fredag, juni 08, 2012

Tid för varandra - innan det är för sent

Foto: Mario Vercellotti (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ensam, alldeles ensam så skriver Stefan Gurts pappa i sin almanacka. Stefan Gurt har nyligen gett ut en bok som heter ”Så dödar vi en människa”. Det finns många aspekter att fundera över som rör hur vi låter våra äldre tillbringa sina sista dagar i livet. Vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen. Men hur använder vi skattepengarna? Barn och gamla verkar inte vara högprioriterade – kan det möjligen bero på att de inte själva kan göra sin röst hörd.

Men mitt i allt det där med vad vi egentligen kan åstadkomma med skatter finns frågan: ”Finns det någon gräns för vad vi kan förvänta oss att staten ska klara av?”

Ja, det tror jag faktiskt – jag tror att vi även måste låta det civila samhället blomma ut … vi måste lära oss att också ta eget ansvar för varandra, för våra barn och för våra gamla.

I dag beklagar Stefan Gurt att han inte umgicks mer med sin pappa. När de hade gäster så bjöd de inte in pappan. Gästerna för sig och pappan för sig.

Varför?

Här finns det så mycket vi kan tänka till om, så mycket vi kan förändra och göra annorlunda. Javisst, är det så att en majoritet av människorna i det här landet lever med väldigt täta skott emellan sig. De gamla är på ålderdomshemmen, barnen på dagis och föräldrarna arbetar heltid. Det är inte balans – och jag tror att vi människor behöver balans i tillvaron för att må bra. Vi behöver tid också för relationer.

Men naturligtvis finns det mycket vi kan göra som inte kostar på särskilt mycket. Låt barnen vara med på middagar samt självklart även gästernas barn. Det är bara att duka långbord och anpassa maten efter gästerna. Bjud in alla generationer, även föräldrar och mor- och farmödrar om de finns i livet. Det skapar dynamik och blir ofta underbart härliga tillställningar. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi har bara ett liv och det är här och nu. Så länge den äldre generationen inte valt att isolera sig av egen fri vilja - så se till att umgås. Och barn ja, de lär sig av att få vara med.

En liten tankeställare för alla som vill slippa rensa föräldrarnas bohag efter deras bortgång och hitta lappar som det står ”ensam” på …

Madeleine Lidman


2 kommentarer:

Anonym sa...

Sorglig men mycket läsvärd text!

Det är först nu när jag är vuxen som jag inser hur "udda" mina föräldrar var som tog med mig överallt och även umgicks tätt med den äldre generationen. Jag är oerhört tacksam för att jag fick växa upp så! Lärde mig tidigt spelreglerna för restaurangbesök, lärde mig att hjälpa gammelmormor med diverse sysslor när hon passade mig efter skolan osv. Viktigast av allt lärde jag mig att familjen är viktig och man ställer upp för varandra i vått och torrt.

Nu har jag själv en dotter och varje morgon äter vi frukost hemma hos min mormor. Mormor berättar historier från förr och har all tid i världen att lyssna på oss. Samtidigt hjälper vi henne med sysslor hennes kropp inte längre klarar av. Det känns viktigt för mig med familjen så nära och många tidpressade föräldrar skulle nog tjäna lite energi på att hjälpas åt inom släkten.

Madeleine Lidman sa...

Hej Emma!

Härligt att läsa :)

Mvh
Madeleine