Man sviker inte sina ”systrar” för att man står upp för en åsikt Camilla Läckberg

Andrew_Mager  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det har blivit oerhört laddat det här med olika åsikter i vårt land. Det ska vara trigger warnings på alla åsikter som inte stämmer överens med det som majoriteten tycker, det som staten tycker att vi ska tycka och det som anses PK (politiskt korrekt). Det känns både fördummande och farligt om vi alla ska tystna och tycka likadant och hålla våra tankar inom oss som i den värsta diktaturen, eller inte ska kunna framföra en egen åsikt, för då ”sviker vi våra systrar” och det ”finns en särskild plats i helvetet för sådana kvinnor”. (Exempel på två vanliga härskartekniker för att få tyst på framförallt kvinnor som framför en åsikt).

Härskarteknikerna haglar för att få rättning i ledet och få slut på helt vanliga sunda diskussioner, som den om det är rätt att föräldrar lämnar sina barn 30 timmar i veckan (eller mer) till förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de är hemma med syskon. Carin da Silva höjde tonläget i debatten rejält när föräldrar hade åsikter om att hon tog det som en självklar rätt att lämna bort sitt äldre barn när hon var hemma med bebis. Sedan kom Camilla Läckberg och höjde tonläget ännu mer i ytterligare ett blogginlägg. Men jag känner bara helt lugnt och stilla: Vad skriker de så högljutt om? Självklart ska vi diskutera den här frågan. Sedan ska vi använda en sund och bra ton och även om känslorna slår över och många känner: "Men varför skaffa barn ... och så vidare" - så tänker jag som så - att skippa dessa kommentarer. Flytta diskussionen till det som det egentligen handlar om:

Självklart så får Carin da Silva och Camilla Läckberg lämna bort sina barn 30 timmar när de är hemma med syskon, ja även 40 timmar i veckan eller obegränsat med tid som Stockholm stad snart ska erbjuda. Varför inte dygnet-runt-dagis - men ... då får de betala den faktiska kostnaden för en plats själva. Hämtar man redan pengar ur ett system: föräldraförsäkringen så ska man som priviligierad  förälder inte kunna hämta pengar även ur ett annat system: barnomsorgsbudgeten, utan särskilda skäl.  En förskoleplats kostar cirka 10 000 - 12 000 kronor i månaden per barn. Föräldrar betalar på grund av maxtaxan en bråkdel, några bara några hundralappar i månaden, andra upp till maxtaxans gräns. Men fortfarande inte i närheten av den faktiska kostnaden.

Det handlar om var gränsen för välfärdsuppdraget ska gå och VAD skattepengar ska användas till. Vi betalar alla in till en gemensam skattekaka. Förskolebudgeten är enorm, den överstiger vida vad försvaret kostar i vårt land. Om försvaret ligger på cirka 42 miljarder per år, så kostar förskolan cirka 70 miljarder. Till den budgeten kan man lägga alla kostnader för VAB (vård av sjukt barn) och alla sjukskrivningar hos föräldrar, som smittorna i förskolan genererar och kostnaden skjuter i höjden med några miljarder till. För att inte tala om pedagogernas sjukskrivningstal: Sveriges sjukaste yrkeskår.

Sedan ger det en väldigt konstig signal att skattepengar ska gå till att subventionera att föräldrar lämnar bort sina barn, samtidigt som de som själva ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor. Det här måste vi också lyfta. Varför ska staten få använda våra skattepengar för att premiera med stora belopp, de val som staten föredrar. Det betyder ju inte att det är det val som är det bästa för det enskilda barnet. Barn är olika och den del barn mår inte bra av att vistas i en grupp, eller lämnas bort.

Mitt i den här diskussionen om hur våra skattepengar ska användas och var gränserna ska gå för välfärdsuppdraget och vilka föräldrar det ska ”regna” subventioner (skattepengar) över, så ser vi hur föräldrar med svårt sjuka barn får sin LSS (assistansstöd till barnet) indragen. Då pratas det minsann om föräldraansvar. Här har vi två olika grupper av föräldrar - de redan priviligierade föräldrarna som klagar högljutt över att de vill ha stöd av staten för att de inte orkar med två barn samtidigt och så de med svårt sjuka barn som ska ta sitt föräldraansvar och ta hand om barnet själva utan stöd.

Så tack men nej tack, till att försöka stoppa den här debatten med överord och härskartekniker  - och nej tack till att försöka trissa upp tonläget så mycket att alla tystnar. Den här diskussionen klarar vi som är föräldrar av. Den ska hållas i en sansad och bra ton, men frågan HUR våra skattepengar ska användas och var gränsen för välfärdsupplaget går, är en alldeles för viktig fråga för att några kändismammor ska lyckas få stopp på diskussionerna, bara för att de känner sig ifrågasatta om de verkligen har rätt att få sina val subventionerade av skattepengar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dags att ge barnen en röst inför valet 2018. Skriv på namninsamlingen för valfrihet:
Power to Parents 2018

Nej till sämre kvalitet i förskolan. (Förskoleupproret säger nej till mer tid för föräldralediga)

Var finns solidariteten med föräldrar vars barn inte passar i förskolan

Massiv kritik mot heltid i förskolan

Matilda Molander: Barnvakt åt lata föräldrar

Lärarförbundet kritiska till förslaget om heltid

Du gav ordern som raserar LSS, Régner

De vill att förskolan ska vara bättre än hemma

Ta av offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar

”Den där "häxjakten pådåliga mammor" som ni bloggar och pratar om, vad är det? Det är ju snarareinne att vara slaskig.”

Nej Camilla Läckberg den viktiga tiden i bebisbubblan ska man inte leja bort

Foto: Mari Oliveira FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Camilla Läckberg har många som följer henne och därför känner jag att det blir problematiskt när hon och andra berättar hur de lättvindigt lejer bort det "tråkiga" med allt som rör små spädbarn. Ni vet det där med närhet och god omsorg. Det är helt enkelt inte roligt att vara med sin bebis 24/7 säger Camilla Läckberg och åker utomlands med pojkvännen. Inte heller är det roligt att leka med barnen när de blir större. Men hon vill inte ha kritik, det är hon noga med. Och pojkvännen fick även utrymme i media för att undanbe sig kritik för att hon inte tänkte amma sin lilla bebis. Men är man en offentlig person och berättar om saker så känner jag att det måste finnas utrymme även för att presentera en annan åsikt.

Det är faktiskt inte så lätt att det bara är att leja bort barnet till andra (om man inte har särskilda skäl) - låta en liten nyfödd bebis vara med många olika människor, som Camilla Läckberg berättar om. Det är anställda och anhöriga och även flaskmatning för att lättare leja ut omsorgen om barnet till andra. Ett litet barn kan ha maximalt fem anknytningspersoner som det kan relatera till och den anknytningen sker i en strikt hierarki där en person blir anknytningsperson nummer ett, sedan nummer två och så vidare. Där nummer två duger när ett inte är närvarande. För barnet handlar det om att knyta an till en person som ser och tolkar barnets signaler och förstår barnets behov. Barnet blir tryggt och utvecklas som det ska. Närhet, kärlek och god omsorg formar det lilla barnets hjärna och barnet skapar sig en inre arbetsmodell för hur det ska hantera livet och livets utmaningar. God omsorg och kärlek skapar starka barn.

"Bebisbubblan" - att vara med ett litet barn - lära känna varandra, gosa och vara nära, krama, pussa, upptäcka världen tillsammans, utvecklar både barn och föräldrar. Som förälder kommer du in i föräldrarollen, du växer och utvecklas som människa och du förbereder dig inför alla kommande år med barnet. Är du med ditt barn så kommer barnet att följa dig, lyssna till dig och alla barnets utvecklingsfaser kommer att bli lättare att hantera. Du känner ditt barn och vet vad barnet behöver och hur du ska vägleda det. Föräldraskapet blir helt enkelt lättare.

När barnet är så stort att det kan behålla föräldern i minnet så kan man börja göra kortare resor utan barnet om det är hos en annan trygg anknytningsperson i hierarkin. Det här är viktig kunskap som genom kända personers sätt att leva, där de berättar om hur de lämnar bort sina barn till mängder med olika personer - kan bli en dålig inspiration till andra föräldrar. För det är inte så enkelt att det bara är att lämna bort ett litet barn. Det kan till och med vara direkt skadligt för ett litet barn att ha för många personer som tar hand om det.

Dålig anknytning kan leda till psykisk ohälsa längre fram i livet: som oro, ängslan, svårigheter med nära relationer, självskadebeteenden, anorexi, ångest med mera. Det finns alltså all anledning att uppmuntra och stödja föräldrar att ta plats i bebisbubblan med stolthet och göra ett så bra arbete de kan. Livet går sina egna vägar och människor kan drabbas av förlossningsdepressioner eller ha svårt med närhet till barnet, eftersom det kan vara svårt att ge något man inte själv har fått. Men är man medveten om hur viktigt arbetet är i bebisbubblan och att det är bra att satsa på att finnas där för sitt barn och ge barnet allt vad det behöver i närhet, kärlek och god omsorg - då tycker jag att man ska göra det. Det kanske inte är så coolt, häftigt och något att flasha ut i sociala medier - men för barnets välmående är det A och O.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kärlek sätter sig på hjärnan

Anknytningsskador

"Jag lämnar gärna över småbarnen till andra"

Varaktiga konsekvenser när mamma är   borta för länge

Starkare relation till jobbet än till barnen