Kärnfamiljen är inte den enda som räknas

Jag gillar FN:s familjedag. Vi är så rotlösa, traditionslösa och historielösa i Sverige att jag varmt uppskattar alla små högtidsdagar. Glatt tipsade jag därför runt om att FN:s familjedag skulle firas i Kungsträdgården nu i maj - och fick sedan veta att en och annan surt kommenterat något i stil med "varför tipsa om sånt där som handlar om familjer".

Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.

Det är i alla fall inte min poäng.

I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.

Idag är vi bara en ännu större familj. Många år efter skilsmässan gifte min kära fader om sig och fick två barn till. Jag minns kommentarerna på min dåvarande arbetsplats. En kvinna närmare 50 sa "mina barn skulle aldrig acceptera att deras pappa fick några nya barn".

- Nähäe, sa jag bara. Men jag tycker att det är kul att ha fått en liten lillebror och jag är gärna barnvakt. Min pappa har tagit bra hand om mig och varit en närvarande pappa, så nu hjälper jag honom.

Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).

De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.

Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.

Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).

Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.

Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se