Det medmänskliga uppdraget - alla kan göra något

Foto: Clover_1  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (Personerna på bilden har inget samband med artikeln)

Som småbarnsförälder så önskar du så ofta att du hade mer avlastning - i vårt fall avlastning över huvud taget. Makens föräldrar dog tidigt och mina hade fullt upp med sitt. Pappa med ny familj - mamma med sina hundar, syrran med sitt liv med make men utan barn och resor och annat kul. Där satt vi och tyckte synd om oss själva - och fick hitta sätt att avlasta varandra i stället under småbarnsåren.

Ändå ångrar jag inte att jag hjälpte min pappa väldigt mycket med mina småsyskon under småbarnsperioden, inte heller har jag surat och vägrat hjälpa syrran med hennes barn - det har liksom varit en självklarhet. Vi bor så nära och barnen har vuxit upp väldigt nära mig.

Ibland har jag funderat över varför … VARFÖR är jag inte bitter eller sur, varför försöker jag alltid hitta en bra balans och finnas för andra - UTAN att utplåna mig själv. Två namn poppar upp i mitt huvud: Gösta och Inga-Maj. Min pappas bror och hans fru. De bodde i ett stort rött hus på Vikingshill, Värmdö och deras hem var alltid öppet för oss barn … för systrarna Lidman. Vi tog deras omtänksamhet för given, deras bestyr med att ordna trevliga jular eller bjuda på fantastiska middagar, den tid de tog sig för att finnas där och lyssna på oss barn, den trygghet de gav - känslan av att någon alltid fanns där för att hjälpa och stötta… tryggheten av att ha en stor familj, att höra till … vi i släkten Lidman.

Jag fick aldrig tillfälle att tacka Gösta och Inga-Maj för allt de gjorde för oss barn, för att de fanns där och gav oss trygghet, tid och kärlek. Helt enkelt för att jag tog det de gjorde för givet och inte förstod bättre - förrän nu flera år senare. Men någonstans där i sin himmel så hoppas jag att de ser att jag nu ger vidare som goda ringar på vattnet det de gav oss barn. Mitt tack och min gåva tillbaka är att jag ger vidare … jag försöker dels finnas där för min syster och hennes familj och alla de fyra barnen. De hör hit och jag vill vara en lika bra moster till dem som Gösta och Inga-Maj var faster och farbror till mig. Jag vill vara deras trygghet och stöd. Samtidigt vill jag ge ännu mer också till andra människor … när jag kan och när jag orkar. (Man får ha dåliga dagar :) ). Jag vill ge stöd, råd och inspiration till andra föräldrar, att framförallt satsa på att ge sina barn tid.

Åren har snurrat på och nu står jag mitt i livet och VET att det enda som betyder något är relationer, att vi människor hjälps åt och gör något lite varje dag för varandra. Allt blir så mycket lättare och så mycket bättre - och jag är säker på att en del kommer tillbaka, men framförallt så hoppas jag att det jag ger - ska andra ge vidare i sin tur. För alla som funderar över livet och vad lycka är - vidga vyerna och  se dig omkring … jag tror lyckan finns i dina handlingar, inte i vad livet kan erbjuda dig, utan vad du kan ge andra. Kan du göra skillnad? Ja, varje dag. Se dig omkring, vad lider vi i Sverige störst nöd på? Inte saker, inte konsumtion - utan tid för relationer. Vi har flest ensamhushåll i världen, vi är nog ensammast i världen. Men det kan vi ändra på, börja nätverka gör skillnad redan i dag. Alla kan göra något.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk