Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Foto: US_army  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Som jag berättat om tidigare så handlar den svenska modellen om att extremt höga skatter ska tas från medborgarnas intjänade pengar. Sedan ska de stå med mössan i hand och be att få tillbaka pengar i form av olika subventioner för att ekonomin ska gå runt. Det är listigt uträknat för på så sätt kan staten styra medborgarna - för det är ju inte så att staten fördelar tillbaka subventionerna rättvist, utan bara vissa alternativ som stämmer med statens ideologi premieras. De som inte gör som staten vill - som föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete - får se sina skattepengar gå iväg som bidrag (subventioner) till andra som flyter med strömmen.

Eftersom människor är olika och barn är olika så skördar den svenska modellen sina offer. Jag tror de allra flesta är med på och förstår att barn är olika och att det omöjligen kan passa alla barn att börja i förskolan och gå där heltid (vilket för många är 50 timmar i veckan eller mer), som små ettåringar. I varje grupp, på varje avdelning, på varje förskola så kommer standardmodellen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett årsålder, att skörda offer.

I boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" så skriver författarna hur barnen drabbas av miljön i förskolan. En del blir tysta och inåtvända - andra blir hyperaktiva. När de hyperaktiva sedan kommer till skolan så startar nästa karusell. En del av de barn som börjar skolan har verkligen diagnoser som ADHD (ofta ärftligt) andra har andra diagnoser - men sedan sker också en överdiagnosticering där små barn medicineras för att passa in i miljön i skolan - och det är ett allvarligt problem i sig. För att försöka få ordning på alla hyperaktiva barn - och barnen med diagnoser, så krävs det också assistenter som ska vägleda barnen och assistentens uppgift blir att hjälpa barnet att fungera i skolans miljö. Som sagt, vissa barn har ett sådant behov men jag är ganska säker på att många hyperaktiva barn "bara" gått långa dagar i en stor barngrupp - där de saknat socialt samspel och en vuxen som vägleder dem i hur världen fungerar och hur man ska bete sig där ute i den riktiga världen utanför förskolans grindar. Det är nämligen en negativ sidoeffekt av för stora barngrupper och för få personal - barnen blir inte socialt välfungerande. (Och jag vet man får inte säga det här för då "skuldbelägger" man föräldrarna. Men jag står på barnens sida - så tyvärr - jag kommer att lyfta den här problemtiken ändå).

Och så då ytterligare ett exempel på hur den svenska modellen sätter fart på subventionerna och då handlar det om VÅRDBIDRAGET (alltså inte hemmasubventionen vårdnadsbidraget som regeringen tagit bort) Vårdbidraget är en gammal konstruktion som kom till en gång i tiden på 1960-talet för att stötta föräldrar att ha barn med en utvecklingsstörning hemma, i stället för på institution. I en tid när familjen tydligen ansågs bättre än att låta barn tillbringa dagarna i institutionsmiljö. I dag tas vårdbidraget ut till största delen av föräldrar som har barn med diagnoser som ADHD eller NPF, enligt Expressens ledarsida. Men eftersom diagnoserna ökar så ökar kostnaderna. Och diagnoserna ökar eftersom det är enda sättet för föräldrar att kunna få subventioner så att de kan gå ner i tid, samtidigt som det är enda sättet för skolan att få rätt att anställa assistenter. Karusellen snurrar på.

Återigen varför inte redan från början ha ett barnperspektiv i familjepolitiken där man tar hänsyn till att barn är olika - och låter föräldrar välja en barnomsorgslösning som utgår från barnet? Det ger en konstig signal att subventioner för omsorg i hemmet, för de barn som behöver det för att må bra, inte är okej. Men sedan öser man ut pengar i bidrag när barnen väl mår dåligt. Varför inte ha familjepolitiska ramar som gör att det blir rätt från början?

Men åh näe. Nu tycker dessutom regeringen att det här systemet börjar bli för dyrt och vill "se över" vårdbidraget, vilket betyder att de vill begränsa det hela då kostnaderna halkat upp i 3,8 miljarder om året. Expressens ledarsida hyllar tilltaget: "färre bokstavsstämplade barn en vinst för samhället". Jag delar dock inte Expressens idé där utan tror att gör man inga andra förändringar i familjepolitiken så kommer de här barnen att drabbas ännu värre och verkligen slås ut helt och hållet, väldigt tidigt i livet. Och att bara se över skolan fungerar inte heller. Vi måste börja med de första åren i barnets liv - tiden 0-6 år - och se till att barnen får vad de behöver för att utvecklas optimalt och må bra.

Hänger ni med i karusellen och den galna svenska modellen? Systemfelen är så många och det hela är så komplext att det är svårt att greppa. Men allt började med att vi i Sverige släppte ifrån oss makten till staten genom att acceptera orimligt höga skatter - som gjorde att en majoritet av oss måste stå med mössan i hand och böna och be att få subventioner tillbaka. Ett system som fungerar så länge staten är "snäll och givmild" och ger oss våra pengar tillbaka. När staten ändrar sig och rycker undan mattan då blir det inte lika roligt längre - och som vanligt är det barnen som drabbas.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Är förskolegrupperna för stora?

Om skuldbeläggning: "Ta av dig offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar"