Jag tänker förstås på Felicias bok - ”Felicia försvann” - som alla talar om. En bok jag inte har läst men det jag sett i artiklar är skrämmande läsning så att det räcker. Tittade också på Skavlan när Felicia var med och berättade om boken. Det är omöjligt att inte bli berörd av sorgen i hennes ögon. Det hon har varit med om är naturligtvis alldeles omöjligt att ursäkta eller bortförklara och jag tycker att hon har fattat helt rätt beslut som brutit med sin mamma Anna Wahlgren. Just Annas egen reaktion på dotterns bok, där hon pratar om att inte ta "heder och ära av dottern" (som hon underförstått har gjort av sin mamma), säger på något sätt att Felicias beslut var det enda rätta. Hade Wahlgren sagt något i stil med:
"Jag vet att det var en orolig tid och att jag gjorde oförlåtliga saker, men jag har utvecklats som människa och jag ber verkligen Felicia om ursäkt. Jag ska inte skylla på min egen barndom, men det är en förklaring till mycket som hände. Inget jag gör eller säger kan göra något ogjort, men jag älskar min dotter och önskar att vi kan hitta tillbaka till varandra."
Istället upplevde jag att Anna tog ett kliv tillbaka och la skulden på Felicia. Utan att blinka tog hon snabbt på sig offerrollen (lätt och enkel = stackars mig som blir påhoppad av mitt barn) och inväntade att det hov av människor som hon omger sig med, skulle rycka ut till hennes försvar.
Felicia har inget hov av människor som dammsuger nätet och kommenterar överallt för att stötta henne. Jag tycker att Felicia är otroligt modig, för det drev hon har fått emot sig från Annas hov, kommer att förfölja henne i många år. Oförtrutet och utan paus kommer de att förfölja Felicia och försöka underminera henne - och Anna kommer att dra i trådarna.
Vad kan vi lära oss av uppgörelser med föräldrar (även om den här uppgörelsen vi bevittnar nu är exceptionell) - ja, kanske att alla föräldrar har dåligt samvete och en känsla av inte räcka till. Det gör att alla oroar sig för den dagen barnen växer upp och kommer att ifrågasatta ... en hel del. Men de allra flesta föräldrar försöker verkligen och gör sitt bästa. Och den dagen ett barn står där med svarta ögon och vill diskutera händelser eller barndomen i största allmänhet, så ska man nog bara snabbt lägga ned att gå i försvarsposition och försöka skylla ifrån sig. Jag tycker att det är bättre att omgående sätta sig ned och lyssna, lyssna och lyssna. För att så ärligt som möjligt sedan bemöta (utan att försvara sig) och prata kring det som upprör. Det kan bli en lång process men jag tror att alla barn behöver få bekräftelse från föräldern att ”så här kan det ha varit och jag förstår att du känner dig ledsen”.
Det är början på försoning men också utveckling. Föräldrar är inte felfria. Men hur vi bemöter våra barn, den dagen de vill summera sin barndom - är nog helt avgörande för den framtida relationen.
Madeleine Lidman
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar