 |
| Foto: Dandelion (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Men situationen är aldrig hopplös, som alltid när vi kan konstatera att barn far illa så måste vi som är vuxna fundera över vad vi kan göra. Vilket samhälle är vi med och skapar? Vilka värderingar för vi över till våra barn? Ger vi dem den kärlek, närhet, bekräftelse och omsorg som de har rätt till? (En stor dos kärlek och trygghet kan hjälpa barn genom mycket här i livet).
Jag har förmånen att bo i en stad som till antalet har ganska många invånare, ändå kan jag skoja om att jag "går ner till byn" (centrum) eftersom jag hela tiden hejar på människor jag känner, det är trivsamt och skapar en känsla av samhörighet och gemenskap. Redan när barnen var små var det en upplevelse att vandra genom parken. På vår väg mötte vi alltid en massa spännande människor och frågorna haglade;
- Mamma vad har flickan för hår? (En hårt målad flicka med inflätat garnliknande hår format till två stora bollar på vardera sida passerar vår väg).
- Jo förstår ni, den flickan har satt i lite löshår i sitt hår för hon tycker att det är jättefint, alla är olika och det är hennes smak, så kan det vara och det är helt okej, säger jag glatt.
- Mamma varför åker den tanten i rullstol?
- Jo, för att hennes ben kanske är lite skadade och då kan hon inte gå längre, men hon är precis som du och jag ändå, bara det att rullstolen nu får vara hennes ben och hjälpa henne när hon ska gå ut. Och vet ni vad när man sitter i rullstol så kan det vara jobbigt när människor pekar, frågar och tittar, så tänk på det att nästa gång ni ser någon i rullstol och vill fråga något så kan ni göra det när de inte hör, för det kan bli ganska jobbigt för dem annars.
Ibland känns det som att lilla Sverige är en riktig ankdamm. Vi ska se ut på ett visst sätt, tycka på ett visst sätt och leva på ett visst sätt. Det gör att många människor känner sig utanför. Det lilla barn som förvisso inte tillhör de populäraste i klassen, kanske på grund av blyghet eller på grund av att de helt enkelt är ensamvargar som trivs mindre bra i grupp - kan i ett öppet samhälle ändå känna att de har ett värde. Det blir inte världens största problem om man inte tillhör de populäraste i skolan, så länge man ändå är trygg och älskad och har sin familj eller andra nära och kära.
Det kan till och med vara en tillgång att inte vara och göra som alla andra.
Jag kan bara gå till mig själv, vad vore jag utan alla människor jag lärt känna på livets väg. Alla olika spännande fantastiska människor som berikat mitt liv och fått mig att utvecklas? I varje människa finns något unikt - det gäller bara för oss vuxna att förmedla det till våra barn, så att de får bära med sig den känslan på sin väg genom livet. Kom också ihåg att du som vuxen alltid kan göra stor skillnad, låna ditt öra ibland, stanna upp, prata, se och bekräfta de barn som passerar din väg.
Skolan må ha Friends och antimobbningskampanjer, livskunskap och annat men det är ändå i familjen som barn lär sig det sociala samspelet och får sina grundläggande värderingar. Det är därför du som förälder är så viktig för ditt barn och för andra barn :)
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
2 kommentarer:
Jovisst är det så att det är vi föräldrar som ger våra värderingar vidare till våra barn.
Det känns som att någonstans har alltför många lagt av att prata med barnen, de blir lämnade att forma sina egna verkligheter, framför datorer och tv-apparater.
Och vi måste ju själva vilja ha mångfald runt oss för att de ska acceptera det också.
Att inte ha ett öppet sinne och acceptera olika människor är skrämmande. Inskränkt. .
Vi kan skrika oss hesa på mer resurser i skolan men det är inte skolans fel att det ser ut som det gör. Det är i hemmet som riktlinjerna sätts och man kan bara beklaga att inte föräldrar lånar ut sina öron till sina barn och lär dem det sociala samspelet. Jag är skrämd över hur det ser ut därute ibland-och funderar mycket över hur det ser ut därhemma då…
Många lärare är eldsjälar som får ta otroligt mycket som vi skulle ta som föräldrar. Hemskt.
De som innehar de insikterna om livet har en "plikt" att gå ut med det. Som du gör. Så kämpa vidare- för barnens skull. Och vår egen skull.
Jag är också lycklig över alla relationer jag har som gör att jag känner mig värdefull i vardagen.
Det innebär att jag lättare kan vara den bästa mamman till mina barn!
Kloka ord Mia :)
Skicka en kommentar