I tidningen Barometern läser jag i ledaren "Får de chansen att bygga egna liv?" en fundering kring hur dagens barn växer upp.
Spontant känner jag att det verkligen börjar bli dags att ompröva familjepolitiken. Med maxtaxan blev dagis ett ”billigt” alternativ i föräldrarnas ögon. Men den faktiska kostnaden är cirka 157 000 kronor per barn och år – vilket endast en litet fåtal känner till enligt en undersökning gjord av United Minds.
Ja, dagis har blivit billigt, så billigt att vi nu ser alltfler föräldrar som låter barnen stanna där också under semestern, när de själva är lediga. Därför kom moderaterna med ett förslag om att barnen skulle få ”semester” från dagis åtminstone 5 veckor per sommar. Till det kom förslaget om att införa 40 timmars vecka för barnen. Varför ska små barn ha längre ”arbetsdagar” än sina föräldrar? Men det förslaget drogs tillbaka. Inte populärt hos föräldrarna som lärt sig uppskatta dagis som den ultimata ”barnvaktslyxen”.
Någonstans på vägen så försvann kopplingen arbete och behov av barnomsorg. Idag behöver föräldrar inte arbeta – i de allra flesta kommunerna - för att få tillgång till en dagisplats. Det går lika bra att vara föräldraledig, sjukskriven, långtidssjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder. Med följd att barngrupperna bara blir större och personalen inte räcker till. Ökade kostnader för alla barn som egentligen inte behöver dagis dränerar hela förskoleverksamheten på pengar. Personalen går på knäna och sjukskrivningstalen är höga, liksom avhoppen från själva yrket. Men utvecklingen mot allt större barngrupper kan fortsätta eftersom förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd i en arbetsmiljölag. Inte heller har de ett skydd i en Lex Sarah lag, där personalen är skyldig att anmäla brister.
Nu har vi gått in i en lågkonjunktur med färre skatteintäkter och vi kan räkna med ökad arbetslöshet samtidigt som en mängd föräldrar inget hellre vill än att vara hemma längre med sina små barn – bara de hade råd. Men det är svårt i ett land där hemmafamiljen på grund av särbeskattningen ofta tvingas betala mer i skatt än familjen med två inkomster. Exempel: Om makarna i en tvålönefamilj tjänar totalt 40 000 kronor (20 000 vardera) så tvingas familjen betala sammanlagt 10 060 kronor i skatt. Om ensamförsörjaren i hemmafamiljen tjänar lika mycket (40 000 kronor) blir skatten hela 13 840 kronor (Källa: Världen Idag).
Eftersom kopplingen arbete – dagis är på väg att helt försvinna, så är frågan om vi även fortsättningsvis kan ha kvar det dyra system vi har idag där endast ett alternativ subventioneras med 157 000 kr per barn och år medan ett annat alternativ som vårdnadsbidraget, i bästa fall under en kort tvåårsperiod, subventioneras med 36 000 kronor per barn och år.
Är det dessutom rimligt att endast ett alternativ subventioneras med så mycket pengar trots att någon utvärdering inte gjorts om kostnaden står i proportion till resultatet. Det vi vet idag är att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi vet att det finns en stark misstanke om att det kan ha ett samband med decennier av samma familjepolitik, där föräldrar uppmuntrats att lämna ifrån sig sina barn allt tidigare till dagis. (Läs Per Kågesons ”Tid för barn” och BO:s årsrapport ”Den psykiska ohälsan hos små barn ökar”). Inom vilka andra områden är det brukligt att strunta i att göra en uppföljning och utvärdering av en verksamhet och dess konsekvenser?
De små barnen kan inte själva föra sin talan. Därför är det hög tid att någon vuxen gör det. Min uppmaning till regeringen är därför att omgående tillsätta en utredning och undersöka varför den psykiska ohälsan hos barn bara ökar. Det är också dags att införa en arbetsmiljölag som reglerar barngruppernas storlek samt en Lex Sarah lag som garanterar att barnen får en god omvårdnad och att brister rapporteras och åtgärdas direkt. Sedan är det dags att se över dagens orättvisa barnomsorg där bara ett alternativ subventioneras med stora belopp.
Alla barn är olika, alla familjer är olika och därför ska vi ha en mängd olika barnomsorgsalternativ som förskola, deltidsförskola, familjedaghem, tvåfamiljssystem och vårdnadsbidrag – och alla ska subventioneras rättvist. Det går inte att ovanifrån från politikerhåll bestämma vilket alternativ föräldrar ska välja. Det ska föräldrarna göra själva och för riktig valfrihet krävs att alla alternativ subventioneras rättvist.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Följer med stort intresse din blogg. Har en bekant som är långtidssjukskriven och som inte fick ha sitt barn hemma utan var tvungen att lämna det på förskola. När hon var föräldraledig var det inga problem att ta hand om ett spädbarn men däremot när hon var sjukskriven för ryggproblem så kunde hon inte längre ta hand om sitt nästan två år gamla barn. Lite märkligt kan man tycka. Skulle inte förvåna mig om samma sak gälle om man är arbetslös, att barnet måste vara på förskola. Ledsamt!
SvaraRaderaTack för att du följer min blogg :)
SvaraRaderaDu ska veta att jag egentligen är en riktig fegis (mest av rädsla för mina barns skull). Helst av allt så skulle önska att jag slapp debattera och argumentera så mycket. För när man skriver så sticker man ut kan lätt få arga reaktioner i ett land som fortfarande har lite svårt för att det finns många olika åsikter - och att det är helt okej och för samhällsutvecklingen framåt.
Men jag tycker så synd om alla barnfamiljer som inte kan eller får välja själva, utifrån det egna barnets behov - att jag bara måste fortsätta försöka göra deras röster hörda :)
Blir därför så glad när jag får lite uppmuntrande beröm.
Precis som du skriver så finns det mycket som är för stelbent inom familjepolitiken och som vi kan och måste ändra på snarast.
Vi får kämpa på tillsammans! :-)