 |
| Foto: Diane Nelle (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
I en scen i den här amerikanska filmen så testade de samspelet mellan ett litet barn och mamman. Den lilla var bara några månader och mycket handlade om att barnet log och mamman log tillbaka. Men så ändrade de på förutsättningarna, när barnet tog kontakt med mamman och log och skrattade så tittade hon bara gravallvarligt tillbaka utan att reagera. Barnet slutade le och tittade åt sidan en stund för att samla sig, sedan försökte den lilla få kontakt igen genom att le och skratta mot mamman. När hon även den här gången bara stirrade utan att visa på någon reaktion blev barnet så stressat att det började dregla och sedan gråta.
Ett sunt socialt samspel och en god anknytning är själva grunden för att vi ska utvecklas till socialt kompetenta och välfungerande individer som vuxna. Brister det på det området så får det konsekvenser längre fram. Vi drar slutsatser och formas av det vi är med om helt enkelt.
Därför är det så klokt av föräldrar att till exempel ha sina barn i barnvagnar som är vända mot föräldern, så att barn och förälder kan samspela och interagera när de är ute och går. På något sätt har det i alla tider sedan barnvagnen kom varit en självklarhet att man under barnets första år har barnet vänt mot sig, så att man se varandra. Först när det började bli dags för en sulky så satte man barnet vänt ifrån sig.
Idag tycks den kunskapen ha försvunnit och många nyfödda sätts i barnvagnar vända ifrån föräldrarna. Innan jul såg jag den "nya typen av mamma" stå i kön till bankomaten. Hon hade en tvillingvagn av modern trehjulsvariant. Med en liten nyfödd knodd vänd i läge ifrån sig och den andra delen av vagnen som gapade tom. Förmodligen för att det lilla syskonet på gissningsvis drygt ett – två år var på dagis. I sufletten låg en nappflaska med välling och så pratade hon förstås i mobilen.
Det är lite sorgligt, för små barn behöver se den förälder som kör vagnen. Det finns faktiskt undersökningar som visar att det är enormt stressande för små barn att köras i vagn vända från föräldrarna.
Och så det här med att syskon inte får tillbringa tid tillsammans. Hur mycket förstår ett litet barn under tre år som får ett syskon av vad som egentligen händer, när det lämnas på dagis varje dag, trots att mamma eller pappa är kvar hemma och myser med syskonet? Hur känns det i själen? Vad sätter det för spår? Dessutom behöver även syskon få knyta an till varandra och hela familjen måste ställa om sig när man blivit fler, hitta rutiner och som förälder behöver man lära sig att det går att älska mer än ett barn ... i taget.
Så har vi det här med nappflaska till små nyfödda av jämställdhetsskäl. Jag vet att föräldrar idag uppmuntras att hoppa över amningen, "för då kan pappan ta lika stor del". Jag vet också att en del inte får amningen att fungera och då är det inte så mycket att göra. Men jag skulle verkligen önska att inte någon förälder valde bort amningen av jämställdhetsskäl, utan att alla verkligen försökte först att ge amningen en chans. Det är faktiskt lite sjukt att välja bort amningen enbart av jämställdhetsskäl, när amningen är så viktig av många orsaker.
De senaste åren har saker och ting gått i raketfart. Den storskaliga satsning som inleddes på allvar med införandet av maxtaxan, där målet var att få samtliga barn att börja på dagis tidigt, långa dagar medan föräldrarna heltidsarbetade, har genomförts. Dagis har blivit en helig ko och föräldrar förväntar sig att få ha sina barn där gratis även när de är hemma med syskon. Helst ska barnen gå alla lov också, gärna även på sommarloven så att föräldrarna kan vara lite lediga och vila upp sig och fixa med huset.
Mitt i allt det finns det en liten klick som fortfarande satsar på att ge sina barn tid - som trots mindre pengar i plånboken ändå vägrar att göra som majoriteten. Och det borde ju vara alldeles finemang eftersom vi med Alliansregeringen faktiskt har sagt att föräldrar ska ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja på - även hemmaalternativet.
Men här ligger en hund begraven.
Trots att en majoritet av föräldrarna väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så slutar inte varken politiker eller proffstyckare att flera gånger i veckan på olika sätt klanka ner på de som väljer att ge sina barn tid. Föräldrar som väljer dagmamma eller hemmaalternativet får hela tiden höra att dagisbarn blir bättre i skolan - trots att det är en myt, då sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan (och naturligtvis även skolan kvalitet, lärarnas engagemang och så vidare).
Går man in på tidningen Förskolan och söker på vårdnadsbidrag, så kommer artikel efter artikel upp som ömsom talar om att vårdnadsbidraget hotar förskolan, till att det är en kvinnofälla, eller ger barnen sämre språkutveckling. Trots att till exempel språkutvecklingen är beroende av samspel och på senare år med större barngrupper på dagis, så har barn fått en sämre språkutveckling. Så inte är det hemmabarnen som har ett gott socialt samspel som är drabbade även om det är en myt man försöker sälja in. Varför lägger en tidning som Förskolan så mycket tid och energi på att motarbeta att föräldrar ger sina barn tid? De har ju fått som de ville - en majoritet av barnen går på dagis. Måste verkligen 100 procent göra det innan de är nöjda? Det känns inte seriöst.
Vad är det som stör så ofantlig mycket med föräldrar som ger sina barn tid? Vad är det som skrämmer så mycket att media och vissa politiker bara inte kan låta bli att hoppa på dem?
En del försöker hävda att det har med ekonomi att göra "gå hemma ni bara men kräv inte att jag ska betala för det med MINA skattepengar", säger de föräldrar som utan att tveka gladeligen utnyttjar pengar från skattekakan när de själva är föräldralediga. Samtidigt som de har syskon på dagis och sedan går till öppna förskolan. De hämtar alltså ut föräldrapenning, dagissubvention och subvention för öppna förskolan utan att skämmas det minsta - och framförallt utan att jobba.
Hemmaföräldrarna som inte är välkomna till öppna förskolan med sina äldre barn, som betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen och som själva får nätverka och arbeta ideellt för att hitta andra som är hemma, får ingenting trots att de faktiskt utför ett arbete när de själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn.
När accepterar vi annars så stora orättvisor i samhället? Den typen av diskriminering?
Svar: Aldrig.
Här har vi lite att jobba med under kommande år. Lev och låt leva. Till alla de politiker och proffstyckare som är så övertygade om att standardlösningen är den bästa för alla barn vill jag bara säga en sak: Det får ni gärna tro och ni får jättegärna berätta varför ni tror det, så länge ni håller er till sanningen och till fakta. Men fokusera på ert eget val och dissa inte andras i samma andetag. Släpp med andra ord er fixering vid de som inte gör samma val som ni. För vet ni ... är ni trygga med ert val så behöver ni inte "bekymra" er så vansinnigt mycket om föräldrarna som istället väljer att ge sina barn tid under de första åren. Och lägg ned det där med att kalla dem för "jobbskolkare" eller skrämma upp dem med att deras barn blir sämre i skolan. Ja framförallt sluta försöka stämpla barnen, ni försämrar faktiskt deras livschanser. Den typen av vuxenmobbning mot barn ska vi inte acceptera i ett sunt samhälle.
Jag hoppas att det här blir ett år utan fula tricks från media, där man ihärdigt försöker sätta hemmaföräldrarna i sämre dager. Ni kanske inte förstår det själva men det här beteendet med att lura föräldrar under falska förespeglingar att ställa upp i tidningar eller radio säger ganska mycket om er själva och de demoner ni lider under. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - vi föräldrar kommer alltid att göra olika val och det är helt okej. Vi kan fortfarande finnas där för varandra och stötta varandra, oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt.
Madeleine Lidman
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar