Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Foto: Heidi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I sommarnumret av Illustrerad Vetenskap skriver man om hur Homo Sapiens vann framgång framför andra arter - man investerade helt enkelt tid i sina barn och såg till att ge dem en lång barndom. En recept som hållit från 160 000 år sedan fram till nu när vi plötsligt tror att dagis från ett år är ett framgångsrecept för alla barn.

I Illustrerad Vetenskap står det;

"För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."

Jag tror att varje tidsålder präglas av att människor har en slags övertro på att just nu så vet man allt och kan allt och är så supermoderna så att man lätt kan luta sig tillbaka och skratta åt hur människor levt i det förflutna. Problemet med att inte lära sig något av historien är bara att man tenderar att upprepa misstagen. I dag så finns det en övertro på att dagis skapar den ultimata "supermänniskan" men personligen så är jag en stark anhängare av att alla människor är olika och därför så tror jag inte att det bara finns ett sätt att växa upp på - utan jag ser hellre att föräldrar tillåts lita till sin magkänsla när det gäller att fatta beslut för vad som är bäst för det egna barnet.

När staten ska fostra barnen enligt någon teoretisk teori om vad som är bäst så får det ofta helt andra effekter än vad som var tänkt vilket den som vill faktiskt kan lära sig genom att titta lite på barnfostringsteorier i ett historiskt perspektiv. "Solens barn" är en film som visar hur Israels familjepolitik under 50-talet drabbade den tidens barn;

"Rader av spädbarn, små sovande knyten som dagtid vistades ute i friska luften, i spjälsäng eller stora hagar, matade och ompysslade av effektiva sköterskor. Vid tre fyra års ålder utspisade i barnens matsal, med gemensamma pottstunder, dagens enda chans att bajsa ostraffat. Lite större barn lekande i grupp, sång- och danslekar och idrottsövningar - men aldrig tävlingar, ingen skulle vara förmer än någon annan. Så skulle den nya människan formas i Israels kommunistiska kibbutzer, vars mål var att bygga den sionistiska framtidsdrömmen."

Läs mer: Nostalgi och bitterhet när kibbutzenz barn minns

Tyvärr är det nog så att det går att se många paralleller till dagens familjepolitik med en övertro på att dagis skapar barn som är små sociala underverk med fantastiska matematikkunskaper. Tiden är säkerligen inte mogen för de allra flesta att se parallellerna mellan den tidens kibbutz politik till hur vi men ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att fatta beslut kring barnen i dag. Men jag är övertygad om att om några decennier så kommer man att se på dagens familjepolitik med helt andra ögon.

Madeleine Lidman