Genast poppar bilden i mitt inre upp av tv-skärmen med det brinnande tornet. Det var maken som ringde och sa åt mig att sätta på tv:n. Ett barn var på lekis och det yngsta var hemma med mig. Smärtan jag kände då, sorgen över alla människor som stod där i fönstrena och vinkade, väntade och hoppades på att bli räddade.... som aldrig blev räddade - där man inte ens försökte rädda dem. Den sorgen känns lika stark i dag, ja alla dagar när jag tänker på vad de här alldeles vanliga människorna råkade ut för.
Och sedan sorgen för alla anhöriga... och framförallt barnen.
Jag funderar mycket över varför just den här katastrofen, slår så hårt och en del är förstås att man är med i själva skeendet när man följer det som händer via tv och radio.
De överlevandes berättelser när den stora massan blir till individer, det tar hårt. Jag tänker på de två mammorna som skulle resa med sina elvaåriga döttrar, från en delstat till en annan. De hamnade på varsitt plan och båda planen kapades.
Det allra värsta är känslan av otrygghet. Att vi har olika länder, gränser, ett försvar, för att försöka skydda vår befolkning, familj, våra vänner, vårt nätverk av människor som vi bygger vårt samhälle tillsammans med.
Skydd mot en yttre fiende.....
Men här var det inte så - här handlade det om en inre fiende, inom landets gränser som till synes verkade ingå i gemenskapen, det sociala nätverket... där man trodde att det handlade om "vi" och "tillsammans". Där det förtroendet slutade i mord.
Varför? Vad hade alla de här vanliga små människorna, mammorna och papporna gjort? Det kommer jag aldrig att förstå.
Jag var inne i stan med mitt yngsta barn för en "mor och dotter dag", två dagar innan självmordsbombaren brände av sin bomb här i Stockholm. Vi gick precis där mordförsöket inträffade två dagar senare och det tog naturligtvis extra hårt. Reaktionen på facebook och överallt i media blev "locket på", inga diskussioner, inga reaktioner knappt - mer av ursäkter och undanflykter.
Men om vi ska bygga ett samhälle tillsammans som ska vara bra och tryggt för alla och helst utan "trojanska hästar", så måste vi nog ta av det där locket, tänka konstruktivt, diskutera, debattera och fundera på hur vi ska få ett tryggt samhälle för oss själva och våra barn.
En fungerande demokrati kräver faktiskt det. En liten tanke en dag som denna när det blir proffstyckarna som kommer att sätta agendan för dagen och som kommer att berätta för oss vad vi ska, tycka, tänka och tro och vilken världsbild som är den "rätta".
Madeleine Lidman
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar