måndag, juli 07, 2008

Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar?

Jag brukar ofta tänka att vi människor ser världen genom olika glasögon i olika färger och nyanser och att det styr vår världsbild. Men ibland känns det som om vi lever i "twilight zone" där människor har ett datachip inopererat i hjärnan som styr vilka beslut de "får" fatta. På det chippet står det "folkhemmet".

Hur kan en vision som skapades för så många år sedan ha fått ett sådant genomslag att människor per automatik formar och lever sina liv efter dess ramar och riktlinjer - utan att reflektera?

Och hur kommer det sig att även om en majoritet lever efter folkhemstankarna, så finns det människor som stannar upp och ifrågasätter?

"Ifrågasättarnas" röst och historia är det som intresserar mig och gör mig nyfiken. Ett samhälle ska och bör vara i ständig förändring. För hur ska vi annars kunna åtgärda det som kan bli bättre? Hur ska vi annars, till exempel, kunna komma tillrätta med den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn - om vi inte törs ställa frågan varför?

Dagens Nyheter har en serie om Folkhemmet;

"Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av det svenska folkhemmet 2008."

Journalisten PM Nilsson skriver i sitt inlägg - Folkhemmet byggde dagens moderater;

"Efter nio månaders hundraprocentig föräldraledighet och några månader in på hämtapådagis-livet gjorde jag några intervjuer för Expressen för att i någon mån reda ut varför jag levde som jag gjorde. Fanns det någon djupare politisk förklaring till min hets hem klockan tre? Till min fullständiga anpassning till dagis? Till min generations klockartro på kommunal barnomsorg?"

PM Nilsson verkar vara en journalist som börjar "vakna" och ifrågasätta. Det är intressant när det händer och det har hänt förr. Nina Björk vaknade en dag och skrev ett utmärkt inlägg om magkänsla och varför vi accepterar att lämna barn på dagis, som gallskriker och klamrar sig fast vid förälderns ben.

Eftersom det gick att chatta med PM Nilsson idag så skrev jag följande fråga (som moderatern faktiskt valde att ta med i sin helhet till min stora förvåning):

"Hej! Det som skrämmer mig med folkhemmet är den totala likriktningen och bristen på valfrihet. Varför är det så skrämmande för många journalister att berätta om att det finns människor som inte väljer två heltidsarbetande föräldrar och dagis från 1 år till sina barn? Varför berättar ni på DN inte om vad som händer i Östra Göinge, där föräldrar kämpar för att vårdnadsbidraget ska införas. När man mörklägger och vägrar berätta att det finns ett föräldrauppror i Sverige, sätts demokratin ur spel och det är allvarligt. Varför det sker är verkligen något att fundera på. Jämställdhet uppnås inte med barnen som murbräcka. Läs gärna på www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm "

PM Nilsson svarade:

"Hej, det finns väldigt många som inte sätter 1-åringar på dagis. Jag gjorde inte det. De flesta löser ju det där inom föräldraförsäkringen. Vårdnadsbidraget tycker jag är ok."

.....Och det var ett "politikersvar", undanglidande och undvikande - och inte ett svar på min fråga. Sedan är det faktiskt så att de allra flesta småttingar börjar när de är 1 år, trots att all expertis säger att man bör vänta med dagis tills barnet är minst 2 år och helst 3 år.

Under sin tid på Expressen skriver PM Nilsson, precis som han säger, artiklar om barn. Bland annat skriver han i artikeln - Vad händer med pojkarna?:

"Brottsstatistiken är förödande. Pojkar, eller unga män, begår i praktiken alla våldsbrott, hatbrott, sexualbrott, och så vidare. Fast samhället har blivit oändligt mycket rikare och skolorna mycket mer sofistikerade i sociala frågor ligger de aggressiva brotten på samma nivå eller strax över."

Och hans lösning är:

"Pojkarna behöver bli mer som flickor. De behöver sitta i knät på dagis. De behöver ta ansvar för ordningen i klassrummet. De behöver lära sig empati och rita hjärtan och tycka om fröken. Pojkar har också känslor."

Ja, kanske det. Visst kanske dagis kan hjälpa till på traven, men faktum är att PM Nilsson missar hela biten med anknytning och hur den fungerar (eller inte). En fungerande anknytning är helt och hållet upp till föräldrarna. "Älskade barn blir inte våldtäktsmän". En fungerande anknytning är dessutom A och O för hur barnen kommer att bete sig i framtiden och så länge en majoritet av journalisterna vägrar att se (eller inte är mogna för att ta till sig den kunskapen) - så har vi ett stort problem.

