Hon har just fött sitt första barn och är i chocktillstånd. Förtvivlad ringer hon och berättar att ”hon inte vill ha fler barn”. Och det beror inte på att förlossningen var så hemsk utan på att en ung manlig läkare behandlade henne synnerligen illa när hennes moderkaka fastnade och inte ville komma ut. Istället för att göra som man brukar och söva patienten och ta ut moderkakan, så rekommenderade den här läkaren henne att ”han ska dra ut moderkakan där och just då utan bedövning”. Ett mycket enklare ingrepp påstår han. Den nyförlösta mamman går med det och läkaren kör upp hela armen i henne och rycker ut moderkakan.
- Smärtan var fruktansvärd gråter hon i luren. Mycket värre än själva födandet.
Hon förlorar mycket blod och på sjukhuset vill de att hon ska gå med på en blodtransfusion. Men nu har hon fått nog och eftersom hon helt tappat förtroendet för läkarna så blåvägrar hon. Vem vet vilka sjukdomar hon kan få vid en transfusion? Det tar flera veckor för henne att återhämta sig.
Någonstans i Stockholmsområdet står en annan nybliven fyrabarnsmamma framför sin läkare och får just veta att tumören på hennes hals är ofarlig. Men hon är fortfarande orolig eftersom man upptäckt en tumör till på halsen. Den manlige läkaren meddelar högdraget,
- Ja, den där tumören får du vänta 1–2 år på att ta bort. Visserligen blir riskerna större ju längre man väntar, alltså tumören drar sig inåt i halsen och den blir svårare att operera bort. Sen finns ju risken förstås att den kan bli elakartad om man väntar men det är de tider som gäller hur som helst.
Mamman är gråtfärdig. Hon tycker att väntetiden med tanke på riskerna låter väldigt lång men enligt läkaren finns det inget att göra. Hon frågar då om den andra tumören, om inte den ska undersökas också?
Läkaren meddelar malligt att ”han minsann vet att den inte är farlig, men det är klart om hon vill kan hon ju gå tillbaka till en vårdcentral och be att de skriver en remiss för den knölen också”.
Den här mamman tänker inte vänta och chansa utan hon ringer själv runt och ordnar en ny läkare på ett nytt sjukhus och blir då lovad en operationstid inom tre månader. Vid ett besök hos den nya kvinnliga läkaren, så remitteras hon direkt till radiumhemmet för en undersökning av den knöl som den manlige läkaren ”visste helt säkert att den var ofarlig”. Ny provtagning sker också på den första knölen och det visar sig att de är allt annat än ofarliga och ett operations datum sätts direkt.
I ett annat land är en 60-årig kvinna på resa med hela familjen för att fira sin högtidsdag. Inför hemresan drabbas hon av bröstsmärtor och en läkare tillkallas. Den manlige läkaren undersöker henne och ordinerar smärtstillande. En timme senare segnar hon ned inne på toaletten – död i hjärtinfarkt.
Det pratas mycket om jämställdhet i Sverige – en jämställdhet som innebär att alla kvinnor ska tvingas ut i arbetslivet för att arbeta heltid när barnen är ett år (eller yngre), så att de genom sin närvaro i arbetslivet ska vara garanterade lika lön, för att de ska ”vara självförsörjande” och få en bra pension.
Men många kvinnor delar inte den här synen på jämställdhet. För dem är istället jämställdhet att få samma livs chanser som männen – att få god vård, att bli behandlade med respekt. Det finns människor som går igenom flera långa utbildningar under sin livstid, det finns människor som reser utomlands och bara är under några år. Då är det inte någon nackdel att man är borta från arbetslivet och skaffar sig nya erfarenheter. Varför ska det då vara en nackdel om man under några år själv vårdar och fostrar sina barn?
Varför ska det vara så svårt att hitta lösningar, så att de som är hemma med barnen några år inte straffas ut ur arbetslivet eller får sämre pension? I USA blir mannen försörjningsskyldig om han arbetat och kvinnan varit hemma och det blir skilsmässa. En del av pensionspoängen går också till kvinnor som är hemma. Varför kan inte vi hitta samma lösningar här?
Många kvinnor far illa i Sverige idag och det är illa ställt med jämställdheten. Men locket ligger fortfarande på och det tycks omöjligt att få en debatt i ämnet så länge inte lösningen heter kvoterad föräldraförsäkring eller heltidsarbete när barnen är små. Men det är inte lösningen för de mammor jag berättat om.
Nu är det dags att börja se verkligheten som den är och göra något åt den. Låt kvinnor välja själva hur de vill leva sina liv – låt kvinnorna få samma livs chanser som männen.
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar