gjorde på dagisbarn 1974? (Frank Lindblad vid Uppsala universitet fick avslag när han ansökte om pengar att göra uppföljande forskning). Jag är övertygad om att om dessa fakta kommer upp på bordet så är man rädd för att det ska sätta käppar i hjulet för den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell och skolmodell för alla. Om jag har fel varför knyter politikerna till sig så många forskningsförnekare som matar ut felaktig information, istället för att tillåta forskningsanslag till att titta på förskolans effekt på barn? Varför är det så viktigt att ha obligatorisk förskoleklass när det bara var två procent som valde att vänta? Och varför ändrade man reglerna så att hemskolning blev i princip omöjligt i vårt land. Det är ju pinsamt att allt fler familjer flyttar till Åland för att kunna hemskola. Människor lämnar också vårt land för att famijepolitiken är så totalitär. Och extra anmärkningsvärt blir det när det forskas på vilken effekt miljön i förskolan har på personalen - men inte på barnen.

Det är så grymt att göra så här. Ska vi ha barn som klappar igenom och blir utbrända redan i förskoleklass? Idag står knappt de borgerliga partierna upp för valfriheten längre de heller. De har också stuvat undan kunskapen om att barn är olika och både M och L pratar om obligatorisk förskola för barn till föräldrar som flyttar/anländer till vårt land, trots att det inte är en homogen grupp och det finns många andra och bättre saker man kan göra för att de som kommer till vårt land ska lära sig språket, värderingarna och få ett jobb.

Nu lanserar många en valkompass, både tidningar och SVT, men familjepolitik och frågor som rör barn 0-6 år finns inte med. I Almedalen pratar ingen om små barns behov, utom Power to Parents 2018. Barn är tydligen bara en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas lika mellan föräldrarna. HUR har vi kunnat tillåta att politiska krafter fått skapa ett så barnfientligt samhälle? Känns som det är dags att någon står upp för barnen och ger dem en röst. Skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents och var med och gör skillnad.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Power to Parents 2018 i Almedalen: "Svensk familjepolitik handlar väldigt mycket om vuxnas situation och önskemål och väldigt lite om barnens behov. Har Sverige blivit barnfientligt?"

Familjepolitiken måste förändras. Barn är ingen biologisk fotboja

År 2002: Kan barn bli utbrända

Stressade småbarn

Barn blir sjuka av stress

Stora grupper skapar stress

Vart femte barn lider av stress

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Psykologer larmar om stress hos barn

Lyckopiller till barn istället för tid, närhet och kärlek

Foto: Toby Otter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Varför lider så många barn av psykisk ohälsa i vårt land. Någonting måste det ju bero på när ett land som inte befunnit sig i krig på över tvåhundra år och som har en hög materiell levnadsstandard, hela tiden har en utveckling med ständigt ökad psykisk ohälsa hos landets barn.

En förklaring kan vara den bristande valfriheten i barnomsorgen som gjort att föräldrar inte kunnat utgå från det enskilda barnets behov under småbarnsåren - och sy ihop en lösning som passar barnet och familjen bäst. Och under de senaste åren har allting bara skruvats till ännu mer. Valfriheten har minskat (utom i de kommuner där vårdnadsbidraget införts och fler haft en möjlighet att stanna hemma längre). Men den lilla valfrihet som funnits är nu på väg att försvinna helt när tiden verkar kommen för att politikerna ska göra allvar av allt prat om att införa den obligatoriska förskolan.

Politikerna taktik är tydlig. De har förberett det hela genom samma metod som de använt för att få in alla barn i förskoleklassen (sexårs). Med en blandning av styrande politiska beslut och propaganda. Vid införandet av förskoleklass började de med att säga att det var frivilligt, men ganska snabbt så erbjöd förskolorna bara verksamhet upp till fem års ålder - och sedan stod familjen utan barnomsorg. Självklart tog inte föräldrar hem sina barn under ett år fram till skolstarten vid sju års ålder, utan de ”valde” (tvingades välja i brist på andra alternativ) förskoleklass. Som ett brev på posten kom då tidningsartiklarna om hur alla föräldrar ”valde” att sätta sina barn i förskoleklass - allt för att ge bilden av en given succé där föräldrarna frivilligt valde något - de faktiskt tvingades välja. För att få in även hemmaföräldrarnas barn så lades alternativen som lekis, vars verksamhet riktade sig specifikt till hemmabarn och dagmammebarn, ner. Med nästan 100 procent av alla barn i förskoleklass började förslagen ganska snart att hagla om att göra förskoleklassen obligatorisk: ”för alla barn går ju redan där”.

Nu har turen kommit till förskolan. Allmän förskola (gratis från tre års ålder 15 timmar i veckan)  införd från tre års ålder: ”check”. Alternativen nerlagda i princip: ”check”. De kommunala dagmammorna har fasats ut nästan överallt: ”check”. Återstår att ta bort de privata alternativen och andra subventionerade lösningar: ”check”. För att ytterligare putta föräldrar i rätt riktning så kör propagandamaskineriet förstås samtidigt på med myter som:

”Alla barn som går i förskola blir bättre i skolan - det visar ALLA internationella och svenska undersökningar”.

Sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan. I OECD
pisa undersökningen uppvisar svenska barn allt sämre kunskaper i skolan för varje mätning. 

Fast det finns ju förstås inga sådana undersökningar gjorda på barn i dagens förskola med stora barngrupper och få personal - svenska föräldrar är grundlurade - så då gäller det att se till att mata på överallt med samma myt, så att den sätter sig. Varför ge föräldrar fakta, när det finns så många bra myter att servera. Med myter gör ju människor som staten vill.

Alla som läst George Orwells ”Animal farm” ser nog ett tydligt samband med hur staten styr människor och får dem att tro att de ”väljer” frivilligt, när det i själva verket handlar om att upprepa ett budskap tillräckligt många gånger, tills människor köper det hela och själva börjar upprepa samma sak. När tillräckligt många köpt den ”sanning” som basuneras ut, så ändrar man budskapet en aning inför nästa uppstyrning och kör samma taktik.

Det blir tyvärr barmen som får betala priset av all styrning och bristande valfrihet som gör att den psykiska ohälsan bara ökar.  Men då halar politikerna fram sitt ess i rockärmen: ångestdämpande medicin. Allt för att hjulen ska rulla på som vanligt, utan att saker ska förbättras från grunden.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Läkemedel för vuxna skrivs ut till barn

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Förskolebarn saknar skydd