Foto: Rob (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
För fem år sedan gick diskussionens vågor höga när det
uppdagades att förskolor och skolor köpte in manual-/skolbaserade program för
miljontals kronor. Program som barnen skulle malas igenom för att få dem att
lära sig vad empati är, eller som bara i största allmänhet skulle få dem socialt
välfungerande. Ett omdiskuterat program var SET, social och emotionell träning.
Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet, som det hette innan det blev
Folkhälsomyndigheten – rekommenderade programmet SET ivrigt. Ett program som
han själv varit med och tagit fram och faktiskt även tjänade pengar på. Få
tycktes bekymrade över det sambandet. Men en liten uppblossande debatt blev det
eftersom programmen visade sig skada mer än de gjorde nytta.
Det konstiga är att debatten ändå inte landade där den hade
gjort som mest nytta: Varför är så många barn inte socialt välfungerande eller
empatiska? Det handlar om allvarliga brister i utvecklingen som man på olika sätt försöker
kompensera för i efterhand. Frågan man bör ställa sig är väl varför de här
bitarna inte finns på plats från början. Vad har brustit i barnens tillvaro
under de första åren när de här självklara bitarna saknas?
Ja helt enkelt VAD har gått fel?
Det är egentligen ganska otroligt. Vi har en ständigt ökande
psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det är kaos i många förskolor och skolor
på grund av alla utagerande barn. Det blir en ond cirkel för med allt fler barn
som inte är socialt välfungerande så blir miljön än mer svår för alla andra
barn och i synnerhet för de som har neuropsykiatriska hinder. Det krävs fler
och fler assistenter och extrainsatser. Över huvud taget så blir miljön i
skolan allt annat än hälsosam för de barn som är där och kunskaperna – ja vi
har ju sett hur svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper, även sedan man
justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Mitt i allt det där kaoset så kommer förslagen
om ännu mer skola ännu tidigare. Det är förslag om att korta sommarlovet, dra
in på övriga lov, göra förskoleklassen obligatorisk och göra även fritids till
skola så att skoldagen slutar först vid klockan 18.00 eller senare - ja en del "snillen" pratar även om obligatorisk förskola från tre år.
Men jag menar när brukar man satsa på att erbjuda mer av
något som uppenbarligen inte fungerar? Och tro att det är lösningen?
Ett klokt val hade varit att börja titta på orsak och
verkan. Kunskapen finns ju om vad små barn behöver för att bli socialt
välfungerande, empatiska, duktiga i skolan och må bra. Det är bara att och
väga in de fakta och den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och
utvecklingspsykologi och sedan göra en checklista och se om barnen får det de
behöver och om miljön de är i under sina första år i livet kan ge dem det.
Problemet då blir bara att den checklistan kommer att visa
att det barn inte behöver är förskola i tidig ålder, långa dagar i stora barngrupper
och med få personal. Och tyvärr är det vad som erbjuds till en majoritet av alla barn. Verkligheten kommer därför att krocka med den ideologiska
kompass som tagits ut. Därför kommer vi framöver att få se en utveckling där
det kommer att bli värre – mycket värre.
Jag skulle vilja ställa den självklara frågan om vi
verkligen har råd att fortsätta på samma väg. Är det rimligt att göra så mot
barnen? Och om inte det är ett argument som biter: Har vi råd att betala den
mycket dyra nota som kommer att följa i spåren av att vi fortsätter på samma
sätt?
Personligen tycker jag att det räcker nu. Vi behöver en ny
familjepolitik – inte mer av en som fungerar dåligt.
Madeleine Lidman
ABSOLUT LYSANDE blogginlägg!
SvaraRaderaAlldeles nyligen kallade lärarna till möte i min dotters klass 1. De var uppriktigt oroliga över bristen på empati och bra socialt klimat bland barnen. De vill ha mer samarbete med föräldrarna, för att lösa detta problem...!
Läs också:
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/har-forskolan-blivit-var-tids-barnhem/
Hej ,du har belyst detta väldigt bra och kan bara hålla med.Jag möter i mitt arbete dagligen föräldrar och barn.Många av dessa barn som jag arbetat med genom åren har uppvisat olika varianter av hyperaktivitet problem med empati osv och det finns ofta minst två tre barn i varje grupp på förskolan som har dessa "problem".Och varför har det blivit så? Är det för att man som förälder inte förstår hur viktig man är och att småbarn (under ca 2 år )behöver sina föräldrar i första hand, och har så bråttom med att välja den rätta förskolan så man stressar runt på alla förskolor som finns. Redan när barnet är två,tre månader.Istället för att vara med sitt barn och umgås i hemmet och bara njuta av småbarnstiden.Jag vet att detta är kortfattat och hårt, men jag upplevar att föräldrar idag lägger fokuset på när barnet ska börja Fsk och de kan börja jobba igen, inte på att njuta av sitt barn och fostra barnet till den sociala varelse alla barn faktiskt är.Barn behöver massor av kärlek från sina föräldrar och trygghet då brukar det bli bra i slutänden.
SvaraRaderaEtt av mina barn är världens goaste lilla tjej hemma, men på förskolan slåss hon, knuffas och drar i håret. Jag är förtvivlad. Hemma pratar vi mycket (hon är fem år) om hur man är som bra kompis, vad andra känner när man gör elakheter mot dem osv och hemma med syskon eller när vi har besök av barnfamiljer är det inga problem, utan det är just på förskolan. Jag tror att det är något i den miljön som triggar henne.
SvaraRaderaTa-för-sig-inställning
SvaraRaderaEnligt NICHD-forskarna finns det då två möjliga förklaringar kvar till de negativa effekterna av omsorg utanför hemmet, även om de anser att båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans – en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen. En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivå blir högre. Något som den stressforskning som finns ger stöd för.
Många risker med långa dagar