Jag beundrar människor som vågar ifrågasätta - det är de människorna som driver samhällsutvecklingen framåt. I Dagens Nyheter ifrågasätter Dilsa Demirbag-Sten hur bra dagis egentligen är för barn. Det är sällan vi får läsa något i media där dagens familjepolitik ifrågasätts och ändå finns det väldigt mycket att ifrågasätta.
Propagandan säger att det är på dagis barn formas till socialt välfungerande individer och ändå bara ökar beteendestörningarna hos barn, vilket märks inte minst i skolan. Detta trots att över 80 procent av alla barn gått på dagis från ett års ålder. Den psykiska ohälsan ökar också och har antagit katastrofala proportioner.
Men det är så tyst i media.
Var är debatten om familjepolitiken? Ska vi fortsätta med en familjepolitik som ger stora bidrag till föräldrar som sätter sina barn på dagis eller ska vi se till att ge bidrag till (subventionera) fler barnomsorgsalternativ - där också hemmaförälder är ett självklart alternativ?
Ska vi våga öppna upp debatten och diskutera de problem som finns på dagis eller ska en utveckling som, just nu i Skåne, innebär att man startar utedagis för att spara lokalkostnader - få fortgå utan att någon vågar ifrågasätta om det är en fullgod lösning för små barn?
Varför har inte min debattartikel "förskolebarn saknar skydd" fått fler föräldrar att reagera? Där berättar jag klart och tydligt om att förra regeringen avslog att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av arbetsmiljölagen. Om inte föräldrarna skyddar sina barn - vem ska göra det då? Utan en lag som reglerar hur miljön för de minsta ska vara kan kommunerna ha "utedagis" (utan lokaler för barnen att vara i), stora barngrupper, lite personal, hög bullernivå och många "icke-lindriga" skador hos barn - utan att man behöver göra något. Utan att man behöver stå till svars för hur barnen får tillbringa sina dagar.
Jag tror att väldigt många föräldrar idag är vilseledda, de får inte korrekt information och många söker den inte heller. Alltför många gömmer sig fortfarande bakom Bengt-Erik Andersson vilseledande undersökning. (Det är bara att söka på nätet eller läsa Per Kågesons "Tid för barn" så får man veta hur falsk denna undersökning är). Eller så suger de åt sig av propagandan från Lärarförbundet om att dagisbarn blir bättre än hemmabarn i matematik. Lika felaktigt det. Svenska barn visar upp allt sämre kunskaper i matematik och det är mammans utbildningsnivå som avgör hur duktiga barnen blir i matematik.
Kanske kan vi äntligen få en av regeringen tillsatt utredning som vågar titta på om det finns ett samband mellan den ökande psykiska ohälsan hos barn och dagens familjepolitik. Föräldrar (och vissa förskollärare) börjar alltmer ifrågasätta om det system som subventioneras från staten idag med cirka 150.000 kronor per barn och år (dagisbidrag), verkligen är det bästa för alla barn.
Hur som helst så måste föräldrar få mer objektiv information än den propaganda de matats med hittills och media måste lära sig att följa med i utvecklingen och berätta om gräsrötternas kamp som Föräldraupproret, istället för att försöka leda den och berätta för människor vilka åsikter som är de "rätta". Mitt tips är att media ska häva mörkläggningen av problemen i familjepolitiken och släppa fram gräsrötterna som har en mängd med bra idéer för hur vi ska ge våra barn en bättre uppväxt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt föräldrar få veta riskerna med dagis
Tidig dagisstart skyddar mot allergi - en farlig myt
Per Kågeson: Sverige borde följa FN:s barnkonvention
Öppna upp debatten och rädda barnen
Artiklar om jämställdhet
Artiklar om familjepolitiken
Artiklar om anknytning
Artiklar om förskolan
Nina Björk får kulturstipendium - "står i dissonans med den övriga mediekören"
10 kommentarer:
Nu är du lite ute och cyklar. Du har såklart rätt till en åsikt, men påstår du att förskolan subventioneras, så är det faktafel. Föräldrar till barn i förskolan betalar både avgifter och skatt och genererar arbetsgivaravgifter och ekonomisk tillväxt. Dagis ger ett plus för samhället. Sen vet du inget om samband mellan förskola och psykisk ohälsa och beteendestörningar. Det är tom värre än så, du kan inte ens veta om dessa ökat eller om det bara är så att man blivit bättre på att upptäcka dem.
Du skriver heller inget om de missförhållanden och funktionshinder som upptäcks i förskolan. Fundera på det, du.
Klart att förskolan subventioneras och hemmaföräldrarna är med och betalar (eftersom alltid minst en förälder arbetar och den hemmavarande ofta arbetar extra). Hur många av barnen i förskolan har föräldrar som arbetar? Många som går där har föräldrar som är föräldralediga, sjukskrivna, långtidsjukskrivna, arbetslösa eller bara har "särskilda skäl" för att få tillgång till "dagisbidraget".
