lördag, februari 13, 2010

Det var inte blåsningen utan föräldrar som abdikerat

Förra söndagen så bestämde vi oss hastigt och lustigt för att ta en tur till Aquaria vattenmuseum på Djurgården. Vi och en massa småbarnsföräldrar.....

Det började redan utanför museet. Uppe på en snöhög stod en liten knatte och vrålade och vägrade gå ner. Med mild och mesig röst försökte mamman få ned den lille. Eftersom maken var upptagen med att betala för parkeringen stod jag och barnen fascinerat och betraktade skådespelet framför oss. Till slut klättrade den lille killen på en 3-4 år ner och ställde sig att skrika till sin kära mor: "JAG SKA DÖDA DIG!"

När vi skulle gå in, så såg jag hur ett annat barn drog och slet i utebelysningen med små lysande kristaller, som skulle lysa upp vid ingången. Helt hysteriskt bankade han belysningen mot glaset... utan att det fanns någon förälder som sa ett pip om tilltaget eller ingrep.

Väl inne var det kö... lång kö. Då ser vi hur tre små killar grabbar tag i statyn av en panda - en sådan som står på en sockel och som man stoppa pengar i till välgörande "pandaändamål" - och sliter och knuffar på den. Till slut säger den unga tjejen i kassan; "men killar, var försiktig med den där".

Från ingenstans kommer en mamma flygande - (som plötsligt insett vad som är hennes ansvar när nu någon annan tagit det åt henne) - och säger; "nej, så där får du inte göra".

Det börjar likna blåsningen.

Är det verkligen möjligt att stället kan ha så många föräldrar samlade på ett och samma ställe som är totalt ovetande om vad som är deras ansvar?

Inte blir det bättre när vi kommer in i själva museet. Det är fyllt av barn... ganska små barn i 3-5 års åldern som formligen river stället och löper amok. Vi sicksackar mellan barnen och hittar ett mindre akvarium att studera. Akvariet bredvid har en liten barnvänlig stege som barnen kan kliva upp på. Som skjuten ur en kanon kommer då en unge springande, studsar upp på stegen och börjar banka hårt och intensivt på glaset på akvariet bredvid. Då kan jag inte hålla mig längre utan säger med lugn och bestämd röst; "man får inte banka på glaset". Pojken slutar omedelbart.

Men vem kommer då.... om inte mamman, och säger "man får inte banka på glaset".

Det är ingen idé att försöka gå från akvarium till akvarium så vi letar oss ut till caféet för att ta en fika istället.

Dålig idé.

Föräldrarna som abdikerat finns där också.... förstås. Vi väljer glass eftersom det underbart vackert framdukade bordet med allehanda läckerheter invaderats av barn, som smetar, kletar och smakar av godsakerna. Föräldrarna förstår tydligen inte att det är läge att ingripa.

Vi hittar en plats och ett nytt skådespel drar igång. Det finns nämligen en damm med fiskar i, som på sina ställen är 3 - 4 meter djup. På ena sidan så avgränsas den bara av några stora stenbumlingar - där några barn går balansgång... om och om igen. Samtidigt som deras flinande pappor står bredvid och tycker att det är helt okej. De vinglar fram över stenarna, ner och börjar om igen och jag undrar hur länge det dröjer tills någon av dem trillar i. Några andra barn rusar bara runt, runt, inne på caféet och några river och sliter bland sakerna i affären som ligger bredvid.

Hela familjen sitter helt tyst.... chockade. Jag funderar och tänker tillbaka, så länge sedan var det inte barnen var små, vad har hänt de här sista 10 åren? Vad är det här för föräldrar? Var kommer alla hyperaktiva, överaktiva barn ifrån som beter sig aggressivt och helt utom kontroll?
Varför verkar föräldrarna tycka att allt är okej! Varför reagerar de först när någon annan säger till deras barn?

Jag vet verkligen inte men jag har en teori. När vi får barn så blir vi inte automatiskt föräldrar med stort F, som vet precis hur vi ska uppfostra våra barn. Vi vet inte riktigt vad som förväntas av oss, vi lär oss det på vägen, genom när vi umgås med andra föräldrar och när vi utbyter erfarenheter och tips med varandra. Men framförallt - vi plockar fram våra egna barndomsminnen. Hur var det nu mamma och pappa gjorde med mig när vi gick till ett museum, när vi gick på café, när vi fick följa med ut i offentliga miljöer?

Frågan är vilka referensramar de här abdikerade föräldrarna har? Har de tillbringat mycket tid med sina föräldrar? Är det föräldrarna som vårdat och fostrat barnen, gett dem tid, socialiserat dem, lärt dem grunderna för hur vi är mot varandra och vi beter oss i offentliga miljöer?

