"Det livslånga lärandet" som Lärarförbundet och valfrihetsmotståndarna pratar om börjar inte i förskolan - det livslånga lärandet börjar i familjen, i släkten, bland vänner och bekanta. Det börjar där ute i samhället, utanför det höga rymingssäkra dagisstängslet.
I Svenska Dagbladet kan vi läsa om hur unga människor idag söker sig till psykakuten när de inte får jobbet de vill ha eller när ett förhållande tar slut. Vanliga "berg- och dalbaneproblem" som är en naturlig del av livet.
Barn som få växa upp med sin familj och med det tillhörande nätverket runt omkring får den grundtrygghet de behöver för att möta även livets motgångar. (Och jag behöver väl inte säga att jag menar välfungerande normala familjer). På dagis är allt en lek, hela dagarna ägnas åt att ha roligt, att bli sysselsatt, att leva i en konstgjord värld, långt bort från den riktiga världen där ute som kallas livet. Men livet handlar inte bara om att tänka på sig själv och ha roligt. Det handlar inte om att JAG ska, eller JAG vill, det handlar om att ge och ta och inse att vi alla är en liten kugge i ett större sammanhang.
Hemmabarnen får lära sig att de ingår i ett sammanhang, en familj där man hjälps åt och alla får bidra på sitt sätt. Det regnar inte pengar och leksaker över hemmabarnen men de får tid och de får förutom barns vanliga lek, vara med och lära sig vad vuxna gör. Saker som kan låta urtråkiga; att handla, städa, tvätta och laga mat kan en liten vara med på. Och barn tycker inte att det här är tråkigt, de har ju aldrig gjort det förut. Det är så viktigt att barn tidigt får vara med i livet, genom att vara med så lär sig barn dubbelt så mycket som om de skulle läsa om samma saker i en bok på dagis.
Det ger hemmabarnen en mer realistisk bild av livet och ger dem bättre förutsättningar att förstå att livet går upp och ned, att livet inte är det som kretsar runt det egna JAGET - att livet inte bara finns där för att uppfylla alla dina drömmar när du glider fram på en räkmacka.
Livet är en gåva men det innebär också motgångar, som barn med en trygg anknytning, som växt upp "utanför murarna" fått tidig kunskap om. Det är ju så vi alltid fram till 60-talet låtit våra barn växa upp. Genom att delta i "livet" så fick de en kunskap om vad som väntade.
För den som vill hitta mer medicinska termer så är det bara att läsa om kortisolreglering (Sue Gerhardts bok "Kärlekens roll") och anknytning. Barn som fått en bra start i livet har, med en välfungerande anknytning, har hjärnor som byggt upp en förmåga att hantera kortisolpåslåg i form av den stress som livets "vanliga" motgångar innebär. De behöver inte åka till psykakuten bara för att de fick nej på anställningsintervjun till drömjobbet.
Det är bara att konstatera att för varje rapport som droppar in om hur dålig psykisk hälsa dagens barn och unga har, så blir det ännu tydligare vilken otroligt sjuk familjepolitik Sverige har.
Sorgligt.
Men det finns hopp. När myter ersätts av fakta så får alla föräldrar en chans över ta hänsyn till att alla barn är olika och utifrån det välja barnomsorgsalternativ. När tillräckligt många vet, när fakta inte längre förtigs och debatten blir mer nyanserad, då kan vi också få en ny, modernare och bättre familjepolitik som utgår från barnets behov.
Madeleine Lidman
Läs också:
Instängda i pedagogikens namn
4 kommentarer:
Men snälla du... Jag har skummat en del av dina inlägg och förstår det som att du menar väl och är mån om att våra barn får en väl fungerande och kvalitativ vardag, oavsett vilken typ av omsorg man väljer, samt att du välkomnar ökade möjligheter att, som förälder, kunna välja ett alternativ som passar just det egna barnet.
Men du uttrycker dig gång på gång felaktigt och/eller raljerande om förskolan. Nu senast den antydan du gör om hur barn på förskola inte får ta del av vardagslivet (handla, städa, tvätta, laga mat m.m.).
Förskolan är inget internat - barnen är där endast under den tid föräldrarna är på arbetet. All övrig tid förväntas barnen vara med sin familj - vilket innebär att de får ta del av precis det du menar att de missar.