För att sammanfatta läget just nu, så befinner vi oss i en tid när vissa journalister lite yrvaket börjar märka att något är fel - ja till och med väldigt mycket och skrämmande fel - när man tittar på den psykiska ohälsan hos barn och när man tittar på vilka beteendestörningar de har.

Det betyder att vi befinner oss i ett läge där vi borde ha en stark och öppen debatt kring familjepolitiken. Varför har vi då inte det?

Det är en fråga vi borde fortsätta att ställa till journalisterna.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s
Det ska bli spännande att se om någon av DN:s sex tillfrågade skribenter kan sägas representera hemmaföräldrarna -för deras syn på folkhemmet är ett synnerligen viktigt inslag i detta likriktade land.

Läs också:

Artiklar om anknytning

11 kommentarer:

Janne sa...

"En fungerande anknytning är helt och hållet upp till föräldrarna," skriver du. Men du menar väl inte att barnens tid i förskola/skola är helt utan betydelse?

Madeleine Lidman sa...

Nej men Janne...... jag tyckte vi började förstå varandra :) (Jag har inte hunnit svara på ditt andra inlägg).

Snälla ta det inte som att jag säger att förskollärare gör ett dåligt jobb eller att inte förskolan kan vara givande för barn över tre år (med lagom barngrupper, tillräckligt med personal). Jag vet till exempel många deltidsförskolor som håller hög kvalitet och rekommenderar ofta dessa till föräldrar.

Men jag tror att det är väldigt viktigt att anknytningen fungerar innan man separerar barnet från föräldern och när det är lämpligt varierar från barn till barn, eftersom barn är olika. Men forskningen visar att barn bör vara mellan 2-3 år innan de separeras och det är viktigt att föräldrar får vetskap om det.

"Farbror staten" ska inte bestämma genom ekonomiska styrmeddel när barnen ska börja. Många tvingas lämna ifrån sig barnen när föräldraförsäkringen tar slut. (De allra flesta har inte inkomster som gör det möjligt att dra ut på försäkringen mer än drygt ett år).

Jag vill ha debatten och acceptansen för att vi har en familjepolitik som utgår från barnet.

Läser man om anknytning och vad som händer när barnen inte har en väl fungerande anknytning, så ser man tydligt att symptomen stämmer väl överens med vad vi ser hos många barn idag. Läste du Louise Hallins inlägg?

Jag blir lite ledsen för det känns som att du tar åt dig personligen - snälla gör inte det.

Henrik sa...

Nej men Madeleine..... det finns så mycket snurrigt i dina texter så man vet inte riktigt var man ska börja om man vill försöka ge de av dina eventuella läsare som inte själva ser tokerierna lite hjälp på traven. Det jag reagerade på i inlägget 7/7 var ditt försök att åberopa nån slags vetenskap. Om vi är lite generösa och bortser från att du skriver "all expertis" och sen refererar till en enda studie samt att det i den text du åberopar inte framgår vid vilket forskningsinstitut denna eventuella forskning bedrevs, så är det ändå direkt ohederligt mot dina läsare att påstå att resultatet ger något som helst stöd för att säga något överhuvudtaget om när barn borde börja på dagis. Det framgår ju för alla läskunniga att studien handlar om när föräldrarna skulle vilja att barnen började på dagis, inte om när det faktiskt är lämpligt att de börjar. Föräldrarna uppfattning är naturligtvis viktig på sitt sätt men den har ingenting att göra med frågan om när det är lämpligt eller skadligt för barn att börja på dagis.

När det gäller PM Nilssons artikel i söndagens DN så är den ett frontalangrepp på de som tror att dagisutbyggnaden var ett sätt att få kvinnor att mot sin vilja lämna hemmet, som en del av någon slags sammansvärjning mot kärnfamiljen och de kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Den tidens ansvariga statsråd (s) avfärdar alla sådana idéer och bekräftar bara att dagisutbyggnaden var en praktisk lösning på ett konkret problem: kvinnorna var till följd av 40- och 50-talets utbildningssatsningar, på bred front på väg ut i arbetslivet, på väg mot egen försörjning och självständighet, och det fanns plötligt ett stort behov av barnomsorg för familjer med två förvärvsarbetande föräldrar.