På vägen ut ser vi hur någon lämnat en tom vattenflaska på ett av akvarierna. När vi passerar genom rummet med det största akvariet med hajar i, så ser vi att det är en stor spricka i glaset. Väl ute i receptionen kan jag inte låta bli att fråga tjejen som sitter i kassan:

- Ursäkta men jag måste fråga dig. Vi har precis varit där inne och alla barn löper amok och bankar på glaset till akvarierna. Är det alltid så här?

- Ja, oj, ja. Vi försöker sätta upp lappar med regler men det fungerar inte, säger hon bekymrat.

- Nej, säger jag. Det är ju inte ert fel eller ert ansvar. Den där sprickan i akvariet hur har den uppstått, frågar jag vidare?

- Det är tyvärr ren skadegörelse, säger hon bekymrat.

Hela den här veckan har jag funderat över det vi fick se den här söndagen. För mig bygger ett fungerande samhälle på att vi har några grundregler för hur vi är mot varandra och för hur vi beter oss mot varandra, både privat men även ute i det offentliga livet. Vad är det som är så svårt?

Jag skulle visserligen kunna berätta för de här föräldrarna hur man förbereder sig inför ett besök på museum. Det är ju superlätt. Jag vet, jag har ju varit på museum med mamma och pappa som liten. Det sitter som berg och det har varit lätt att lära ut samma sak till mina egna barn. Så här gjorde vi till exempel när de var små;

1. Idag ska vi gå på museum barn och titta på fiskar och hajar. (Sedan tittade vi i böcker och läste på lite).
2. Vilka regler gäller nu när vi går in på museet? Jo, man får inte springa, man får inte ta eller röra på glaset till akvarierna, ni får inte röra sakerna i affären - bara titta, ni ska sitta still när vi fikar och ni rör inte något inne på caféet.

Man behöver inte ta allt på en gång men inför varje ny "utmaning" så kan man påminna om vad som gäller. Stanna upp en liten stund och berätta vad som ska hända och vad som gäller. Till slut vet de precis och för varje gång så går de lättare och lättare.

Det här är självklara kunskaper. När man är med sina barn mycket när de är små, så tvingas man också till att hitta sätt att uppfostra dem, eftersom dagarna tillsammans blir olidliga om man inte gör det.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Risk att vi skapar osäkra föräldrar

Internationella medier: Svensk uppfostran skapar snorungar

5 kommentarer:

Loppan sa...

Jag brukar ofta fundera i liknande banor. Vad skapar vi för samhälle om vi inte lär våra barn vilka regler som gäller i det offentliga rummet?

Har själv hittills haft förhållandevis "lugna" barn, men den äldre har på senare tid kommit in i en fas med mycket trots och testande av gränser, ibland även ute i offentliga miljöer, typ mataffären och bussen. Det är ju helt normalt i ett barns utveckling, men det borde också vara helt normalt att det är vi föräldrar som ska sätta gränser och gripa in-outtröttligt och gång på gång på gång. Om mitt barn tex tjongar in barnkundvagnen i butikshyllan och fortsätter att göra det efter att jag tydligt sagt till henne, så tar jag ifrån henne kundvagnen direkt och tar även ett allvarligt samtal om det inträffade efteråt. Om hon vägrar sitta stilla på ett café så lämnar vi cafét. Och så vidare.

Ibland får jag för mig att föräldrar blivit rädda för att sätta gränser, säga till, visa att det blir konsekvenser av ett dåligt beteende. Av någon anledning tycks det vara två extremer som råder i vårt samhälle-å ena sidan nannyprogram med gamla tiders skamvrå som kränker barnets självkänsla, å andra sidan en gränslöshet där barnet inte lär sig visa respekt och där vad som helst är okej. Inte så kul kombination av strömningar om du frågar mig...

Madeleine Lidman sa...

Barn kommer alltid (och ska testa gränser), det är så naturligt och inte någon stor grej. Ibland hamnar man i situationer som förälder (framförallt när barnen är små) där de testar också i offentliga miljöer. Följer de inte reglerna är det egentligen bara en sak som gäller att gå därifrån och berätta för barnet varför. Lugnt och utan att skrika eller att de ska se det som ett straff. De ska bara se det som en naturlig konsekvens :)

De lär sig snabbt om man är konsekvent.

En sak vet jag dock helt säkert.... att varje ålder har sina utmaningar. Personligen skulle jag aldrig klara av att vara en bra förälder om jag inte hade ett nätverk av andra föräldrar och släktingar runt omkring mig. Och min kära syster yster är ovärderlig.

