Att uppfinna hjulet på nytt

I Sverige vill vi vara så oberoende av varandra. Ensam är stark och familjen anses "ute". Små barn ska få växa upp med andra små barn, där den enda gemensamma nämnaren är att de från ett års ålder, varje dag, placeras i samma lokal under ett antal timmar för att få gå i "skola" och lära sig vad livet går ut på genom "pedagogiska lekar och övningar".

De i arbetsför ålder går till sina arbetsplatser. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och det tycker samhället är bra - då hörs det inte några rop om jämställdhet eller kvotering för att lika många män som kvinnor ska arbeta just där.

De gamla lever sina liv på sitt håll. En del har turen att få komma till ett hem när de inte klarar sig själva längre - andra får bo kvar hemma med ett litet larm som de ska trycka på om de ramlar eller behöver hjälp. Har de tur så kommer det kanske någon om de larmar. Maten får de i en låda. Ensamma är de hur som helst för barnbarnen är på dagis och de egna barnen arbetar.

Skotten mellan de olika generationerna är ganska vattentäta och träffas gör man bara ibland. På sätt går vi miste om mycket av de äldres kunskap, livserfarenhet och visdom. Vi lever inte längre tillsammans över generationsgränserna och får en massa erfarenheter gratis genom att iaktta och se hur andra gör.

Istället tvingas varje generation att "uppfinna hjulet på nytt" och den kunskap de kunde ha fått får de nu kanske försöka läsa sig till via internet - när de redan har problem.

Vi är måna om att vara produktiva och vi har ett samhälle som tjatar om arbetslinjen utan att egentligen precisera vad som är ett arbete. Det enda som egentligen framgår tydligt är att det inte är ett arbete att fostra små barn så att de växer upp till välfungerande fysisk och psykiskt starka vuxna - så länge det är mamman eller pappan som utför detta arbete själva.

Varför?

Är det tanken med stordriftsfördelar - tror man att det är bättre ekonomi i att låta 20-30 ettåringar med två personal, vistas i en lokal på två-tre rum som de ska äta, sova och leka i fram till sexårsålder då de förflyttas till skolan?

Personligen så tror jag att det här "produktiva" sättet att se på oss människor har stora risker. Jag har aldrig behövt andra människor så mycket som när jag själv fick barn och jag har heller aldrig plockat fram så mycket av mina egna livserfarenheter som just då. Utan att tänka nämnvärt på det så upprepade jag bara mycket av det som jag själv varit med om.

Ta som exempel potträning - enligt "experterna" idag behöver inte barn pottränas - de börjar gå på toa själva när de är "mogna".

Det där lyssnade jag inte på.

Mamma sa att syrran och jag var torra när vi var två och då borde mina barn kunna vara det också tyckte jag.

Och så blev det, utan någon större dramatik.

Jag visste att potträning fungerar eftersom jag hade en dialog med de äldre i min generation som gått igenom detta och jag tyckte att de som "uppfann hjulet på nytt" och lät barnen bestämma själva, gjorde det omständigt för sig.

Visst kan man vänta på att barnet själv tar initiativet till att sluta med blöjor men nackdelen är att vissa barn då går i blöjor till fyraårsåldern. En del får också problem så att de inte kan klara att tömma tarmen på toalettten utan jag har sett exempel på barn som fortsätter att bajsa i blöja tills de är fem år. De har blåvägrat att gå på toa och istället krävt att få på en blöja för att kunna bajsa. Ett annat följdproblem med den långa blöjanvändningen är att en del barn får problem att kontrollera sin blåsa och därför ständigt kissar på sig eller att de får problem med ständiga urinvägsinfektioner.

Amningen är ett annat område. Jag tillhör en generation som matats med att brösten är till för så mycket annat och att det är viktigt med en fin byst och att amning är förödande för brösten. Men när jag satt där med en liten för tidigt född unge så hade jag bara en tanke i huvudet och det var hennes överlevnad. Jag var snittad (det sägs försvåra amningen), jag var först bland mina vänner med att få barn och allt var kaos till en början eftersom min dotter låg på neonatalen och jag på specialistmödravården - men jag kämpade och jag fick igång amningen. Det fanns inte något annat alternativ för mig, jag funderade inte utan handlade bara rent instinktivt.

Det måste bero på hur jag fostrats. Trots att jag är född på 60-talet när amningen inte ansågs viktig, så ammade min mamma mig i fyra månader. Min mormor ammade min mamma i åtta månader och på de frekventa släktmiddagarna under hela min uppväxt var ammande kvinnor ett naturligt inslag.

Jag ammade båda mina barn länge och ofta. Cirka ett år efter att jag fått mitt första barn så fick mina två närmaste vänner sina. De hade sett mig amma jämt och ständigt och ingen av dem fick några som helst problem med amningen. De ammade också sina barn länge och ofta, utan att jag påverkat dem. För jag är väl medveten om att även om amningen gick lätt för mig - så kan det se annorlunda ut för andra - så jag har aldrig velat påverka någon eller säga att det ena är bättre eller sämre. Men indirekt så tror jag att jag påverkat genom att visa att det går lätt att amma och att det är bekvämt att alltid ha mat och tröst med sig.

Barn i Sverige har det materiellt mycket bra och därför finns det en tendens att inte se de problem som finns. Vi har en galopperande ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn men vi vet inte riktigt vad det beror på eftersom inte någon regering tycks våga göra en grundlig undersökning och studera detta närmare.

Barnen är också tämligen skyddslösa eftersom förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen eller en Lex Sarah lag. En annan negativ trend är att allt färre föräldrar tar ut sina föräldradagar, vilket förmodligen är en sidoeffekt av att vi skapat ett samhälle som inte tycker att barn behöver sina föräldrar.

Min förhoppning är att 2007 blir det år då vi inte bara fokuserar på det som är bra utan att vi på allvar tar itu med de svåra problem som finns i vårt samhälle och som drabbar alla.

Låt 2007 bli det år då alla de människor som la sin röst på alliansen för en förändring - också bli det år då alliansen uppfyller sitt löfte till folket istället för att de upprepar samma misstag som den förra regeringen. Låt det bli det år då den nya regeringen får bevisa att löftet om en ny familjepolitik inte bara var ett sätt att vinna makten, utan ett seriöst mål att ge människor en bättre vardag där familj och arbete blir lättare att kombinera.

Madeleine Lidman