Sen verkar du ha snöat in på journalisterna och mediernas försök att sätta demokratin ur spel. Vad är det för trams? Och va fasen ska vi ställa frågor till journaliserna för? Det är ju de som ska ställa frågor till oss. Och det gör de ju. Att de inte skriver så mycket om Östra Göinge(de har skrivit om det, jodå jag har läst flera artiklar om Östra Göinge) beror nog på att det inte är så himla intressant med ett gäng uppblåsta mammor och pappor som vill tjata till sig ännu ett bidrag istället för att dela lika på världens mest generösa försäldraförsäkring, dra ut på den tills barnet är omkring 2 år och eventuellt vara hemma ytterligare lite till genom att prioritera om lite i hushållsekonomin (kanske inte ha bil, kanske bo lite billigare, kanske inte ha sommarstuga och båt, kanske inte resa till Thailand över jul, osv). Du skriver i en kommentar till ditt eget inlägg att "De allra flesta har inte inkomster som gör det möjligt att dra ut på försäkringen mer än drygt ett år". Det är faktiskt precis tvärtom, Madeleine. De familjer som har så små marginaler att de inte med omprioriteringar i hushållseknomin under småbarnsåren inte kan göra det jag skriver ovan, är mycket få i Sverige idag. Myten om de många svenskarna utan eknomiska marginaler omhuldas varmt av dig och dina meningsfränder.

Madeleine, om det är någon som använder barnen som murbräcka i debatten om familjepolitiken så är det du med ditt skuldbeläggande av kvinnors strävan efter den självständighet det innebär att förvärvsarbeta och inte ha hela ansvaret för hem och barn.

/Henrik

Madeleine Lidman sa...

Bästa Henrik!

"Snurrigheterna" på bloggen är mina egna tankar kring olika fenomen och jag kommer där inte att hänvisa till en massa undersökningar som stödjer "expertisen" - den informationen finns redan inne på hemmaforaldrar.se under "viktiga länkar".

Jag tror inte att du behöver oroa dig så mycket över mina läsare - min uppfattning är att de är synnerligen kapabla att tänka själva (fria från "folkhemschippet"), något som du verkar finna väldigt upprörande med tanke på alla dina påhopp på mig och andra hemmaföräldrar.

Aggressiva påhopp liknande dina har jag mött förut och de kommer alltid från socialdemokratiskt håll eller från VPK, kommunisterna eller vad de kallar sig för tillfället. En tråkig trend i en demokrati men det gör mig ännu mer övertygad om att det är dags att öppna upp debatten och försöka hålla den på en seriös och respektabel nivå.

Det räcker med att gå in på Expressen idag och läsa länken:
https://www.blogger.com/comment.g?blogID=28528744&postID=1681467248297251335

så ser man hur rätt jag har. Det kanske är därför tillmälena haglar över mig från dig..... :)

Vi har uppenbarligen mycket vi kan förbättra i det här landet för att få en riktig demokrati.

Madeleine Lidman sa...

Snurr, snurr

Länken till Expressen ska vara:

http://www.expressen.se/ledare/1.1226467/sakine-madon-kd-bidrar-till-utanforskap

Janne sa...

Hej Madeleine! Bekymra dig inte för min skull, jag känner mig inte personligt angripen av det du skriver, men det ligger ändå på en personlig nivå att reagera när jag hittar texter som jag tycker är medvetet orättvisande (i ditt fall handlar det mest om att jag kännder det som att förskolan får ta orimligt mycket skit).

Det "farbror staten" gör är för övrigt inte att bestämma när barnen skall börja i förskolan, utan att ge föräldrar möjlighet att överhuvudtaget stanna hemma mer än ett par månader. Det är viktigt att komma ihåg innan man börjar kritisera föräldrapenningen (och kräva ytterligare bidrag för det fåtal barnfamiljer som har råd att leva på en lön + 3000 kronor/månad)...

Madeleine Lidman sa...

Hej Janne!

Jag började fundera över om du kanske arbetade i förskolan, det är lite svårt med anonyma inlägg. Finns det en blogg bakom så kan jag lättare förstå helheten bakom kommentarerna.

"Farbror Staten" bestämmmer med ekonomiska styrmedel när de allra flesta ska börja förskolan och det brukar bli vid ett års ålder, trots att väldigt många gärna stannat hemma längre. Men de har tyvärr inte råd.

