 |
2010 genomförde alliansen ett beslut som försvårade så mycket för de som ville hemskola sina barn, att det idag i princip är omöjligt att få tillstånd att hemskola. På grund av det lämnar många familjer landet och hemskolar utomlands. Det är nämligen bara i Tyskland och Sverige som hemskolning är förbjudet. Och ändå var det aldrig några problem när det var möjligt att hemskola i Sverige. Cirka 100-200 familjer varje år valde den lösningen och det gick bra för barnen. Lite förvånat har jag alltid undrat varför inte politikerna bekymrat sig mer över att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Alltså 20 000 barn som inte går till skolan, trots att vi har skolplikt.
Från och med i år måste alla barn som fyller sex år under året börja i skolan. Vi har nämligen fått obligatorisk skola redan från förskoleklass. Det var cirka två procent av alla barn som väntade med att börja skolan till årskurs ett. Det fanns säkert en alldeles naturlig förklaring till det. Några kanske var födda sent på året och för andra föräldrar kändes det bra att vänta, eller välja kortare tid i skolan då de kanske ändå valt att ha hemmaomsorg. Men för politikerna var det tydligen livsviktigt att ta bort den lilla valfriheten och göra förskoleklassen obligatorisk, trots att inga egentliga fördelar kommer att uppnås - med största sannolikhet tvärtom. Gruppen hemmasittare kommer att plussas på med ytterligare några barn.
Hur kan då skolstarten se ut för ett barn idag i en vanlig svensk skola? Säkerligen väldigt olika. Det finns naturligtvis skolor som fungerar bra, men det finns också väldigt många som inte gör det. Det här förtvivlade ropet på hjälp läste jag från en mamma vars barn fått en katastrofal start i förskoleklass:
"Vad gör jag?
"Din usling!", "Jag hatar dig!", slag, förstörelse... Sådant här förekommer varje dag i dotterns förskoleklass. Är det norm att bli hånad för sitt uttal, bli piskad om man inte gör som vännen säger, bli retad för att man spiller lite mat, skriken åt om man råkar sätta sig lite snett i soffan, sparkad i skrevet?
Jag var med dottern två timmar i skolan förra veckan eftersom jag ses som en besvärlig förälder som inte tycker att denna avsaknad av empati och notoriska tjafs och bråk mellan vissa elever är en sund arbetsmiljö för våra små. Under dessa två timmar gråter ett barn fem gånger på grund av ett annat barns ständiga utfall i form av smånyp, slag, förstörelse och stulen frukt. Ingen ingriper, ingen tröstar. Jag tog med mig dottern hem eftersom hon vägrade släppa mig. Är det jag som slår på stora trumman och är överbeskyddande? Är det verkligen sådana här duster de ska reda ut själva?
Jag är fullt införstådd med att man som pedagog i förskoleklass inte hinner förekomma och förebygga allt, men försöker man inte ens gå vidare och skaffa mer hjälp, orosanmäl om barnen verkar må dåligt, använda BUP för att utreda var samspelet brister? Jag har pratat med andra klassföräldrar, vars barn blir utsatta för vad jag anser är regelbundna kränkningar och känner en maktlöshet och en hopplöshet i deras berättelser. Barnen har slutat berätta hemma, eftersom det inte blir någon ändring ändå. De är vana vid stöket och bråken, avtrubbade.
Detta är starten på tio års obligatorisk skola, jag har en skyldighet att lämna mitt barn här varje vardag. I fem timmar varje dag tvingas hon bevittna, och utsättas för, vad jag anser vara kränkningar. Skolan har en skyldighet att skydda alla barn mot kränkningar. Men inget händer. Misstolkar jag allt?! Jag har pratat med skolsköterskan, imorgon tas mitt barn upp på elevvårdsmötet. Men det känns som om jag krigar ensam. Andra verkar ha gett upp eller anse att slag och hot om sparkar är befogat när klasskompisen inte lyssnar på "Nej, stopp, sluta, jag vill inte!".
Blev utskälld av en annan mamma för några veckor sedan då jag undrade om vi gemensamt kunde gå och be läraren att sära på våra barn vid lunchbordet då min dotter dagligen blev retad för hur hon äter. Jag är medveten om att barn kan bete sig bra om de ges möjlighet till det, om förutsättningarna finns. Att gå in i denna klass känns som att gå in i en scen tagen från "Flugornas Herre". Ingen pratar, medlar, visar, markerar eller förmedlar empati och respekt.
I dag tog lämningen tjugo minuter, hon vill inte. Vänner är elaka. Det är inte roligt i skolan. Jag ser min dotter bli mer och mer ledsen för varje dag som går, jag tvingas lämna henne på ett ställe för att staten säger att alla barn ska ges samma möjligheter. Jag känner att jag som förälder brister i mitt föräldraansvar som lämnar henne men vågar inte ha henne hemma tills de får tillräckligt med resurser för att stävja denna fientliga arbetsmiljö och situation gruppen befinner sig i.
Jag, som ska bekräfta hennes känslor och vara hennes stora stöd, sviker henne.Jag har nu gråtit sedan lämningen och vet inte vad jag ska ta mig till! Vad gör jag???"
Hur många vuxna skulle acceptera en sådan här arbetsmiljö, varje dag? Vad händer när dagarna går och en förälder inte får rättmätigt stöd i sin kamp för sitt barn men även för alla barn, även de som har föräldrars om väljer att inte se, eller faktiskt inte ser det uppenbara - att barnen far riktigt illa.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på att istället för att hela tiden prata om mer skola, genom att korta sommarlovet, utöka antalet timmar per dag, göra förskolan obligatorisk, göra fritids till ännu mer skollikt - varför inte bara ta och se över hur barnen ska får en hälsosam miljö samt möjlighet till att lära sig saker under de timmar de faktiskt tvingas att vara där? En del av lösningen heter kanske att vi måste införa läroplikt i det här landet, istället för skolplikt.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Anmäld till socialen när dottern har hög frånvaro
Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna
Anmälningar om våld i skolan har mer än fördubblats på fem år
Många lärare blir slagna på Malmös skolor
Lärare berättar: Vi har blivit bitna, slagna och sparkade
Lärare misshandlas och dödshotas varje dag
Melly, 12, startade eget metoo-upprop
Är ditt barn utsatt för kränkningar eller mobbing - och rektor och
personal vägrar agera, så kontakta Barn- och elevombudet, BEO och gör en anmälan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar