Det är kvinnodagen idag och dagen till ära skriver SvD om en familj där mamman gick och pluggade direkt efter förlossningen och lämnade barnet till pappan. Och det är väl helt okej. Den här familjen valde en lösning utifrån sin situation och de valde självständigt (hoppas jag). Men någonstans i artikeln så anar jag ändå en liten pekpinne, alla kvinnor kan, bör, borde lämna ifrån sig barnet redan på BB.
På min vägg hänger den nu fyra år gamla lappen från mina barn;
"Grattis mamma på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma".
Den är så gullig för den är så fel. Kvinnodagen får väl inte, ska väl inte handla om rätten att få vara mamma? Men precis så känns det när vi nu dignar under feministiska slogans som faktiskt inte längre bara ska syfta till att få oss att millimeterrättvist fördela föräldraledigheten - utan nu ska vi allra helst studsa upp från sängen på BB och gå och jobba.... och lämna barnet till pappan.
Då är vi riktiga superkvinnor, jämställda och ovationerna från feministmaffian tar aldrig slut.
Men hjälp vilka krav vi kvinnor får på oss. Ännu mera krav än idag och här handlar det dessutom om att vi inte får låtsas om någon biologi. Det låter så enkelt. Män och kvinnor är helt lika och har exakt likadana jobb och tjänar exakt lika mycket.
Så är det dags att skaffa barn.
För att inte sabotera någons karriär med några blödiga beslut om att ge barnet tid eller en trygg start i livet - så planeras allt utifrån ett jobbperspektiv. Det låter som att barn är något vi beställer från en postorderkatalog, där vi bestämmer leveransdatum och planerar in våra karriärer utifrån det.
Riktigt så enkelt är det inte....... allt i livet handlar om biologi. Har man inte märkt några skillnader mellan män och kvinnor tidigare i sitt liv så lär man i alla fall märka det under graviditeten, under förlossningen och tiden efter. Hur mycket vi än försöker att inte låtsas om det, så är det kvinnan som bär barnet hela graviditeten och därmed också drabbas av allt som hör till.
På en föreläsning med Louise Hallin sa hon att det sitter en grupp av feminister i dagens regeringskansli och planerar för oss vanliga kvinnor hur vi ska leva våra liv. Om det här är den verklighet de strävar efter att införa och vi och våra barn ska vara försökskaninerna, så kräver jag att i alla fall få namn och bild på den här osynliga feministmaffian, som just nu är på väg att styra våra liv mot en väldigt obehaglig inriktning.
Det här är inte någon gräsrotsrörelse, det är en elitgrupp av människor som har föga förståelse för den vanliga människans livsvillkor och uppenbarligen inte något som helst intresse heller.
Så, please, nu vill jag veta vilka ni är och varför ni håller på så här och leker med våra liv!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Livet följer inte någon mall
Teori och praktik - Birgitta Ohlsson
Jag håller med. Om det här med biologin.
SvaraRaderaJag har inte läst artikeln du länkade till. Men när jag fick min första började jag också plugga ganska omgående. Bland annat för att jag inte hade någon SGI. Vi ville ha honom hemma länge och då inte slösa bort SGI-dagar för 180 kronor dagen. Jag fortsatte mina studier med reservation för att allt skulle förlöpa normalt, förlossning, amning etc.
Det fungerade eftersom jag i princip bara hade hemstudier, alla grupparbeten gjordes hemma hos mig och alla tentor var hemtentor. När jag ibland hade två timmars föreläsning var barnet och min man med i skolan och jag kunde amma på raster eller ibland på lektionstid. Jag läste när barnet sov samt på kvällar. Även om jag inte läste 40 timmar i veckan blev jag så effektiv att jag fick mer gjort än innan, på kortare tid. Jag blev mammasmart. När andra barnet kom skulle vi ha praktik (heltid) så då var det otänkbart att jag skulle fortsätta läsa.
Hur som helst. Det jag ville ha sagt var att mina barn har världens mest närvarande, mjuka, deltagande och fantastiska pappa. På många sätt är han en mycket bättre förälder än jag. Han har tagit ut ALLA föräldradagar för barn nummer ett och således haft en stor plats i barnets liv redan från början.
MEN när det verkligen gäller är det mamma som är bäst. När mina ungar har en känslig fas eller på andra sätt behöver extra trygghet och närhet.
Kanske jag svär i den feministiska kyrkan nu men jag är övertygad om att det är något speciellt med mamma. Och barnet vet vem som är mamma från början. Man har ju trots allt delat kropp i nio månader.