DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Foto: encric archivell (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Hemmaföräldrars nätverk: I det gamla DDR skulle alla barn placeras i förskola tidigt. Föräldrarna skulle ut och arbeta och jämställdhet skulle uppnås genom att båda arbetade heltid. Hur kom dessa tankar att implementeras i svensk familjepolitik? Rakt av utan närmare riskanalys, när vi nu ändå har facit i hand hur det gick för DDR?

Det saknas många viktiga pusselbitar hur mycket DDR har infiltrerat Sverige och svensk politik, eftersom vi inte ännu har gjort upp med kommunismen och då Stasiarkiven förblir dolda för gemene man. Men det vi vet är i alla fall att DDR:s skolpolitik ligger till grund också för svensk skolpolitik. Och Sverige har dessutom haft täta kontakter med DDR och sett till att utbilda lärare i det ”rätta” ideologiska synsättet under decennier: ”Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR.
 Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register”, skriver Mikael Bergling och Fredrik Nejman på skolvarlden.se

Socialdemokraterna var det drivande partiet bakom att skapa en enhetsskola efter DDR-modell. En skola som till stor del skulle följa samma läroplan som den i DDR. Stasiforskaren Birgitta Almgren beskriver i sin senaste bok, ”Inte bara spioner…: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget”,  hur Stellan Arvidsson socialdemokratisk riksdagsledamot, rektor för lärarutbildningen i Stockholm och nära vän med Tage Erlander, var en av de mest drivande bakom DDR-samarbetet och han titulerade sig även som ”ansvarig för den svenska enhetsskolan”.

1989 föll muren och DDR - och en ideologi som var tvungen att stänga in sina medborgare och hota dem till livet för att de inte skulle fly, hade nått vägs ände. Men decennier av utbildningsresor och infiltrering från DDR:s sida i Sverige verkar ha bidragit till att vi i Sverige fortsätter på den en gång inslagna vägen – med DDR-inspirerade idéer kring det ”livslånga lärandet” – där alla barn ska fostras och formas efter en förutbestämd mall från förskolan och vidare i skolan. Numera förverkligad i den nya skollagen.

Hur ska man annars förklara allt det vi nu ser i och med den nya skollagens införande, där hemundervisning förbjuds (vem vet vad föräldrar kan indoktrinera sina barn med), allmän förskola från tre års ålder införts och allt fler röster höjs med krav om obligatorisk förskola (från främst S, VP och FP).  Hur kan vi acceptera att barn ska dokumenteras, åsiktsregistreras (i Uppsala fick förskolebarn frågor kring tro och etnicitet), genusstyras och slutligen korrigeras med manualbaserade program. Program som till exempel det omdebatterade SET, social emotionell träning som Skolinspektionen kritiserat och som används flitigt i förskolor och skolor, för att komma tillrätta med den ständiga ökningen av psykisk ohälsa och beteendestörningar hos barn.

Frågan är om det går att kvalitetssäkra och i läroplaner i detalj beskriva hur man ska få fram det ”perfekta barnet” i den ”perfekta pedagogiska miljön”.  Är vi inte på väg helt åt pipsvängen när man nu också kan se, hur till exempel barn som är födda sent på året och får ”medicin” i form av amfetamin, för att få dem att passa in bättre i gruppen. När många av dem bara är i en annan utvecklingsfas än de äldre barnen. Och vad hände med kunskapen om att alla barn är olika och följer sin egen utvecklingskurva? Ska inte barn få mogna i sin egen takt? Finns det inte längre plats för olikheter när den nya übermänniskan ska formas fram i pedagogikens namn?

Vi har teoretiserat barns uppväxt in absurdum och förlorat stora delar av barnperspektivet i vår iver att tro att vi kan skapa det perfekta kvalitetssäkrade barnet. Till det så har vi skapat modellen för vuxenvärlden att följa: Arbetslinjen. En arbetslinje där båda föräldrarna med politiska styrmedel ska tvingas att välja ”standardlösningen” och sätta barnet i förskola från ett års ålder, för att gå ut och arbeta heltid. Där jämställdhet inte längre handlar om att åtgärda orättvisor och ge människor samma livschanser – utan om att både män och kvinnor ska välja bort tid för barn, för heltidsarbete. Där allt fler skriker efter kvotering i allt från föräldraledighet till börsstyrelser och där föräldrar som väljer annorlunda ses som problem och får utstå ständig kritik i media. Det räcker med att de stannar hemma längre än ett år, väljer dagmamma istället för förskola eller väljer att arbeta deltid och hämta tidigare i förskola/hos dagmamma för att kritiken ska hagla. Valfrihet är inte okej – alla ska göra lika.

Mitt i all DDR-inspirerad politisk styrning, så finns barnen. Dessa små levande varelser som är under utveckling och som inte först och främst behöver gå i ”skola” i det livslånga lärandet från ett års ålder – utan som framförallt behöver närhet, kärlek, socialt samspel och god omvårdnad för att utvecklas efter sin fulla potential.

Med de nya kunskaperna som finns om neurobiologi anknytning, stress och vikten av fysisk rörelse för barns utveckling, så förstår alla som har tid och ork att läsa på, att vi i dag saknar många viktiga bitar i dagens familjepolitik/barnpolitik. Vi har helt enkelt inte byggt familjepolitiken på den kunskap som faktiskt finns kring barns utveckling – vi har byggt den på gamla DDR inspirerade teorier om hur man skapar de perfekta medborgarna i ett land. Därför är det högt tid att vi tar tag i vår historia och gör upp med dessa gamla kommunistiska idéer för gott och istället ser till att ”göra om och göra rätt”.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad 2012-06-19 första gången på newsmill.se

Läs också:

Svensklärarna i DDR - en studie av ett Stasiprojekt