Det ena utesluter inte det andra.
Hej Janne!
Det är supersvårt att skriva så att inte någon känner sig trampad på tårna, eller läser in något mellan raderna som man inte menat. Men jag känner att jag måste få en debatt kring hur våra barn växer upp idag. Det är i min mening alldeles för vattentäta skott mellan barnens vardag (i förskolan) och resten av samhället.
Det känns som att många barn genom den ökande psykiska och fysiska ohälsan signalerar att något inte är bra och då måste vi våga diskutera vad det kan vara och vad som kan göras bättre.
Det är förstås inte superlyckat när en hemmaförälder försöker göra det, så länge det handlar om att våga ifrågasätta om förskola från ett år och heltid verkligen är det ultimata för alla barn, men någon annan lär knappast göra det (det har varit väldigt tyst sedan Nina Björk pratade om "magkänsla") varför jag känner att jag måste försöka.
Många barn är längre i förskolan än föräldrarna är på arbetet. Och jag tror inte - hur jag än försöker - att föräldrar orkar låta barnen vara delaktiga, den där korta tiden hemma innan läggdags. Jag tror och ser i svaren till BRIS och BO - där barnen får berätta själva, att de känner sig undanskuffade och stressade, därför att föräldrarna är stressade och har så lite tid.
Jag vill inte kritisera det val föräldrar gör/gjort men jag vill väcka en tanke hos föräldrar hur de disponerar sin tid med barnen och ge dem en trygghet i att vardagspedagogiken är minst lika viktig för barnens framtida utveckling som en ren "skolpedagogik" är. Att en trygg och delaktig uppväxt gör det lättare att möta de "vanliga" motgångarna vi alla drabbas av i livet.
Nu har jag arbetat med det här i över sex år och pratat med mången expertis på området, läst många undersökningar och talat med många föräldrar och barn, vilket gjort att jag tycker att det är viktigt att föra fram andra åsikter än "de vanliga" som föräldrar får via media.
Om du har tid och ork så läs gärna inne på hemmaforaldrar.se under till exempel "anknytning". Det finns mycket forskning och det finns många studier som visar att det är mycket berättigat att ta upp den här diskussionen.
Tack för att du skrivit ett sansat svar, trots att du reagerat negativt på själva inlägget.
Du har absolut rätt i att många föräldrar tenderar att övervärdera det professionellt pedagogiska arbete som utförs inom barnomsorgen - tänker t.ex. på de s.k. 15-timmarsbarnen som är i förskolan trots att den ena förälderna är föräldraledig (med ett småsyskon) eller arbetslös.
Men som jag avslutar min tidigare kommentar utesluter inte det ena det andra, och det finns självklart barn som har "allt" att vinna på att tillbringa en del av sin tid i förskolan, framför hemmet...
Avslutningsvis är jag osäker på om polariseringen du gör mellan den "skadliga" förskolan och den "hälsosamma" hemmavardagen är rätt sätt att skapa/föra den debatt du vill få till stånd. Särskilt som frågan handlar mer om föräldars valmöjligheter än om förskolan som verksamhet...
"Avslutningsvis är jag osäker på om polariseringen du gör mellan den "skadliga" förskolan och den "hälsosamma" hemmavardagen är rätt sätt att skapa/föra den debatt du vill få till stånd."
Helt rätt!
Och jag har faktiskt kämpat länge för att få bort det "skyttegravskrig" som fanns mellan olika barnomsorgsalternativ tidigare.
Naturligtvis finns det skalor av allt. Risken är att jag skrivit i så många år att jag tycker att det är så självklart var jag står i frågan att jag inte är lika övertydlig med att skriva ut just att det går att hitta en bra kombination med.
Det jag är ute efter är när föräldrar "luras" att inte lyssna på signaler som gallskrikande vid lämning (som fortgår lång tid efter annan) och även andra symptom som barn som skriker "inte dagis" redan på morgonen, eller som gråter på nätterna och så vidare. Att bristen på respons på barnets signaler är skadlig och kan ge symptom längre fram.
Det är absolut en tankeställare för mig att fundera mer över att vissa kanske droppar in för första gången och att det inte skadar att upprepa och vara mer tydlig.
Tack för hjälpen med :)
Skicka en kommentar