Öpnna upp debatten och rädda barnen

På DN Debatt den 22 maj presenterar Saco en undersökning som gör barnen till syndabockar för att kvinnor tjänar sämre än män. Ett problem, Saco ser, är att dagis inte har öppet på kvällstid så att "karriärföräldrar" kan jobba över i veckorna, så när någon måste ta ansvar för barnen så kan man bara satsa på en karriär.......

Det är bara att konstatera att vi har ett gigantiskt problem i Sverige. Locket är på för alla diskussioner som innebär att vi inte använder barnen som en murbräcka för jämställdhet.

Finns det någon människa som missar det otroligt allvarliga i det här resonemanget?

Risken med Sacos resonemang är att barn nu inte ens ska få tillbringa några fjuttiga timmar per kväll med sina föräldrar. Vem kan rimligen tro att det kommer ut någon gott av det?

Jag ryser, men blir också skrämd av hur långt det har gått när vi vägrar att se det superviktiga arbetet med att fostra och vårda barn, som det arbete det faktiskt är.

Det vi vet helt säkert är att när föräldrar inte har tid med sina barn, när de inte har tid att ge dem den omvårdnad, närhet och kärlek som de har rätt till - så kostar det samhället stora pengar. Visst vi kan sätta in extraresurser i skolan när beteendestörningarna kommer som ett brev på posten - men har vi råd med kostnaden när vi bara måste anställa mer och mer personal eller när vi måste öppna upp fler barn- och ungdomspsykiatriska kliniker?

Har vi samvete att utsätta barnen för det lidande som de måste genomgå när man resonerar så här?

Visst det finns ångestdämpande mediciner, sömntabletter och "uppåttjack" vi kan ge barnen istället men det löser bara problemen tillfälligt - barn som måste medicineras drabbas av ett livslångt lidande och kommer med allra största säkerhet aldrig att fungera eller kunna arbeta fullt ut i vuxen ålder. Hur stämmer det med arbetslinjen?

Nej, lägg ner det här skruvade resonemanget och börja arbeta för jämställdhet på ett annat rimligare sätt - se Hemmaföräldrars tankesmedja http://www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm.

Barn behöver sina föräldrar och att ta hand om barn är ett synnerligen viktigt samhällsarbete som inte alltid går att kombinera med en annan heltidskarriär. Våga öppna upp debatten kring de jämställdhetsproblem som finns men sluta göra barnen till problemet. Först då kan vi hitta vettiga lösningar som inte innebär ytterligare lidande för våra barn!

Madeleine Lidman

Läs också:

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Ge barnen tid - inte lyckopiller

Mammaerfarenheter är guld värda

Respekt för utvecklingspsykologin ger färre barn med ADHD

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Team work är bra

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Fler och fler barn hamnar i särskola

Diskriminera inte hemmaföräldrarna

På Mors dag så "glömmer" Svenska Dagbladet (liksom säkerligen samtliga övriga större dagstidningar) bort den viktiga gruppen hemmamammor. I artikeln "SvD har träffat 5 av Sveriges 2,6 miljoner mammor" så nämns inte den här gruppen över huvud taget.

Varför?

Svaret stavas diskriminering.

När hemmaföräldrarna inte tigs ihjäl så förlöjligas och hånas de många gånger istället (läs http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/05/vrdnadsbidraget-triggar-till-elakheter.html).

Är det inte dags, i ett land som kallar sig en demokrati, att låta alla få göra sin röst hörd?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Vikten av att bli "mammad"

Foto: Leezie5  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag på Mors dag kan jag inte låta bli att tänka på hur viktig mamman är för barnen och hur lite dagens samhälle tar hänsyn till det. (Mammor är viktiga och pappor - men idag är det Mors dag och då handlar det bara om mammor). Det är säkert flera som sett den hemska filmen där man experimenterar med en liten apa. De har skapat två konstgjorda apmammor – en av ståltråd och en som är varm och mjuk. Ståltrådsapan ger mat och den varma mjuka ”bara” trygghet. Den lilla apungen tyr sig ändå inte till apan som ger mat, utan rusar tillbaka till den varma mjuka apan så fort den ätit.

När människor blir förtvivlade, när de är rädda och ledsna eller hamnar i kris – då längtar många efter mamma (eller skriker högt efter mamma). Vad är det vi minns och längtar efter egentligen?

Igår träffades vi hemmaföräldrar nere på Augustendals 4H gård och jag samtalade med Mimmi från Hemmaföräldrars nätverk. Vi kom att prata om vikten av att ha blivit ”mammad” (som Mimmi uttryckte det). Att få den där kärleken och bekräftelsen – ja, själva grunden som gör att barn går ut och möter världen och livets utmaningar med en självklar grundtrygghet. Och vad som händer med barn som inte får den biten så mycket som de skulle behöva.

