Ganska självklart eller hur.
Likafullt ser jag en mamma som ställer upp sin treåring med skitiga stövlar i fåtöljen för att klä på henne ytterkläderna. Och så upp med lillasystern direkt efter. Jag undrar om hon gör så hemma också, tar på barnen stövlarna och ställer dem i soffan när hon klär på dem.
Det här kan man förstås beklaga och den som satte sig efteråt i den skitiga fåtöljen var säkerligen inte glad. Men jag funderar också över vad den här mamman egentligen lärde sina barn om hur man beter sig där ute i den riktiga världen, där allting sker. Hur hjälpte hon till att socialisera sina barn den här dagen?
Inte så särdeles bra skulle jag vilja säga.
På ett av caféerna sitter en annan mamma med sin lilla son på cirka tre år. Hon är fullt upptagen med att prata med sin väninna.
"Du är en bajskorv mamma", säger lillkillen (kiss- och bajsåldern, inget konstigt med det). Det konstiga är mammans reaktion. Istället för att bara lugnt säga: "Vet du vad, kiss och bajs pratar vi om när det är dags att gå på toaletten, det sitter man inte här och skriker", eller något sådant så skrattar de åt honom. Uppmuntrad (och kanske lite stressad) fortsätter han förstås allt mer högljutt att skrika att mamman är en bajskorv. Och så sitter han förstås med stövlarna uppdragna på det ljusa tyget i soffan.
Nu riskerar jag att låta som en gammal surtant för några kanske. Men faktiskt så är det här viktiga bitar. Om barn inte får vägledning (eller fostran om man nu vill kalla det så) i HUR man ska uppföra sig och vad som är okej och inte, så kommer deras vardag att bli begränsad och de kommer att få problem när de ska delta i olika sammanhang, där det krävs vissa grundläggande bitar för att det ska fungera.
Det livslånga lärandet handlar också om den viktiga socialiseringsbiten. Ett litet uppdrag som den förskola som lät barnen stanna hemma när förskolan skulle visa verksamheten för Kungen kanske hade missat. Om jag var förälder med ett barn i en förskola där man inte vågar visa upp den dagliga verksamheten med barnen närvarande, så skulle jag allvarligt börja fundera över om de klarar sitt uppdrag. Men det är min personliga åsikt.
Madeleine Lidman
Läs också:
4 kommentarer:
Bra skrivet
Det här med att skratta när barn uppför sig illa är som att be dem göra det igen.
Jag har tre barn, och har gått igenom det här om och om och om och om...ja du förstår.
Jag är nog en ganska sträng mamma, vill ha ordning och reda på allt, lärde dem städa tidigt och pratar ofta om hur man uppför sig.
Det är inte underligt att barnen inte har respekt för andras saker när föräldrarna beter sig som du berättar.Och nej, jag tror inte att kvinnan du pratar om låter barnen stå med skorna i stolen hemma.
Barnen
Tack :)
Nej visst är det så. Tyvärr märker jag även i dialog med de som arbetar som lärare att föräldrarnas oförmåga att vägleda sina barn är ett problem.
När barnen betett sig illa försvarar de sina barn istället för att göra gemensam sak med lärarna och sätta en gräns och tydligt säga "det här var inte okej och det får inte hända igen", när en mer allvarlig incident inträffat.
Återigen landar man i det här med tid för barn. Det krävs tid att komma in i föräldrarollen och bästa tiden att göra det är när barnen är små.
Det jag skulle vilja läsa är mer hur du handskas med dina barn och hur du lär de saker än att berätta vad du ser att folk gör för fel. Självklart ska man inte sätta sina barn med skor i någon soffa, men att kritiskt döma folk får dig mer att framstå som någon som är problemfri
Hej Janina,
Det var ju lite det jag försökte i de exempel jag gav … alltså HUR man skulle kunna göra.
Och nej jag är verkligen inte felfri som mamma. Men min filosofi är och har alltid varit att vara barnens "trygga bas". Från mig och genom mig så upptäcker vi världen bit för bit tillsammans och när de är mogna så gör de saker allt mer på egen hand. En dag är det skoldags och då ska en bra grund ligga redan så att de klarar den.
Från det att barnen föddes har vi sakta men säkert utökat vad barnen kan vara med på. Min grundtanke har alltid varit att ha med barnen på så mycket som möjligt så tidigt som möjligt.
Sedan får man ta hänsyn till barnens ålder självklart.
Det är inte lätt att vara förälder och jag tror mycket på att vi föräldrar behöver stötta varandra, nätverka och ge tips. Jag tycker att det är bekymmersamt att så många barn saknar bra vägledning och att så många föräldrar inte ser och förstår att barnen behöver lite stöd och hjälp … eller ens hur de ska hjälpa.
Om man till exempel tänker ta med barnen på restaurang och det ska bli trevligt både för en själv och barnen … vad ska man då tänka på som förälder. Ju tanken är ju att barnen ska smälta in så bra som möjligt i sammanhanget och sakta men säkert lotsas till att kunna sitta med vid bordet (inte springa runt, runt) och så vidare. Börjar man för tidigt (barn är också olika) så kan det bli svårt. Man får prova sig fram och avbryta om det absolut inte går.
Papper, ritböcker, kritor, en "hemlig" påse med leksaker kan vara ett tips för att få dem att sitta still vid bordet.
Skriker de högt, tjoar och låter så får man förklara att andra sitter och äter och vill ha lite lugn och ro och kunna prata med varandra, så på restaurang så får man inte skrika och störa andra.
Jag tänker mig en situation där man tar med barnen helt enkelt och vägleder dem igenom den. Är de större är det också ett bra tips att prata igenom innan vad som förväntas av dem.
Det var med andra ord inte alls min mening att låta förmäten utan jag pekar bara på ett problem som jag tycker mig se och som jag tror beror på till stor del, att föräldrar är för lite med sina barn. Men också att vi inte umgås över generationsgränserna så mycket eller i större grupper och hjälps åt med barnen.
Skicka en kommentar