Och det är inte några små summor vi talar om. I dagsläget handlar det om cirka 150.000 kronor per barn och år. Två barn betyder en kostnad för skattebetalarna på 300.000 kronor per år, varav föräldrarna betalar en spottstyver.
Om det nu är så lönsamt att jobba och ha barnen på dagis, så är det väl en bra idé att föräldrar betalar den faktiska kostnaden själva. Det borde de ha råd med om det nu är så god ekonomi i arbete och dagis som du säger.
Det finns studier i Kanada, Storbritannien och USA bland annat NICHD studien: http://www.hemmaforaldrar.se/dagis_kan_skada_ditt_barn.htm
Visst, kan vi fortsätta att stoppa huvudet i sanden och vänta på en svensk utredning som tittar på om det finns ett samband mellan dagens familjepolitik och den ökande psykiska ohälsan. Men som Per Kågeson skriver i sin bok "Tid för barn" så räcker det med att använda sig av "försiktighetsprincipen" för att redan nu sätta in åtgärder. (Larmrapporterna är en tydlig signal).
Jag tror inte att rapporterna om den ökande psykiska ohälsan beror på att vi är mer benägna att rapportera (en typisk kommentar från myndighetshåll/politiker när man vill låta bli att agera) - det räcker med att lyssna till vad barnen själva säger eller bara besöka en vanlig skola för att förstå att något inte stämmer.
Du skriver att många missförhållanden och funktionshinder upptäcks i förskolan - enligt vilken undersökning då? Prata lite med skolpersonal så får du veta att de många gånger undrar över varför inte resurser satts in tidigare på många barn.
Jag tror att vi måste börja arbeta förebyggande istället för att skrika efter mer resurser i skolan (vilket vi måste ha nu när situationen är som det är). Psykisk ohälsa går att förebygga men då krävs det att människor inte stoppar huvudet i sanden eller försöker "skjuta budbäraren".
Tack och lov ser jag i Dilbas artikel, likväl som jag vet att där ute bland vanligt folk, så har man börjat reagera.
Det lovar gott för framtiden att inte bara gräsrötterna, utan även en och annan journalist äntligen börjar se vilka problem som finns. Därmed kan vi också börja fundera på vad vi vuxna kan göra bättre :)
Det s.k. "miljörelativa handikappbegreppet" är idag ett dominerande synsätt som färgar både skolans och förskolans läroplaner. Det går i korthet ut på att ett handikapp endast uppstår/existerar i ogynnsamma miljöer. Översatt till skol-/förskolefrågor, skulle det innebära att behovet av resurser/särskilt stöd helt enkelt inte existerade när barnet gick i förskola, eftersom miljön där var anpassad till hans/hennes individuella behov - medan skolan i sin rigida struktur skapar ett resurskrävande handikapp hos samma individ.
Att ifrågasätta varför resurser inte satts in tidigare är med andra ord bara ett sätt att försöka avskriva det egna ansvaret för en uppstånden situation.
Det här är självklart inte en komplett bild av en komplex fråga, men jag tycker den skänker viss nyansrikedom till den ensidiga bild du själv förmedlar i just den här frågan (som ju var ett sidospår, men som jag ändå reagerade på)...
Min bild som du kallar ensidig (timmen är sen och jag är rätt trött, men jag tolkar det som att du menar "min bild" av vad den psykiska ohälsan beror på) är inte något jag själv kommit på, utan bygger på Per Kågesons analys från boken "Tid för barn" samt även de analyser som Jonas Himmelstrand gjort plus NICHD studien, bland annat.
Jag tolkar det (enligt de studier som gjorts) som att beteendestörningar uppkommer när barnen vistas många timmar i en ogynnsam miljö, i kombination med en icke fungerande anknytning till föräldrarna. (Barnen har separerats för tidigt och den ogynnsamma miljön behöver inte vara "värre" än: för många barn, för mycket buller, för lite personal, och för mycket personalbyten).
Enligt studien Attention har beteendestörnignarna ökat i skolan och fler barn får diagnoser som ADHD. Frågan är om det är skolan som är problemet och att beteendestörningarna uppstår där. Är de väl förberedda och socialt välfungerande och har den grundtrygghet de behöver för att möta skolans värld?
Som du skriver är frågan komplex och jag önskar verkligen att politikerna tog sig tid att titta närmare på det här. Många gånger sitter faktiskt barnen själva inne med svaret. Ungar är så himla kloka. Synd att de slutsatser och undersökningar som BO och BRIS presenterar med jämna mellanrum, får så lite genomslag och att det inte leder till några förändringar.
frågan är alltså egentligen den om hönan och ägget. Är det skol-/förskolemiljön eller bristen i känslomässig anknytning till föräldrarna som är den egentliga boven i dramat. Intressant fråga värd att fundera över, även om svaret med all säkerhet ligger någonstans mittemellan...