Men precis som du så är jag bekymrad över att det ser ut så här idag och att föräldrar är så osäkra. Föräldrautbildning verkar vara en lösning, kanske också för att det blir en träffpunkt och ett nätverk för föräldrar, där de får en chans att reflektera över sitt föräldraskap.

Ja, det är verkligen inte lätt att vara människa ;) Men det enda vi kan göra är att försöka stötta varandra :-)

Nannyprogrammen är förstås en reaktion på det som sker men även om det går att plocka bitar därifrån som man kan använda, så tror jag mer på föräldrautbildning.

Tankar från Oxelösund sa...

Det var verkligen en hemsk historia det där, jag är nog inte ute bland folk i den omfattningen just nu,så jag fått bevittna sånt här.

Men det måste ju vara det som genomsyrat samhäellet ganska länge eftersom det är så stökigt i skolan och har varit en längre tid.

Kanske drivs till sin spets nu. Jag tycker vi har stått på randen till stupet alldeles för länge, att det borde vara önskvärt för alla med ett lugnare mjukare samhälle istället. Man borde vilja ge sina barn precis det motsatta mot vad som existerar, lugn och ro istället för bök o stök.

Men hur ska man få det om man inte börjar när barnen är små?

Carolajn sa...

Apropå något lite annat. Det här med stora barngrupper på dagis.
Hur kan politikerna tycka att det är en bra idé med 15-timmars förskola för barn vars föräldrar är föräldralediga med yngre syskon? Till barn under tre år dessutom. Det separerar barnen från föräldrarna i onödan, barngrupperna blir större OCH det kostar pengar.
Jag begriper det inte. Hur kunde det bli såhär?

Madeleine Lidman sa...

Mia; Visst måste vi börja när barnen är små. Vem har inte tittat in i ett barns klara ögon och känt att varje liten unge förtjänar en chans. De här små barnen som levde rövare på museet och som sedan kommer till skolan och lever rövare, går att socialisera. Frågar man barnen själva så vet de precis.... de vill ha tid med sina föräldrar, så små och så kloka.

Jag har varit med i skolan så mycket och märkt hur lätt det är att ta till också de stökiga barnen. Ger man dem tid, bekräftelse är lugn och trygg och visar intresse för vad de har att säga... så händer det något direkt.

I mötet med en människa som visar intresse, som tror på dem så förändras de. En stökig unge får lätt en stämpel och sedan blir det en självuppfyllande profetia. Vi föräldrar tror gärna att pedagogerna i skolan kan allt och vet allt, men de är inte mer än människor. De behöver vårt stöd och det behövs fler föräldrar runt barnen.

Där måste vi börja. Men det kommer tyvärr inte att ske av sig självt. Vi som inser att vi måste ge våra barn tid och hitta en balans mellan arbete och familj, behöver stöd från media och politiker som slår fast att det vi gör är bra. Och sedan måste de skapa ramarna i familjepolitiken som gör det möjligt för oss att välja och hitta en balans.

Där återstår en hel del även om alliansen är på rätt spår när de utökat valfriheten.

Carolajn;

Problemet tror jag är stressen som föräldrar utsätts för. Vilka egenskaper värderar vi i vårt samhälle idag? Ser vi ideella insatser som något bra? Nej, tyvärr allt obetalt arbete räknas inte som ett arbete och blir aldrig någon merit i en cv.

Det som räknas är att ha en obruten karriär, med stora inkomster och mycket makt bakom sig. Medmänsklighet, att bry sig och göra saker för sina medmänniskor eller att ta hand om vården och omsorgen om sina egna barn värderas till noll kronor.

Det handlar alltså om att få fram högpresterande barn som kan slå sig fram och budskapet föräldrarna får är "sätt ditt barn på dagis så blir barnet socialt välfungerande och otroligt duktig i skolan". Föräldrar är rädda att missa den viktiga pedagogiken, att försämra sina barns livschanser. Men det är en myt de får serverad som inte överensstämmer med sanningen.

Barn kan inte socialisera sig själva vilket de får göra i en stor barngrupp med få personal och blir barngruppen för stor så blir det bara förvaring och inte någon lärande.

Det är sanningen men den kommer inte en majoritet av föräldrarna att ta till sig med mindre än att t ex Folkhälsoinstiutet går ut och säger att stora barngrupper är farligt och förvaring. Föräldrarna vågar inte lita till sin magkänsla.

Vi måste stötta föräldrar runt omkring oss att våga tro på sig själva och lita till sin magkänsla, men hur? Det är aldrig välkommet med råd som föräldrar inte bett om....

Därför tror jag att hemmaforaldrar.se spelar en otroligt viktig roll för att sprida sanningar istället för myter :) Många reagerar med ilska första gången de får läsa något annat än de vanliga myterna men man sår ändå ett frö, som kanske kommer att gro hos några....