Nu spräcker vi tystnadskulturen och tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken

Foto:Philippe Put  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Livet är en intressant resa och innebär verkligen ständig utveckling. För mig började mitt ideella arbete med att försöka få fram en bättre familjepolitik med mer valfrihet eftersom barn är olika. Jag tyckte att det var konstigt att vi hade familjepolitiska ramar som på alla sätt försökte stoppa möjligheten för små barn att få ha sin omsorg i hemmet längre än ett år. I den kampen blev det ganska naturligt att ifrågasätta om förskolan och hur den var utformad verkligen var det bästa alternativet för alla barn, från ett års ålder, eftersom det var vad politikerna bestämt. Något de bestämt utan att egentligen ha mer torrt på fötterna än en ideologisk tanke om att enda sättet att uppnå jämställdhet skulle vara att alla kvinnor inte skulle få vara hemma längre än maximalt ett år. Det har aldrig handlat om barnen, utan om att kvinnorna skulle ut och jobba.

Jag tänker ju i lite annorlunda banor: varför skulle man inte lika gärna kunna lägga fokus på att den andra föräldern - om det nu finns en annan närvarande förälder - ska arbeta mindre och vara med barnen mer. Eller varför inte stötta ensamstående som vill göra valet att stanna hemma längre. Om föräldrar har som mål att ha omsorgen hemma längre, varför inte ge dem verktyg i familjepolitiken för att kunna pussla ihop en sådan lösning. Om en förälder är hemma längre och det blir negativa sidoeffekter - då kan man ju jobba med att mildra dessa, i stället för att styra människor. Lite så tänker jag, för jag vill utgå från barnet och barnperspektivet - ja helt enkelt se till att små barn får vad de behöver. Och vi VET vad små barn behöver. Det finns forskning så det är bara att börja checka av för att se om de får en fungerande anknytning, närhet, kärlek, god omvårdnad och socialt samspel med en trygg anknytningsperson. Och sedan fundera över vilken miljö som krävs för att barnet ska få sina behov tillgodosedda.

På den här resan har mitt hjärta som blöder för de små barnen, även vidgats till att känna stark empati för personalen i förskolan. Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken - men har av någon orsak i dag blivit i princip den enda som subventioneras med stora belopp från vår gemensamma skattekaka. Personalen har också drabbats hårt av den ensidiga familjepolitiken. För samtidigt som allt fler barn placeras allt tidigare och allt längre dagar i förskolan har en rad reformer i syfte att styra föräldrarnas val införts: maxtaxa, allmän förskola från tre års ålder (gratis förskola 15 timmar i veckan), förskola till barn vars föräldrar är föräldralediga med syskon. Reformer som gjort förskolan ännu billigare - men förskolan har inte fått mer pengar. Det gör att barngrupperna har blivit större, med färre personal.

I samma veva har synen på det lilla barnets omsorgsbehov flyttats till att se den lilla ettåringen som en elev i en skola och kraven på personalen att dokumentera den "lilla elevens" kunskaper har ökat. Mer administrativt arbete, mindre pengar och ständigt fler barn som går allt längre dagar, vilket gör att det alltid är fulla grupper med barn. Trycket på personalen minskar aldrig, vilket resulterat i alarmerande höga sjukskrivningstal. Hur barnen mår vet vi inte, men vi kan kanske ana med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Och det är ju precis det som drabbar personalen också när de vistas i förskolemiljön. Då är de ändå där maximalt 40 timmar i veckan - många barn är där 50 timmar i veckan ...

Personalen i förskolan har ingen som stödjer dem för ingen våga ta tag i det här grundläggande problemet. Förskoleupproret är ett typexempel på ett totalt meningslöst uppror, som även de sviker personalen. De vill helst diskutera hur personalen ska arbeta i förskolan. Men hallå, personalen slår redan i dag knut på sig själva för att överleva i en miljö som är helt ohållbar. Det är ju de familjepolitiska ramarna som måste förändras - inte hur personalen arbetar. Ja, jag tycker verkligen synd om personalen också - för vem vågar stå upp för dem? Förskoleupproret väljer att ägna tid åt att diskutera om tyget i Kejsarens nya kläder är fint eller inte och kämpar paniskt för att hålla diskussionerna där. Allt som skulle kunna göra att man kommer att diskutera pudelns kärna och grundproblemet - raderas. Människor som jag som vill diskutera  huruvida Kejsaren har några kläder blockeras och får inte ens ansöka till gruppen. De har på förhand bestämt att jag har fel åsikter. Men jag har faktiskt många med mig, som ser vad jag försöker åstadkomma och det är en förändring och en förbättring. Det handlar om en ny modern familjepolitik.

Förskoleupproret startade i Örebro för tre år sedan. Ingenting - precis ingenting har blivit bättre i Örebro, eller någon annanstans heller för den delen. Nu nyligen visar det sig att eftersom det är brist på lokaler i Örebro, så ska bussar sättas in: "Bussar är billigare än baracker", säger politikerna. Billigare kanske - men är de bra för barnen? Besparing efter besparing för att upprätthålla nuvarande familjepolitik som helt har havererat. Och en tystnadskultur som nu även nått Förskoleupproret.

Nej, det räcker nu. Jag vet att jag har många med mig - jag vet att vi är många som ser problemen och förstår att det är den gammalmodiga och ensidiga familjepolitiken som saknar ett barnperspektiv - som ligger till grund för alla problem vi ser i dag. Nu är det dags att politikerna börjar lyssna. Vi kan lösa det här och vi kan vända det hela, men det handlar om här och nu. Mitt tips är att det är dags att tillsätta en haverikommission över familjepolitiken. Steg ett är att utvärdera vad de senaste 30 årens familjepolitik har lett till. Har vi fått barn som är mer duktiga i skolan? Har vi mått mer välmående barn? Och har vi fått mer socialt välfungerande barn?

Själv skulle jag vilja svara NEJ på samtliga tre frågor. Därför vill jag nu se en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver. Inte på vad de vuxna behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Personalen går på knäna: På förskolorna finns Sveriges sjukaste yrkeskår

Barns psykiska ohälsa har ökat

Unga mår allt sämre

Förskoleuppropet - för en bättre förskola (Här diskuterar vi inte bara tyget i Kejsarens kläder)

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Här Förskoleupproret har ni orsaken till att vi måste förändra familjepolitiken från grunden och inte bara prata om hur man ska arbeta i förskolan.