Själv minns jag känslan av att ramla och slå upp ett stort sår på knäet. Jag ville inte gråta utan bet ihop och sprang det ”fortaste” jag kunde hem. Så fort jag var trygg i mammas famn så började jag gråta. Hur underbart var det inte att bli tröstad och ompysslad?

Vi vet att det bästa sättet för barns hjärnor att utvecklas normalt är att anknytningen fungerar, att de får den respons de behöver på sina signaler som barn och att brister i det sociala samspelet ristar spår i hjärnan som senare i livet ger beteendestörningar. Kärlek och närhet är så viktigt för barn.

Jag tror det finns en sorg hos barn som inte fått tillräckligt med kramar, gos och närhet, som inte fått höra att de är det underbaraste vackraste som finns i världen, som inte känner att det är de som är viktigast.

Mycket handlar om tid, att finnas där för barnen, att följa dem på livets väg när de gör sina första hårda erfarenheter, att prata om och trösta när någon varit elak, att blåsa på sår och plåstra om, att berätta om när man själv var liten och låta barnen känna tidens vingar och ge dem chansen att le igenkännande, åt hur mycket som går igen i livets kedja.

”Mammad” är detsamma som kärlek, omtanke och att finnas där för sitt barn.

I dagens svenska samhälle prioriteras inte barnens behov av kärlek och närhet – utan allt handlar om att de ska bli självständiga så tidigt som möjligt. Ett år i hemmet, sedan är det bort från föräldrarna, eget rum och prylar och resor som gäller.

Dessutom ska anknytningen fungera åt båda hållen. En mamma behöver tid med sitt barn efter den påfrestning som en graviditet trots allt innebär fysiskt och psykiskt – hon behöver också tid att knyta an. Om vi skapar ett samhälle som ger mammor den möjligheten och som uppmuntrar dem att lyssna till sin ”magkänsla” när det gäller det egna barnets behov – så slipper vi kanske i framtiden att se en ökning av föräldrar som lämnar sin barn i förskolan hela somrarna när de själva tar semester. Vet man att man är viktig för sitt barn, så prioriterar man helt enkelt inte att semestra utan dem.

Och med ett samhälle som tar hänsyn till barns behov så kanske vi slipper se en ständig ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn. Det handlar inte om att skapa ett hemmafrusamhälle – utan om det samhälle som uppmuntrar och premierar det viktiga arbetet att vara mamma och ändå låter kvinnor ha ett eget liv och en karriär när de känner sig redo igen. Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Alla som följer debatten kring familjepolitiken vet att gräsrötterna tycker en sak (en majoritet vill ha valfrihet eftersom barn är olika) och att media skriver något annat. Gång efter annan kritiseras vårdnadsbidraget och hemmaföräldrarna. Vi får aldrig själva berätta varför vi vill vara hemma utan det gör media åt oss och det handlar alltid om att vi som vill vara hemma är bakåtsträvare, att vi vill ha tillbaka till hemmafrussamhället, att vi förstör för andra och att vi motarbetar jämställdhet.

De skriver osant, raljerande och elakt.

Om en kvinna själv fick berätta om sitt val så kanske det skulle låta så här;

Att få barn är kärlek.
Kärlek till det ljuva underverk som just sett dagens ljus, kärlek till livet.
Det är en stark känsla av att ha ansvar för ett annat liv, av att inte längre sätta sig själv och sitt eget främst – en känsla av kärlek som gör att man vill ge allt.
Det handlar om mognad och förståelse av det lilla barnets behov av närhet till mamma och pappa – av närhet till sin familj.
Det handlar om en vidare förståelse av att från och med nu finns det en annan liten individ som får och ska ta plats – om att man som förälder nu är den viktigaste personen i sitt barns liv.
Det handlar om att hitta en lösning som är för barnets bästa – det handlar inte om millimeter rättvisa utan om två vuxna människor som pusslar och försöker lösa vardagen så att den passar alla i familjen bra.
Själva lösningen ser olika ut i olika familjer – och ska så få göra.

Att i det läget raljera och håna föräldrar som inte väljer heltidsarbete för båda och barnet på dagis från ett års ålder är kränkande och diskriminerande. För hur ofta får vi i media någonsin läsa vad hemmaföräldrarna själva tycker?

Om det nu finns journalister som vill att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra – varför fokuserar man då inte på att hitta lösningar istället för att skriva en massa dumheter om att kvinnorna får skylla sig själva. Låt de som vill vara hemma med sina barn få vara det och sedan vara välkomna tillbaka till arbetslivet med nya kunskaper och en ny mognad.

Premiera hemmaalternativet, att fostra socialt välfungerande, trygga och kompetenta barn är väl ett arbete att värdera högt om något. Sluta upp med att säga att kvinnor som väljer hemmaförälderarbetet är losers. Är kvinnor som väljer att arbeta med barn på förskolorna eller familjedaghemmen också losers? Trots allt är 90 procent av de som arbetar i förskolan kvinnor?

Nej, det är inte vi kvinnor som väljer att investera tid i våra barn som förstör för andra kvinnor – det är journalister som dissar allt vi gör, som hånar och förlöjligar oss och det arbete vi faktiskt utför och dessutom – så länge det fortgår så försämrar det också chanserna för att fler pappor väljer att bli hemmaföräldrar. Vem vill välja ett yrke som media ständigt hackar på?

Madeleine Lidman

Media mörklägger problemen kring familjepolitiken

”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” är en debattartikel som publicerades i DN den 8 april. Det är en intressant artikel därför att den publicerades och artiklar av det här slaget brukar inte publiceras. Den visar det som alla vet, att politiker och media presenterar en bild av invandringen, men hemma vid köksbordet sitter gräsrötterna och funderar och ser saker som kan göras bättre. Även invandrarna själva är många gånger trötta på att presenteras som offer, att hela tiden höra diskussionen pågå ovanför deras huvuden, istället för att de bjuds in och får vara med och lösa de problem som faktiskt finns.

Programmet Debatt med Janne Josefsson, bad tittarna att rösta på SVT:s hemsida om de tycker att media mörklägger problemen kring invandringen. 91 procent tyckte det…..

Det är så typiskt Sverige och så här hanteras många områden – även familjepolitiken. Svenska folket vill ha en förändring av familjepolitiken med fler barnomsorgsalternativ, som vårdnadsbidraget. De ser att den psykiska och fysiska ohälsan ökar och många är övertygade om att det beror på att barnen får för lite tid med sina föräldrar – att de separeras från hemmet innan de är mogna för det. Drabbade av en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika.

Men var finns debatten i media om riskerna och konsekvenserna med dagens familjepolitik?

Folkhälsoinstitutet nämner den psykiska ohälsan lite lätt och Sven Bremberg ansvarig för vilken information föräldrarna får lugnar och tröstar – ”inte är det den tidiga separationen, inte är det den störda anknytningen”. För han vet nämligen att den psykiska ohälsan beror på att barnen oroar sig för om de ska få ett arbete eller inte när de blir vuxna och därför blir de psykiskt sjuka. Och den tesen fick han publicerad på DN Debatt som en sanning – "Skolan ger inte de unga förmåga att möta dagens krav". Alla inlägg mot debattartikeln refuserades av DN, men på nätet finns informationen. Inte konstigt att papperstidningarnas upplagor minskar, de mörklägger och tillrättalägger verkligheten på ett sätt som nya generationer inte accepterar.

Jag har skrivit till Sven Bremberg och frågat om det inte är dags att titta på om det finns ett samband mellan dagens familjepolitik och den ökande psykiska ohälsan hos barn. Titta på den ökande aggressiviteten hos barn, ökningen av barn med beteendestörningar i skolan och försämringen av barnens skolresultat år efter år.

Jag har skrivit till Sven Bremberg och frågat, jag en vanlig mamma som bara syns på nätet.

Varför har inte någon annan journalist gjort samma sak?

Varför publiceras inte alla studier som handlar om att det också finns negativa konsekvenser för vissa barn om de börjar på dagis för tidigt – studier från Kanada, Storbritannien och USA. Studier som cirkulerar på nätet och som dagstidningarna hela tiden får tips om (liksom Sven Bremberg som stolt titulerar sig "ensamutredare")?

Varför får inte föräldrar veta att det finns många risker med att placera små barn på dagis innan tre års ålder?

Mörkläggning.

Jag hoppas innerligt att det här typiska fenomenet mörkläggning – som inte hör hemma i en demokrati – får ett snabbt slut och att såväl journalister som politiker inser att vill de ha någon trovärdighet kvar så bör de snabbt börja presentera objektiv information och se till att belysa olika frågor ur fler synvinklar än bara den som de anser vara "rätt".

Sluta mörklägga problemen som kan uppstå om barn separeras för tidigt för att placeras i förskola. De kan drabbas av precis allt det vi ser att många barn drabbas av idag; oro, ångest, självskadebeteenden, självmordstankar och beteendestörningar. Det är grymt och oseriöst mot föräldrar och barn att inte berätta om de risker och problem som också finns med den familjepolitik som de flesta journalister säljer in i rosenrött "som den enda lösningen i jämställdhetens namn".

Madeleine Lidman

Läs också:

Folkhälsoinstitutet bidrar till mörkläggning av problem