 |
| Foto: jcolman FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Problemet som jag ser det är bara att det inte är så enkelt att valet är fritt. För hur är synen på hemmaföräldrarna i mångas ögon. Vilken attityd bemöts hemmaföräldrarna av. Just attityden är inte så harmlös som man kan tro, den påverkar en mängd saker i allt från hur hemmaföräldrarna bemöts på till exempel MVC, BVC, öppna förskolan eller av arbetsgivarna. Och det i sin tur påverkar hemmaföräldrarnas livschanser och välmående.
Eller som en förskoleförälder uttrycker sig:
"Det är fritt fram för den som vill att vara hemma med sina barn på heltid. Däremot får du givetvis ännu så länge finansiera det själv. Och det är väl där skon klämmer. Det är klassiskt - jag vill ha den där smaskiga kakan, men är inte beredd att betala för den. Att förutsätta att samhället ska bekosta ens behov visar bara på bristande insikter i hur samhället finansieras."
Det lustiga i kråksången är att just den här föräldern själv tycker att det är helt okej att samhället finansierar att barn går i förskola när en förälder är hemma och föräldraledig med syskon. DET tycker jag tyder på en bristande insikt i hur samhället finansieras. Och varför ska skattebetalarna stå för notan när en del vill lämna bort sina små barn under tre år, trots att de är hemma. Samtidigt som hemmafamiljen som betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen då inte ska få någon subvention från skattekakan alls. Ännu mer sorgligt blir det när man tänker på hur det ser ut i förskolan med stora barngrupper och få personal på många ställen, just på grund av att det saknas pengar. Fokus borde därför ligga på att fundera över en timtaxa för de som vill nyttja förskolan när de är föräldralediga med syskonet och inte på att angripa hemmaföräldrarna.
HUR försvarar man sig som hemmaförälder mot den här typen av påhopp, som trots att de är så uppenbart felaktiga ändå rotar sig så djupt hos många och får så stor spridning.
Ett annat problem är hur en del föräldrar blir bemötta hos Barnavårdscentralen. Så här beskriver en hemmaförälder hur hon blev behandlad när hon var på kontroll med sitt yngsta barn och storasyskonet var med:
"Vi var på kontroll med vår yngsta när BVC-sköterskan tar upp att storasyskonet som är två och ett halvt år inte pratar så mycket förrän nu på senare tid. Sedan säger hon att lösningen på det problemet heter förskola. Jag berättar då att jag sökt till förskola för barnet som ska börja vid tre års ålder. Och jag har dessutom sagt att det är så familjen har tänkt flera gånger innan. Återigen berättar jag också att vi vill vänta tills barnet är tre eller tre och ett halvt år och att tanken är att låta barnet gå mellan sex till nio timmar i veckan, till att börja med. Sköterskan insisterar ändå och vill ringa och kolla om barnet kan börja med en gång och få gå gratis - allmän förskola - redan nu vid två års ålder. När jag står på mig och säger att vi vill vänta, suckar sköterskan djupt och säger "ja, vi får väl se hur det ser ut på treårskontrollen". Till saken hör också att samma sköterska tjatat att barnet ska börja i förskola sedan barnet var ett och ett halvt år."
Ska föräldrar behöva tåla att någon annan bestämmer åt dem? Vart är vi på väg när föräldrar faktiskt blir behandlade så här i dag. Hur stort mörkertal finns det kring förskolestart för barn - hur många föräldrar har tvingats in i förskolekarusellen av påstridiga BVC-sköterskor? Det tål att tänka lite på för det är en vägvisare vilket samhälle vi är på väg emot. HUR mer styrning faktiskt tar sig uttryck.
Frågan är återigen vad händer när normen blir standardlösningen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder). Vilket bemötande riskerar föräldrar som väljer att gå mot strömmen och lyssna till sin magkänsla, att få när de inte gör som alla andra. När de politiska ramarna som ska garantera valfrihet inte finns? Vad händer om obligatorisk förskola införs efter nästa val? Till att börja med kanske det blir från tre års ålder men det kommer inte att dröja länge innan gränsen sänks till ett år. Och är det okej i en demokrati att föräldrar inte får bestämma själva om barnet ska börja i förskola över huvud taget, eller inte ens när?
En annan förälder var nyligen till läkaren för ett hälsobesök för egen del och följande utspelade sig:
"När frågan "vad jobbar du med?" kom upp och jag sa att jag var hemmamamma så blev jag kallad för lyxhustru, hemmafru, fick frågan om jag hade någon utbildning att falla tillbaka på efter barnen blivit stora och när mitt svar var nej (varför svarade jag ens??!!) så fick jag en föreläsning om hur farligt det var för kvinnor idag att inte ha någon utbildning och vara en del av arbetslivet.
Jag försökte verkligen visa hur irriterad jag blev av hans bemötande, men varför vågar jag inte säga ifrån? När ska jag sluta känna som att jag måste försvara mig mot allt och alla?? Vågar snart inte gå och göra ärenden och annat ute i "verkligheten" för det blir väldigt ofta en diskussion om (från deras sida) varför jag är hemma med våra barn!
Blev faktiskt både ledsen och arg... Jag älskar att vara hemma med barnen, men ibland är det jobbigt att känna allt detta dömande av mig och min mans val".
Hemmaföräldrarnas historia berättas inte i media och få som är hemma med barn i dag kan sin historia och vet och förstår att tack vare att vårdnadsbidraget infördes 2008 i flera kommuner, så fick många föräldrar känna på hur det blev mer accepterat att vara hemma. Visst har det varit bra att vårdnadsbidraget gjort det möjligt att stanna hemma i tre år OCH behålla en fot på arbetsmarknaden då anställningen är tryggad, under tiden man har VB. Och visst har det varit toppen att SGI:n (den sjukpenninggrundande inkomsten skyddats). Vårdnadsbidragets ringa ersättning om 36 000 kronor per år och barn har säkert också varit avgörande och gjort att många haft råd att stanna hemma längre. (Att jämföra med den cirka 100 000 kronor per år och barn som du får om du lämnar bort barnet till förskola när du är föräldraledig med syskon).
Men det absolut viktigaste som vårdnadsbidraget har lyckats förändra är ändå attityden hos många. När hemmaalternativet blev ett subventionerat val, så fick också fler upp ögonen för att det är okej att stanna hemma längre. Jag tror ännu fler skulle våga vara hemma längre med barnen om de dessutom fick fakta i stället för myter att grunda sitt beslut på. SVT skriver om att fler stannar hemma längre. Men inte tror jag att det beror på att föräldrar ser barnen som en "hobby", utan på att de känner efter och följer sin magkänsla. Många har plockat hem sina barn från förskolan därför att de känt att barnet inte var moget, eller att förskola inte var ett barnomsorgsalternativ som passade.
Frågan är bara vad som händer efter valet 2014, eftersom flera politiska partier INTE tycker att det är bra och rätt att följa sin magkänsla och ge barnen tid. Vilka politiska beslut kommer då att följa i kölvattnet på det för att styra in människor på den enda och "rätta" vägen igen: standardlösningen för alla och envar.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
"Skyll dig själv om du är hemma"
S om hemmaföräldrar: "Inget hemmafruliv på andras bekostnad" (men gratis förskola när man ändå är hemma med syskon på "andras bekostnad går förstås bra")
Valfrihet eller inte - det är frågan i "hemmafrudiskussionen"
Det är sorgligt att vi inte kommit längre i Sverige, men så länge många föräldrar hellre låter barnen uppfostras av andra i en stökig miljö så blir det inte bättre. Min dröm är att Kd får 15-20%, då kommer detta mer upp på agendan.
SvaraRaderaTill alla ni, som säger "Det är väl bara att stanna hemma om du nu vill det". Och till alla er pedagoger och förskolearbetande - har ni någon gång en tanke på, hur många barn som lämnats till er vård och fostran på grund av politiskt-ekonomiskt tvång?
SvaraRaderaAtt vård av två barn på dagis/förskola motsvarar vad en heltidsarbetande skapar i sitt arbete enligt Statens Offentliga Utredning SOU79:89, civ.ek. Petra Lantz, vilket alltså är är en kostnad av ca 15 000 kr per månad och barn.
Känner ni alls till, att en normalinkomsttagare numera betalar 69% av sitt arbetes värde i öppen och dold skatt? Och att man därmed får behålla mindre än en tredjedel av värdet av sitt arbete själv?
Vet ni, att en familj, för att kunna leva drägligt, själv behöver få behålla två tredjedelar av en normalinkomst. Vilket innebär, att vi i en familj måste vara två inkomsttagare för att till oss själva skrapa ihop två tredjedelar av en normalinkomst att leva för.
Har ni någon gång tänkt på, att på 50- och 60- talen, kunde en arbetare försörja sin familj på sin enda inkomst? Ty då var skatteuttaget inte två tredjedelar, utan bara en tredjedel, så det blev kvar de nödvändiga två tredjedelarna på en enda inkomst.
Känner ni alls till, att det funnits en tid, när svenskar var självständiga, myndiga medborgare, som ansåg att "Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring" - och inte som dagens kuschade svenskar. Undersåtar, som inte ens vet, hur och varför de blivit styrda, förledda, omyndiga, okunniga, stressade och olyckliga - vilket ju visas av alarmerande siffror för psykiska problem och självmord i vårt land.
Hej,
SvaraRaderaJag har ett par vänner som är hemmaföräldrar och därför har jag läst en del på forum. Det är en del saker som jag vänder mig mot. Ni skriver ofta att om "långa dagar för ett-åringar på dagis" och det ror jag få personer är tycker är bra. Däremot lagom långa dagar för 2-3 åringar är en helt annan argument, varför tar ni upp del när ni jämför er tillvaro med en förskolevistelse? Att man väljer att låta storasyskonet gå på förskolan när man är hemma med syskonet är ju ett val som varje förälder måste göra, men för mig var det givet att äldsta barnen skulle gå på förskolan av en mängd anledningar. Främst för att han trivs jättebra där och där får han möjligheter att leka med barn och öva på det sociala samspelet på ett annat sätt än jag kunnat erbjuda med ett spädbarn på armen. Dels för att förskolan faktiskt bedriver pedagogisk verksamhet som han tar del av och har behållning av. Han har behövt utelek flera timmar per dag och det är omöjligt med en kolikbebis. Så om valet är en nöjd, stimulerad och glad son under och efter förskolevistelse, eller ett missnöjt barn hemma är valet helt givet.
PS: BVC-skötorskor har ingen hemlig agenda. Däremot träffar de många barn och har ett helt fantastiskt referensbibliotek inom sig. Troligtvis tyckte hon att barnet hon träffade hade haft utbyte av förskola, varken mer eller mindre.
Visst får varje förälder välja att ha storasyskonet i förskola när de är hemma med syskonet, eftersom den möjligheten finns - men däremot kanske inte det är skattebetalarna som ska stå för notan … Det skulle vara mycket bättre om föräldrarna fick betala en timpenning.
SvaraRaderaSedan tycker jag att det räcker med 15 timmar i veckan och att barnet helst ska ha fyllt tre år. Helt enkelt för att små barn behöver mer omsorg, mindre barngrupper och mer personal - och det kostar mycket mer pengar. Innan tre års ålder kan dessutom öppna förskolan fungera lika bra. Om de nu tar och anpassar sin verksamhet som det är tänkt och har verksamhet även för äldre barn :)
Tyvärr går vissa BVC-sköterskor helt över gränsen när de mot föräldrarnas vilja tänker ta telefonluren och ringa och beställa en plats åt ett barn som föräldern uttryckligen vill ha hemma ett tag till. När någon gör så borde de anmälas för tjänstefel.
Visst skulle man önska att alla BVC-sköterskor hade utbildning och kunskap men även de kan förstås begå misstag och vara präglade av fördomar, där de tror att små barn har behov av förskola. Vilket de inte har. Däremot kan föräldrar ha behov av förskola till sina barn för avlastning, som i de fall du beskriver där syskonet har kolik.
Det är ganska självklart att det då finns särskilda skäl för förskola, speciellt i dag när så få har mor- och farföräldrar eller något annat nätverk som kan ställa upp som avlastning. Det bästa skulle förstås vara om alla föräldrar fick en barnomsorgspeng som följde barnet så att de kunde välja bland en mängd olika alternativ, även när de behöver avlastning. Men så är det inte i dag och då bör förskola utan särskilda skäl kosta en viss timpenning tycker jag, som kan gå till att minska barngrupperna och anställa mer personal. Så kanske barnen kan få den där utlovade pedagogiken men framförallt närhet, värme och god omsorg :)