De höga skatterna och särbeskattningen gör att de allra flesta inte har råd att vara hemma längre. Sedan får de föräldrar som sätter sina barn i förskola ett "dagisbidrag" på cirka 150.000 kronor per barn och år medan de som väljer barnomsorgsformen "hemma" får 3.000 kronor per månad som kan tas ut mellan 1-3 år. Varför ska just en barnomsorgsform subventioneras med så stora belopp. Det är skamligt. Barn är olika och det måste vi ta hänsyn till. Den psykiska ohälsan hos barn visar att något är fel med dagens system.

Här finns det två vägar att gå, antingen sänker vi skatterna för barnfamiljer eller inför sambeskattning - och tar bort både dagisbidraget och vårdnadsbidraget. Förskolan betalas till största delen av föräldrarna.

Eller så har vi kvar nuvarande skattesystem och dagisbidraget men då bör vårdnadsbidraget höjas och gälla barn upp till sex år.

Idag behöver du inte arbeta för att få dagisbidraget. Du kan vara föräldraledig, arbetslös, sjukskriven, förtidspensionär eller bara ha "särskilda skäl". Sedan har få människor så hög lön att skatten täcker den faktiska kostnaden för dagis. Två barn kostar 300.000 kronor om året. Vad är ekonomin i det?

Det kanske är därför som vi nu ser nästa trend i nedskärningarna inom förskolan - utedagis - där man byter blöjor och utfodrar barnen i baracker. Allt för att man inte har råd med nya lokaler. (Och sedan kostar det enorma pengar att de små älsklingarna tänder eld på dagisen när de blir större - har vi flest dagisbränder i världen månne?)

Min kritik av förskolan är en fis i rymden. Har du någon annanstans läst liknande funderingar kring vad som kan göras bättre inom förskolan?

Nej, knappast på särskilt många ställen och definintivt inte i media. Och det borde bekymra dig och andra föräldrar mer. Varför är det så tyst om de problem som finns? Vem står på barnens sida? Och varför blir du och andra så upprörda när jag vill få en debatt kring vad som kan bli bättre inom förskolan? Jag kritiserar det som är dåligt och jag kritiserar det ekonomiska styrmedlen i familjepolitiken som tvingar människor att välja förskolan.

Tack hur som helst för att du håller en bra debattnivå. Det är verkligen skönt :)

Janne sa...

Kort svar på frågan "varför blir du och andra så upprörda när jag vill få en debatt kring vad som kan bli bättre inom förskolan?"

Jag tycker inte att dina försök att få till en debatt håller den sakliga och inbjudande ton som behövs för att få till stånd en konstruktiv diskussion. Mina (och andras) kommentarer på dina inlägg visar detta med önskvärd tydlighet.

Vi som läser din blogg vet mycket väl hur illa du tycker om all statlig inblandning i familjeangelägenheter (så länge det inte handlar om att få pengar för att stanna hemma) och hur farlig förskolan är för barnen. Det är helt okej att du har dina åsikter och delar med dig av dem.

Men vill du få till stånd en riktig, konstruktiv och ingående diskussion, tror jag att du bör förändra hur och vad du skriver. Byt t.ex. ut alla inlägg om hur dålig och/eller farlig förskolan är mot inlägg om hur man som förälder kan kompensera för de eventuella brister som kan finnas på deras barns förskola.

(Det här med anknytning, t.ex. Jag tror vi kom överens om att barn kan få en bra anknytning till sina föräldrar "trots" att de går i förskola, men utan att någon av oss nämnt att det kanske ställer högre krav på oss som föräldrar, än på föräldrar som stannar hemma med sina barn. Det vore väl något att skriva om - i positiv anda, förstås.)

Var lite konstruktiv emellanåt, helt enkelt. Det blir roligare att läsa och det är betydligt mer utvecklande för den som skriver det också. Man utmanar sig själv, istället för att bara ytterligare bekräfta sin snart rigida uppfattning om tingens ordning...

Madeleine Lidman sa...

citat från Janne:

"Men vill du få till stånd en riktig, konstruktiv och ingående diskussion, tror jag att du bör förändra hur och vad du skriver. Byt t.ex. ut alla inlägg om hur dålig och/eller farlig förskolan är mot inlägg om hur man som förälder kan kompensera för de eventuella brister som kan finnas på deras barns förskola."

Jag förstår hur du menar :) Min "målgrupp" som jag har för min "inre bild" när jag påtalar problemen med den ensidiga familjepolitiken och de problem som finns inom förskolan (här på bloggen) är - media samt de politiker som är ansvariga. Samt även hemmaföräldrarna som ska få vetskap om hur media agerar.

Jag har skrivit länge och hade för flera år sedan inne på hemmaforaldrar.se flera artiklar där jag skrev om att jag inte vill ha ett "skyttegravskrig mellan olika alternativ". För mig är det så självklart att jag inte är emot förskolan eller att jag misstror att föräldrar kan hitta en bra balans mellan förskola och att ge sina barn tid - jag har ju redan skrivit om det - så jag glömmer bort att nya läsare inte känner mitt engagemang i sin helhet.

Därför önskar jag också att tidningar som "Förskolan" - (förskollärarnas egen yrkestidning) skulle ta och sluta upp med kritiserandet och hackandet på hemmaföräldrar. Eller att media skulle öppna upp debatten och låta hemmaföräldrarna komma till tals. Då skulle det bli lättare att skriva för människor skulle redan ha fått en mer nyanserad och objektiv information.

Jag tror att det kan bli svårt att i en blogg skriva om hur man kan kompensera en dålig förskola - det blir för rörigt och för mycket text. Men jag ska se över om jag kan skriva på ett tydligare sätt, så att inte någon känner sig "trampad på".

Men jag kan absolut skriva artiklar inne på hemmaforaldrar.se och ta upp vad man kan göra om förskolan inte är bra (byta till dagmamma till exempel, starta 2-familjssystem, nackamodellen, uddevallamodellen, bli privat dagmamma eller annat). Det bästa vore om förskolebarn omfattades av arbetsmiljölagen eller en Lex Sarah lag tycker jag.

Sedan vill jag fylla på med mer under rubriken "medmänniska" för jag känner att när vi delar med oss av våra erfarenheter så utvecklas och växer vi. Hemmaföräldrar har inte alla svaren, vi är lika beroende som alla andra av att få stöd och utbyta råd kring vårt föräldraskap.

Vill du skriva en krönika och ge dina tips kring hur man kan ge barn tid och kombinera det med några timmar i förskolan, så är du välkommen att göra det så lägger vi ut det under rubriken "medmänniska". Vad jag förstår så känner du att du hittat en bra balans för dina egna barn och då har du säkert många tips som föräldrar som har varit hemma några år och som ska sätta sina barn i förskolan kan ha nytta av.

Till syvende och sist så handlar det om våra barn - hur vi vuxna ska skapa ett samhälle som ger dem en så bra uppväxt som möjligt.

Återigen, tack för att du tar dig tid och skriver ner dina tankar och ger mig feed back. Det blir klart jobbigare att skriva (skratt) men jag är mån om hur jag uppfattas, för min mening är verkligen inte att såra någon eller få dem att känna sig obekväma - utan jag vill åt politikerna och media. Jag vill att fler åsikter ska få synas och höras och att politikerna ska ta larmsignalerna på allvar och snabbt förändra familjepolitiken så att den blir mer flexibel.

Janne sa...

Jag fortsätter läsa din blogg. Det är fortfarande tänkvärda ord du skriver, ävom vi inte är helt överens om hur de presenteras.

Jag tror nämligen (också?) att vi någonstans har liknande uppfattningar, och många gånger håller jag nog med i sak, även om jag samtidigt reagerar på hur det läggs fram. För mig är det viktigt att meddelandet kommer fram oförvrängt, och många gånger är det där vi "krockar". I en oförsiktig formulering eller så...

Madeleine Lidman sa...

När jag bloggar så skriver jag lite fritt och då skiner min tolkning av en text igenom. För mig kändes det lite skönt just därför med bloggen för det är mina tankar där och just då kring en artikel.

Fördelen är ändå när någon tar sig tid att ifrågasätta eller ber mig förtydliga, för tanken jag har i huvudet tar form bättre och jag har lättare att presentera hur och vad jag tänker/menar nästa gång.

Sedan är det roligare när jag känner att det finns en "äkta" människa bakom som skriver ned sina egna tankar. Då lär jag mig något nytt och vidgar mina vyer.

Tråkigare är det när någon går in och radar upp en massa "slogans" som klockrent kommer från något partihögkvarter. ("Vi har världens bästa föräldraförsäkring" eller liknande). Det blir sällan konstruktivt.

Vi hörs!
Madeleine