 |
| Madeleine Lidman |
För det mesta har jag flutit med och låtit livet skölja över mig och inte alltför aktivt fattat beslut om vart jag ska gå. Men det finns en sak jag på allvar bestämt mig för synnerligen aktivt och det är att stanna hemma längre, med mina barn.
Egentligen är jag ganska feg och trygghetsälskande, så inte har det varit helt lätt att gå sin egen väg och inte veta säkert vad som väntat runt nästa hörn - om man nu någonsin kan göra det - men man kan kanske planera och inbilla sig att man vet i alla fall. När man kastas ut i otrygghet så får man lära sig att landa på fötterna och hitta nya lösningar vart efter, för att få tillvaron att gå ihop. Det orosmomentet skulle jag vilja minska för de mammor och pappor som vill stanna hemma längre.
Jag vet ju om någon att hemmavalet är ett val som får konsekvenser eftersom man väljer att inte göra som alla andra. Det är helt okej, jag tycker att det är spännande med alla nya saker som jag lärt mig tack vare att jag stannade hemma. Jag börjar gärna om och lär mig nytt fortfarande, från grunden...... men jag vill inte att det ska sitta någon "proppen orvar" och bestämma att jag eller andra hemmaföräldrar inte ska få en chans att gå tillbaka till en ny eller gammal karriär. Baserat på fördomar, ivrigt påhejade av "elakhetsfeminister" som Gudrun Schyman eller Nalin Pekgul. Människor som tar sig rätten att på alla sätt försöka se till att kvinnor (eller män) som väljer tid med barnen ska straffas, tryckas in i en fälla, hånas och bespottas.
Det är inte okej för då får jag inte ens en chans att visa vad jag går för.
Hur förklarar man för sådana ensidiga kvinnor som nästan verkar styras av hat ibland - vad riktig kärlek är? Kärlek till barnen, kärlek till livet. Hur berättar man att det enda viktiga till syvende och sist är relationer. Jag erkänner villigt att jag älskar "att plocka loppor" från mina artfränder. Med andra ord - jag älskar relationer, att bygga och underhålla, för det får mig att må bra och våga. Det lär mig något om livet och det är kittet som håller oss alla samman och ger livsglädje.
När jag får tid för relationer, framförallt till min familj och mina vänner men även till arbetskamrater, andra föräldrar eller människor jag möter i olika sammanhang - så får jag energi, blir kreativ och åstadkommer något. Oftast ideellt men jag presterar även i jobb sammanhang (kors i taket).
Någonting håller ändå på att hända i vårt samhälle. Jag märker en ökad medvetenhet om hur viktigt det är att vi vaknar upp och inte låter "elakhetsfeministerna" styra och ställa med våra korta liv. Allt för länge har de spridit sitt gift på bekostnad av framförallt barnen. Vi kan visst bli mer jämställda utan att använda barnen som murbräcka och varför ser de alltid män som så elaka - varför ser de inte det som vi andra ser - att männen gör så gott de kan som alla andra - att det inte handlar om millimeterrättvisa, utan om att hjälpas åt. De vill alltid ha krig och bråk mellan könen - jag ser samarbete. Ser "elakhetsfeministerna" verkligen inte alla pappor som kämpar för sina barn? Har de verkligen aldrig samarbetat med alla engagerade, kloka och varma pappor som faktiskt finns där ute?
Eller vill de inte se, för att det är enklare att skapa bråk och sprida gift än att kommunicera och samarbeta?
Ett samhälle som inte har tid för relationer, som saknar traditioner och tillfällen för människor att mötas och bygga nätverk - ett samhälle som ger tid att skapa ett sammanhållande kitt - ett sådant samhälle faller isär. I olika grupperingar där man pekar finger "åt de andra" - de man aldrig träffar, pratar med … frotteras med i livet. Småbarnsåren är ett gyllene tillfälle att skapa ett sammanhållande kitt - att bygga ett starkt samhälle som håller ihop. Därför behöver vi friare politiska ramar som gör det möjligt och det är hög tid att vi står upp för den rätten.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också: Hillevi Wahl: Är en båt viktigare än barnen?
2 kommentarer:
Å är du så gammal?
Jag tror att när man fyller den aktningsvärda åldern 40 så saktar det ner lite, det kommer saker till oss som inte dykt upp förut, därför att vi inte varit mogna för det.
Att vara trygghetsälskande behöver inte betyda feghet. Det innehåller insikt tycker jag. Därför att det vi sett och hört och upplevt längs med livets väg(och diken)uppenbarligen hållt oss vakna och alerta på det som egentligen betyder något här i livet.
Barnen betyder allt, hade vi inte dem hade vi ingeting, livet skulle eka tomt. Och därför måste vi också ta hand om oss, göra oss själva till den viktigaste personen i våra liv.
För gör vi det så orkar vi ju ge kärlek, orkar sätta gränser, orkar ta konflikter och säga nej till deras emellanåt krävande önskningar.
För det är så enkelt att de måste lära sig ett nej, de måste förstå att livet är ett tagande och givande och att man måste acceptera att någon bestämmer över dem, hemma och i skolan.
Situationen på många håll i skolan idag är närapå ohållbar, på grund av att barn inte lärt sig gränser utan testar allt hela tiden.
Detta är inte skolans uppgift. Det är våran.
Så om vi orkade, vilken vore det mest elementära egentligen, ta hand om oss själva och sätta gränser för vad vi själva ska stå ut med så fick vi mer kraft till kärlek till våra barn.
Och hjälp vad bra det skulle se ut. Så enkelt! Varför förstår ingen? Vad ska till för att jorden ska kunna snurra åt andra hållet istället?
För gör vi ingenting snart så förgör vi oss.
Hälsar hon som älskar livet och barnen och kanske sig själv också...äntligen
Igår sa mina barn "mamma du har bra musiksmak för att vara så gammal". Gammal får man ofta höra numera :) men det känns rätt okej för jag är ju lite visare också (inbillar jag mig i alla fall).
Barnen är det viktigaste och det kan låta som en klyscha och är nästan lite löjeväckande att säga i vårt samhälle idag. Och absolut en kommentar som kultureliten dissar. För som en Expressen journalist skrev (han som krävde att barnets mor skulle strunta i att amma så att de blev mer jämställda) - "min son är verkligen inte allt för mig och jag är verkligen inte allt för honom".
Men där har han fel.
Han är verkligen allt för sin son. Tyvärr har han inte knutit an till sitt barn och förstår inte hur viktig han är. Det är så sorgligt för det lilla barnet men den inställningen gör det förstås lättare att välja "standardslösningen" barnet på dagis vid ett år och två heltidsarbetande föräldrar.
Är det fler än jag som tror att den här Expressen journalisten kommer att tycka likadant när han är gammal och barnen utflugna?
Nej!
Det är förmodligen då han startar om med ny familj och går ut och pratar om hur nära kontakt han har med sina barn "den här gången".
För barnens skull är det viktigt att föra fram budskapet att föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv. Föräldrarna är tryggheten, basen från vilken de sakta men säkert erövrar världen och sin självständighet tills de är "flygfärdiga".
Skönt att du äntligen älskar dig själv :) det gör du verkligen rätt i för du är en väldigt bra mamma och människa!
Skicka en kommentar