Ja och sedan är alla barn olika, så några absoluta sanningar finns det aldrig. Men som nybliven förälder är det mycket viktigt att få kännedom om hur anknytningen fungerar och hur viktig den är, för märker man att barnet utvecklas ogynnsamt i en i övrigt gynnsam miljö - så kan man själv göra något genom att ge barnet det som det behöver (snabbt som ögat).
Man kan ju också hävda att har man inte lyckats få till en bra anknytning efter ett år, kanske det man behöver göra en förändring istället för att fortsätta i gamla spår? Förskola eller familjedaghem ger ju faktiskt den fördelen att folk utifrån får inblick i både barnets fysiska och psykiska hälsa samt i hur familjen fungerar (eller inte)...
Nej där håller jag inte med :)
Det finns kvinnor som drabbas av förlossningsdepression som kan vara i upp till ett år (eller längre). De är sköra och behöver längre tid på sig att knyta an och måste då få det.
Varje familj, varje mamma och pappa är unika på sitt sätt och alla har olika erfarenheter bakom sig. Föräldraskap går i arv och många av dagens föräldrar har kanske själva inte haft så nära relation till sina föräldrar och kan kanske därför ha svårare att knyta an och komma in i sin föräldraroll. Med tid och stöd så brukar det ordna sig, men de bör absolut inte tvingas att lämna ifrån sig barnet innan de är redo.
Sedan tror jag tyvärr inte att förskolan kan ha den roll som du beskriver. På många ställen är personalomsättningen stor och vikarierna många. Barngrupperna är stora och då hur god ambitionen än ser ut i teorin, så tror jag inte att de har möjlighet att se eventuella problem i familjen.
Och ärligt hur många vågar ta upp så känsliga saker med föräldrarna? De har nog fullt upp med att hantera barnen tror jag.
Anknytning är en pågående process och ingen man kan "hinna klart" innan dagisstarten. Och jag hävdar fortfarande att ett barn med otrygg anknytning (eller för att använda mer kliniska termer; desorganiserad eller otrygg ambivalent/motspänstig anknytning) kan ha mer att vinna på ett miljöombyte än att fortsätta harva i sin (antagligen) osunda hemmiljö.
Du skriver att mamman kanske har förlossningsdepression i ett år, och må så vara - men i familjen finns väl en pappa och kanske mor- och farföräldrar också? För barnet handlar det om en känsla av trygghet så stark att det vågar börja utforska världen - något som faktiskt går att åstadkomma med en god anknytning till sin pappa, morfar, farmor eller tillochmed sin dagisfröken.
Mamma är inte oumbärlig i ankytningsprocessen.
Där har vi olika åsikter. Jag tror att det är förödande att separera ett barn innan det är tryggt anknutet till sina föräldrar. Om en av föräldrarna av någon anledning försvinner så kan barnet säkert knyta an till en person i övriga släkten - men för att knyta an så måste personen ifråga finnas där för att se bekräfta och ge barnet kärlek och närhet.
Anknytningen ska fungera åt båda hållen. Även föräldrar måste få tid att knyta an till sitt barn för att komma in i föräldrarollen och förstå att de är de viktigaste personerna i sitt barns liv.
Barns kärlek till sina föräldrar är så stor men barn som avvisas och inte får det de behöver (kanske för att föräldrarna tror att de inte behövs), får sår i själen som visar sig senare i livet.
Det här är så grundläggande för barn (och föräldrar) och jag tror inte att förskolan kan ersätta anknytningsbiten (lika lite som ett barnhem eller en kibbutz) Läs:
http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2007/11/svensk-familjepolitik-och-israels.html
Men det är intressant att få veta lite om de senaste trenderna inom förskolan. Jag har redan varit i kontakt med de här teorierna tidigare men har faktiskt inte träffat någon förskollärare som tror på dem. (Men jag har ju inte träffat alla :) och läser man tidningen Förskolan så finns det säkert mer i samma stil att läsa där).
Som motvikt så läs gärna en förskollärares åsikter utifrån den vardag hon arbetat i under många år:
http://www.hemmaforaldrar.se/maria_von_schantz_kronika_februari.htm
http://www.hemmaforaldrar.se/maria_von_schantz_mars2.htm
http://www.hemmaforaldrar.se/maria_von_schantz_omodern_debatt_mellan_hallengren_och_gerdau.htm
Sue Gerhardt bok hur kärlek formar det lilla barnets hjärna är inte heller så dum att läsa:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_482223.svd
Lite tips från mig som berättar varför jag tycker som jag gör :)
Skicka en kommentar