I kommun efter kommun så börjar allt fler protestera mot det tvång och de orättvisor som rådande familjepolitik innebär, men varför händer ingenting? Varför lyssnar inte regeringen på de föräldrar som vill ha en förändring. Hur ser respekten för individen ut? Kan vi vanliga små gräsrötter verkligen anförtros något så viktigt som att själva bestämma hur vi vill leva våra liv eller spökar folkhemstanken fortfarande, där endast stora kollektiva lösningar ska gälla?
Är det en tillfällighet att regeringen hårdnackat vägrar diskutera just det självklara i att ha hemmaföräldrar, som ett alternativ inom barnomsorgen. Eller finns det en lång historia i Sverige av brist på valfrihet, där politikerna tar på sig den självklara rätten att bestämma över våra liv och hur det ska levas?
I DN den 20 maj 2001 intervjuas Gunnar och Alva Myrdals barnbarn, uppvuxen i Tyskland men numera boende i Sverige och chefsekonom för Svenskt Näringsliv.
Saxat ur artikeln;
"Hans morföräldrar var med och byggde folkhemmet och nu kommer han, uppvuxen i Tyskland och ifrågasätter det. Vill riva ner och bygga om. En avfälling?"
"År 1985, mitt i Myrdalsfejden, kom han till Sverige "för att hjälpa Alva och Gunnar att flytta". Paret skulle lämna den lägenhet i Gamla stan, som sedan Olof Palme bodde i. Barnbarnet Stefan hade träffat dem då och då på somrarna, men inte upplevt deras guldålder i svensk politik. När han nu råkade dem var de gamla, sjuka och frustrerade. De tvingades skilja på sig, bo på var sitt hem. Och väl där fick Gunnar ta taxi till Alva för att träffa henne. Det han nu såg gjorde intryck. Morfar och mormor kunde inte forma livet som de själva ville. "
"- Det jag nu såg var att människors möjligheter var så kringskurna. Taxi var reglerat och svårt att få tag på. Livsmedelsbutikerna var små, tråkiga affärer där man kunde välja mellan knäckebröd och mjuklimpa.
- Man tillhörde ett sjukhus, kunde inte välja, inte bygga livet som man själv ville. Han säger att han såg samma tendenser i skolan och att Sverige var det enda landet i Europa där allt färre gick vidare till universitetet.
Han såg att tillväxten i Sverige inte längre var bra och han tänkte att förr eller senare måste en revolt komma.
- Jag hade långa diskussioner med Gunnar och Alva om det här. De var ju stolta över välfärdsbygget som de varit delaktiga i. Men de var också kritiska. Gunnar menade att Sverige blivit ett samhälle fullt av skattefifflare.
- Alva ville ha en jämn fördelning av levnadsstandarden, men hon hade tänkt sig att valfriheten, möjligheten att själv utforma sitt liv skulle vara större än den hade blivit. När hon engagerade sig i kampen för Adolf Fredriks musikskola, då socialdemokraterna ville stoppa finansieringen, fick hon mycket kritik av sina partikamrater."
"Jag ber honom reagera på några ord och begrepp, som vi ofta slänger oss med i tron att vi vet vad vi menar och vi menar samma sak.
Folkhemmet?
- En vision som gick överstyr runt 1970 och som betydde något annat när det myntades. I folkhemmet är staten föräldrar. De bestämmer och tar hand om sina barn, medborgarna. Idag vill allt fler, även mindre privilegierade, forma sina egna liv efter egna önskemål."
"Rättvisa?
- Rättvisa kan i sin ideologiska tappning slå hårt mot dem man mest vill hjälpa. Systemet, utformningen, kan motverka sitt syfte. Den offentliga sektorn ska till exempel klara av de hemlösa, men misslyckas. Alltså borde fler frivilliga få vara med i arbetet.
- Rättvisa kan i Sverige också vara att inte få välja mat på sjukhusen, för ingen ska kunna köpa sig bättre mat än någon annan. Samtidigt svälter många gamla ihjäl för att de saknar aptit och inte tycker om maten. Men ingen inom socialdemokratin eller vänstern tar i detta, för det passar inte in i ideologin."
"Vad är jämlikhet för dig?
- En jämn fördelning av levnadsstandard. Men trettio år gamla metoder för att nå dit fungerar inte. Skatterna räcker inte, eftersom vi har fått en stor svart arbetsmarknad och för att stora förmögenheter flyttas utomlands. Som jag ser det är de nya vägarna till en jämnt fördelad levnadsstandard att fler utbildar sig och att fler ges möjlighet att bygga ett sparkapital. "
Artikeln (som jag här bara har tagit med vissa stycken ur) är intressant och förklarar en del av ideologin bakom motståndet mot att vi föräldrar ska ha valfrihet. Den ger oss också en viktig pusselbit som förklarar vad vi har att kämpa emot, när vi arbetar för ett bättre samhälle där vi själva kan få fatta de beslut som passar oss och våra barn bäst.
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar