Mobbningen börjar redan på dagis

Marcus Birro: Skärmdump

Under några år har rubrikerna låtit: "Mobbningen börjar redan på dagis". Ja så är det … och den fortsätter i skolan … och den fortsätter i vuxenvärlden. Till och med vissa journalister använder sin journalistiska plattform för att mobba andra… som Fredrik Virtanen på Aftonbladet, som i ett tweet den 5 december, väljer att mobba Marcus Birro. För i Sverige måste vi ju vara lika och tycka lika - är vi sårbara, mänskliga och vill gå vår egen väg … då ska vi mobbas … så att vi rättar in oss i ledet. Vi ska straffas för att vi säger det som vi inte får säga, för att vi är känsliga, mänskliga och dessutom har mage att visa det … offentligt.

Ja men hoppsan då … Marcus Birro är känslig och sårbar - ett lätt byte, eftersom han är känslig. Och de som är känsliga, sårbara och som i det skrivna ordet försöker sätta ord på den känslan, sätta ord på sina tankar och och dela med sig - är det ju fritt fram att hoppa på, håna och mobba eller hur? De får ju skylla sig själva.

Näe, faktiskt inte! Jag blir riktigt arg när jag tänker på det. För jag ser också det lilla känsliga barnet framför mig i sin förskola … där det lilla empatiska barnet med alla sina känslor väl synliga, hela sin sårbarhet står omgiven av de starkare som fått blodvittring och som ser sin chans att åstadkomma skada. Det börjar med det lilla barnet och det fortsätter upp i skolan och ut i vuxenvärlden. Vems fel är det? Kanske alla de tysta som väljer att inte se, som väljer att inte säga ifrån, som kanske själva är så glada att det inte är de som drabbas.

För mig handlar det också om vilket samhälle vi vill bygga. Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör, så med andra ord så börjar allt med oss själva … här och nu. Måste vi mobba någon när vi inte håller med? Kan vi inte bara berätta varför vi inte håller med … i en respektfull och god ton. Det är väl inte så himla dramatiskt att vi är olika - eller att vi möts av olika åsikter i det offentliga rummet. Då finns det ju något för alla att känna igen sig i. Lev och låt leva säger jag - och personligen så tycker jag att livet skulle bli väldigt mycket mera grått och tråkigt utan alla dessa känsliga konstnärssjälar som vill dela med sig av sina tankar.

Vi behöver inte hålla med Marcus Birro om allt - men vi behöver faktiskt inte heller mobba honom. Dags att växa upp och börja föregå med gott exempel med andra ord.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ses en äldre kvinna som tar plats alltid som Tant Strul