 |
| Foto: Steve Garner 32 FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Oktober 2003
Runt omkring oss bara idag, så kommer tillvaron att förändras drastiskt för några människor. Helt plötsligt så kommer de att stanna upp, kanske kan de inte komma ur sängen, kanske kan de inte ta ett steg till eller så svimmar de och bara faller ihop - de har drabbats av utbrändhet. Som käglor faller de till marken runt omkring oss, till synes friska och arbetsföra människor mitt uppe i karriären.
Varför?
Har vi en hårdare tillvaro idag när vi bara behöver vrida på kranen för att få varmt vatten, när vi snabbt kan ordna middagen genom att beställa en pizza från kvarterskrogen, är vi mitt uppe i ett brinnande krig som får människor att kollapsa eller vad är det som händer när människor drabbas av så akut stress att deras kroppar upphör att fungera?
I grundskolan har barnen "reflektion" på dagordningen varje dag. Barnen får stanna upp en stund i tillvaron och fundera över vad de har gjort under dagen. Sedan får de hjälp att skriva "dagbok" och berätta lite kortfattat om det som de har gjort. En del kan skriva själva, andra ritar, någon får hjälp av fröken att formulera sina rader och texten skrivs på ett papper, så att barnet kan skriva av det i sin dagbok.
Vi vuxna behöver också stanna upp och reflektera över vad som händer i tillvaron, men finns det tid till det idag när ekorrhjulet som människor springer i snurrar allt fortare? Runt omkring oss bara idag, så kommer tillvaron att förändras drastiskt för några människor.
Personligen så tror jag att människor idag saknar tid att stanna upp och reflektera, att helt enkelt känna att de har en lugn stund att bara koppla av och fundera över vad som hänt under dagen. På åttiotalet när jag kom ut i arbetslivet hade vi 15 minuters kafferast varje förmiddag och eftermiddag. Då satt vi en stund och snackade om ditt och datt och bara umgicks. På 90-talet blev rasten på eftermiddagen indragen och mot slutet av 90-talet försvann kafferasterna helt och lunchen kortades ner till en halvtimme. Samtidigt började nedskärningarna göra att stressen och pressen på människor ökade och ökade.
Nu talar vi om 2000-talet och allt fler människor arbetar heltid och övertid på arbetsplatser utan fikapauser och många äter en lunchmacka på rummet - ensamma. Hur påverkar det människor egentligen? Vi är trots allt flockdjur. Vad händer om man till detta också lägger små barn, som två heltidsarbetande föräldrar knappt hinner träffa? Vad händer med människors psyke då, när tillvaron är så inbokad och tidspressad att människor flyger och far utan att få en millimeterchans att stanna upp och tänka efter VAR ÄR JAG/VI - VART ÄR JAG/VI PÅ VÄG? När fritiden är så inbokad av diverse aktiviteter att det där att bara vara och umgås med andra människor inte längre får plats. Det är ju trots allt i kontakten med andra människor som vi utvecklas och får en chans att reflektera över det som är livet:
Livet gör ont emellanåt, livet går upp och ner, livet är orättvist och en del får en krokigare och svårare bana än andra. Men om vi ibland delar med oss av det som också är svårt, så delar vi med oss av vår livserfarenhet och berättar att det som på ytan verkar vara en idyll inte alltid är det - vi säger då "du som har det svårt är inte ensam, inte den enda". Man kan inte bära en annan människa genom livet - men lindra smärtan och hjälpa genom att vara ärlig om sitt eget liv.
Ingen vet hur länge vi får vara med och livet är så kort, därför är min önskan att vi ska få ett samhälle där vi också har tid för våra barn, våra vänner och släktingar - men så ser inte verkligheten ut för många idag.
Livet handlar inte om att tjäna maximalt med pengar, bräcka grannen med finare prylar, ultimata upplevelser och resor. Livet handlar om det lilla och till synes oansenliga - det som händer oss människor emellan och som stavas relationer. Inga pengar och prylar i världen kan ersätta riktig och genuin mänsklig kontakt, att finnas till för någon, att vara behövd och bekräftad, att ge och ta - det är grundstenen i det som kallas livet.
Med det vill jag också rikta ett stort tack till alla som delar med sig av livet och sina erfarenheter i de artiklar och tips som kommer in till Hemmaföräldrars nätverk. När ni tar er tid och skriver in till oss, så gör ni något jätteviktigt - andra får genom era berättelser och tips stöttning och en chans att tänka till lite över den egna livssituationen.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar