Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Alla som följer debatten kring familjepolitiken vet att gräsrötterna tycker en sak (en majoritet vill ha valfrihet eftersom barn är olika) och att media skriver något annat. Gång efter annan kritiseras vårdnadsbidraget och hemmaföräldrarna. Vi får aldrig själva berätta varför vi vill vara hemma utan det gör media åt oss och det handlar alltid om att vi som vill vara hemma är bakåtsträvare, att vi vill ha tillbaka till hemmafrussamhället, att vi förstör för andra och att vi motarbetar jämställdhet.

De skriver osant, raljerande och elakt.

Om en kvinna själv fick berätta om sitt val så kanske det skulle låta så här;

Att få barn är kärlek.
Kärlek till det ljuva underverk som just sett dagens ljus, kärlek till livet.
Det är en stark känsla av att ha ansvar för ett annat liv, av att inte längre sätta sig själv och sitt eget främst – en känsla av kärlek som gör att man vill ge allt.
Det handlar om mognad och förståelse av det lilla barnets behov av närhet till mamma och pappa – av närhet till sin familj.
Det handlar om en vidare förståelse av att från och med nu finns det en annan liten individ som får och ska ta plats – om att man som förälder nu är den viktigaste personen i sitt barns liv.
Det handlar om att hitta en lösning som är för barnets bästa – det handlar inte om millimeter rättvisa utan om två vuxna människor som pusslar och försöker lösa vardagen så att den passar alla i familjen bra.
Själva lösningen ser olika ut i olika familjer – och ska så få göra.

Att i det läget raljera och håna föräldrar som inte väljer heltidsarbete för båda och barnet på dagis från ett års ålder är kränkande och diskriminerande. För hur ofta får vi i media någonsin läsa vad hemmaföräldrarna själva tycker?

Om det nu finns journalister som vill att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra – varför fokuserar man då inte på att hitta lösningar istället för att skriva en massa dumheter om att kvinnorna får skylla sig själva. Låt de som vill vara hemma med sina barn få vara det och sedan vara välkomna tillbaka till arbetslivet med nya kunskaper och en ny mognad.

Premiera hemmaalternativet, att fostra socialt välfungerande, trygga och kompetenta barn är väl ett arbete att värdera högt om något. Sluta upp med att säga att kvinnor som väljer hemmaförälderarbetet är losers. Är kvinnor som väljer att arbeta med barn på förskolorna eller familjedaghemmen också losers? Trots allt är 90 procent av de som arbetar i förskolan kvinnor?

Nej, det är inte vi kvinnor som väljer att investera tid i våra barn som förstör för andra kvinnor – det är journalister som dissar allt vi gör, som hånar och förlöjligar oss och det arbete vi faktiskt utför och dessutom – så länge det fortgår så försämrar det också chanserna för att fler pappor väljer att bli hemmaföräldrar. Vem vill välja ett yrke som media ständigt hackar på?

Madeleine Lidman