Det pågår en konstig debatt i landet Sverige om vilka livsval som är rätt eller fel. Det lustiga är att samma personer som är så måna om att vissa grupper inte ska diskrimineras i nästa andetag villigt hoppar på hemmaföräldrar och dissar deras livsval i allt annat än trevliga eller konstruktiva ordalag. Allting tycks handla om vad som är politiskt korrekt i hemmaföräldrarmotståndarnas ögon.
Men det har alltid funnits och det kommer alltid finnas människor som inte följer den stora massan av bara farten. Och tur är väl det - för människor som blint lyder en ledare eller följer en idé utan att ifrågasätta - kan skapa stora samhällsproblem i slutändan. Tänk bara på Tyskland under andra världskriget. Inga jämförelser i övrigt.
Det som är extra skrämmande i Sverige är att vi nu skapat ett samhällssystem där många människor vill göra andra val än de som politikerna stakat ut i familjepolitiken och som den stora massan väljer - men de har inte råd. Här har vi föräldrar som ser farorna med dagens ensidiga familjepolitik, föräldrar som litar till sin magkänsla och vill, bara lite längre - kanske några år - få låta de egna barnen tillbringa tid hemma - men de får inte chansen.
Sedan är det så att familjepolitiken faktiskt ska ge människor möjlighet att välja själva - det är en rättighet som FN har stakat ut i FN:s Barnkonvention - men som alltså inte gäller i Sverige. Föräldrar har inte råd och kämpar förtvivlat om fler barnomsorgsalternativ där även hemmaalternativet ska subventioneras. Kritikerna mässar som svar: "vi ska inte ha flera bidrag - vi ska inte ta pengar från förskolan och ge till hemmaalternativet".
Samma kritiker som inte säger ett ord om att det finns en hel del dagisföräldrar som inte bara kvitterar ut 100.000 kronor i bidrag (subventioner) per barn och år när de väljer dagis - utan som också fuskar med den tillfälliga föräldrapenningen (vab). De sjukskriver sig för vård av sjukt barn och går och jobbar. Barnen är inte hemma utan på dagis och de kan kvittera ut ytterligare bidrag "för att konsumera mera" - till den nätta årskostnaden av 650 miljoner kronor fördelat på fuskarna.
Här har vissa fuskande dagisföräldrar alltså redan fått 100.000 kronor per barn och år - och de behöver inte jobba, det är okej att vara föräldraledig, arbetslös, sjukskriven eller bara ha särskilda skäl för att få tillgång till dagissubventionen. Men vill du som förälder vara hemma lite längre därför att du känner att det är det bästa barnomsorgsalternativet för ditt barn - så får du noll kronor och väldigt mycket kritik för ditt livsval.
Vad säger då de föräldrar som drabbas av dagens familjepolitik när de måste lämna ifrån sig sina barn? På Familjeliv så hittade jag några citat som säger en hel del;
"Jag och min man gör inte karriär, vi arbetar för att tjäna pengar så att vi kan leva. Samhället ser ut på det sättet att man måste det. Om jag inte hade varit tvungen till det hade jag önskat ha ett alternativ som förskola, men att jag själv fick vara med där också. För jag tycker allt med förskolan är bra, utom det att jag själv inte kan vara där med min son".
"Åhh, jag skulle så mer än gärna vara hemma enligt uddevalla modellen om det gick!!! Min son är 19 mån när han börjar på dagis den 27/8, och vi kommer minimera dagistiderna så mycket det bara går, ungefär såhär kommer det se ut: mån, ons, tors, vissa fredagar, 8-13 på dagis.Varannan vecka helt ledig då min sambo jobbar skift. Sen kan det nån gång ibland bli en längre dag, då jag måste vara i skolan och göra en tenta, och kan inte farmor eller nån annan släkting passa honom då så måste han ha en lite längre dag på dagis den dagen. Annars är jag hemma och pluggar. Sen i november får vi bebbe igen och då säger vi uppp dagisplatsen igen *åhhhh vad jag längtar*"
"Måste bara fråga hur ni har råd att vara hemma med barnen så länge? Min lille kille kommer vara ca 13 månader när han börjar på dagis, vill ju ha honom hemma längre men det räcker inte pengarna och dagarna till. :( Får ju ännu mera ångest nu när jag läser om att era barn kommer vara så mycket äldre än min lille när jag lämnar honom. Usch, känner mig ju som en dålig mamma som lämnar en sån liten på dagis ".
"Usch, jag har ett år kvar hemma med dottern, men mår ändå fruktansvärt dåligt över att lämna henne hos nån annan om dagarna. Nu kommer jag förhoppningsvis att studera på distans åtminstonde hennes första år på dagis, så hon kommer kunna gå korta dagar i alla fall. Men jag blir nästan ledsen när jag läser om era känslor, det är så jag också känner. Det är ju MIN dotter, JAG vill vara med henne hela tiden... JAG vill vara där när hon utvecklas, JAG vill lära henne sakerna, JAG vill finnas där när hon slår sig eller är ledsen... Är ändå glad att vi lagt upp det så att hon är hemma tills hon är ca 23 månader, och att jag sedan kan studera för att ge henne kortare dagar på dagis. Men det känns ändå fruktansvärt! Ändå jobbar jag inom barnomsorgen, och gjort det senaste 7 åren. Jag har varit den som stått och sagt till oroade föräldrar "Dröj er inte kvar, det blir jobbigare då, har man sagt hej då så ska man gå. Ring om ni är fundersamma eller oroliga, vi svarar så gärna på hur era barn har det hos oss!" osv... Men när man är förälder så blir det så annorlunda, min "lilla" tjej, hur ska hon klara sig utan sin mamma?"
Det var några röster ur det verkliga livet - det livet som den lilla människan lever - långt bort från politikernas teoretiska skrivbordskonstruktioner eller vänsterns rödvinsdiskussioner om barnen som murbräcka för jämställdheten.
Nu är det dags för alliansen att ta sitt ansvar och börja genomföra den familjepolitik som de vann valet på. Inför valfrihet - ge människor fler barnomsorgsalternativ och klargör att det inte handlar om ett bidrag (även om det råkar heta vårdnadsbidrag) - det är en subvention för barnomsorsgalternativet "hemma".
Madeleine Lidman
Läs också:
Elise Claeson - Alliansen har gått vilse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar