Ge barnen närhet, kärlek och trygghet

Foto: Jason O'Halloran (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Svenska Dagbladet läser jag (igen) om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. (Se även: Ung, frisk, deppig - en svensk gåta) Glatt skriver jag en liten kommentar ur ett hemmaförälderperspektiv, bara för att en timme senare upptäcka att den är borttagen. Skam den som ger sig, jag skriver igen och så får vi ser hur länge den får vara kvar den här gången.

Det är tydligen känsligt att skriva om psykisk ohälsa och varför den uppstår, ur ett hemmaförälderperspektiv.

Varför?

Kanske för att små många som arbetar inom media själva sätter sina barn på dagis tidigt, i stora barngrupper med lite personal - långa dagar. De vill naturligtvis inte höra talas om att den psykiska ohälsan kan bero på att barnen separerats från hemmet för tidigt.

Men människan är faktist det däggdjur som stannar längst hos sina föräldrar. Människan har en stor hjärna, så stor att hon egentligen föds ett helt år "för tidigt". Hon skulle egentligen behöva ett år till på sig i magen, men då skulle inte människokroppen klara av att föda fram barnet.

Därför kräver det lilla människobarnet lång vård och fostran hos sina föräldrar (eller släkt) innan det är redo att börja gå ut och möta världen på egen hand. I en tidigare krönika så nämner jag att det är precis så vi låtit våra barn växa upp i över 160 000 tusen år. Tills för några decennier sedan, då barnets första viktiga år kom i skymundan för det mycket viktigare arbetet att använda dem som en murbräcka för jämställdhet.

Då blev det plötsligt ett måste att separera barnet från hemmet vid 1 års ålder för att placera det på institution, under vård och fostran av utbildade pedagoger/barnskötare, utan känslomässig anknytning till barnet. Och tillsammans i en stor barngrupp, med lite personal, långa dagar.

Ett 160 000 tusenårigt framgångsrecept för homo sapiens att vårda och fostra sina barn under lång tid i en familj, som gjort oss till det ledande däggdjuret (enligt en artikel i Illustrerad vetenskap) - ersattes av "framgångsreceptet" dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.

Frågan är bara om det verkligen är ett framgångsrecept?

Det vet vi egentligen inte, eftersom inte någon undersökning ännu gjorts på hur så små barn klarar av att placeras på institution från ett års ålder.

Några få journalister och författare har dock ifrågasatt det här systemet (förutom vi på Hemmaföräldrar, som ifrågasatt dagens system i flera år):

Per Kågeson, författare till boken "Tid för barn",
Nina Björk, författare och journalist
Dilba Demirbag-Sten, journalist,
Elise Claeson, författare till boken "mamma@home",
Jonas Himmelstrand, författare till "Att följa sitt hjärta i jantelagens Sverige",
Marie Söderqvist, tidigare krönikör på Expressen,
Louise Hallin, barnmorska och föräldraexpert,
Eva Sternberg och
Carl B Hamilton).

Även den tidigare Barnombudsmannen Lena Nyberg hade modet att ta fram och publicera en undersökning som visade att den psykiska ohälsan även hos mindre barn ökat på senare år. Det blev ett ramaskri hos journalistkåren. Expressen krävde till och med hennes avgång.

Tyvärr finns det hos media fortfarande en stor rädsla för att öppna upp debatten och våga diskutera hur tidig separation och tidsbrist påverkar barnens psykiska hälsa. Men finns det ett seriöst intresse för att få våra svenska barn att må bättre, så är det dags att sluta upp med Kinasyndromet och försöka strypa "obekväma" åsikter som handlar om att barnen far illa av dagens familjepolitik.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Interpellation i riksdagen: Forskning på förskolan

Om skrikande barn vid dagislämning

Journalisterna - den första statsmakten