Ibland är det svårt att veta om det man läser är sant eller inte. Om inlägget är äkta så ser jag flera problem. Det första är att förskolan används som barnvaktslyx på skattebetalarnas bekostnad. Är det till sådant här som våra skattepengar ska gå? Är förskoleföräldrarna som lämnar in sina barn när de är föräldralediga med syskonet, därför att de vill "mysa med nya bebisen", eller de föräldrar som lämnar in barnen "därför att de vill ha lite egentid tillsammans eller fixa med huset", eller de föräldrar som vill gå och träna eller shoppa - den nya överklassen i Sverige? Det verkar nästan så för hej och hå vilket pengaregn det är över dessa föräldrar. Alla är vi med och betalar för att de ska få lite tid ... UTAN sina barn.
Men ve och förbannelse över den som vågar dryfta sig till att säga något, för alla föräldrar älskar ju sina barn, eller hur ... även de som lämnar bort dem, fastän de inte behöver. Ja, naturligtvis även de som skriker högst av alla efter mer tid i förskolan än de lagstadgade 15 timmarna, när de är föräldralediga. Varför inte 30 timmar, 35 timmar, eller 40 - 50 timmar ... med 20 andra barn (eller fler) i stoj och stim, en härlig lång dag i förskolan, under överinseende av utbildade pedagoger? Med buller, stress och en ständig kamp i en tuff grupphierarki. Det mår de små säkert jättebra av ... eller inte. För läser man som förälder på lite om utvecklingspsykologi, anknytning och neurobiologi - så inser man direkt vad ett litet barn behöver och det är: Närhet, kärlek, en god omsorg, en god anknytning och att få upptäcka världen i tryggt sällskap av en vuxen, så att de i socialt samspel kan lära sig saker och utvecklas till socialt välfungerande, trygga och empatiska barn.
Jag tror att kärlek är olika saker för olika människor. Till skillnad från många människor i dag, så tror jag inte att det räcker att känna kärlek till sina barn - jag tror att man i handling också måste visa det. Jag tror att man i största möjliga mån måste finnas där och ge sina barn tid. Men det är inte en åsikt som premieras och det är definitivt inte en handling som premieras i Sverige i dag. Och det må så vara - var och en får göra som de vill, men - jag tycker inte att vi med skattemedel ska premiera de föräldrar som väljer bort tid med sina barn. Jag tycker att det är viktigare att börja premiera de som väljer tid för sina barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
2 kommentarer:
Jättebra skrivet! Och tänkvärt! Det där med den nya överklassen var intressant - jag har inte tänkt på det ur den aspekten förut men det stämmer ju helt och hållet som du beskriver det! Det där med skilladen mellan att känna kärlek och visa det var också välformularat! Och det är väl därför det är så svårt och förbjudet att prata om hur vårt samhälle ser ut. Det är så synd och konstigt att inte fler säger vad de tycker. Jag läste undersökningen Sverigemamman på Familjeliv och där framgick det att drygt 50% av kvinnor mellan 20 och 29 ville vara hemma på heltid. Ändå har jag under alla mina år hemma aldrig hört någon säga detta - det måste ju finnas någon mer i min stad som skulle vilja ta hand om sina små barn. Men ingen säger något! Märkligt! Var finns de där föräldrarna som vill ta hand om barnen egentligen? Eller känns det för farligt att prata om det?
Vi lär oss kärlek av personer som inte har en aning om vad kärlek är.
Skicka en kommentar