Det är inte alltid så klokt att lita på staten

Foto:Leann_b FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barnen ska vara på förskola från ett års ålder så att vi blir jämställda. För jämställda blir vi när ingen av föräldrarna är med barnen... säger farbror staten, proffstyckarna och de flesta av journalisterna.

Men vem lyssnar på barnet? Och var finns barnperspektivet?

Dagis är ett ganska nytt fenomen i historien och den största skillnaden är inte att små barn tas om hand av någon annan än sina föräldrar - den största skillnaden med det här nya fenomenet är att barnet tas om hand av vuxna som barnen inte har någon anknytning eller naturlig koppling till. Det är inte vuxna som finns i barnets naturliga gemenskap. Det är i stället vuxna som ofta byts ut på grund av sjukdom, då det kommer vikarier. Vuxna som byter arbete därför att det hittar något som är bättre eller för att de inte trivdes där de var. Små barn som skiljs från föräldrarna tidigt kommer att få se väldigt många vuxna passera i revy under sin förskoletid.

Enligt anknytningsteorin behöver små barn knyta an, för att må bra och utvecklas till trygga vuxna. Och små barn kan enligt anknytningsteorin inte ha mer än fem personer som de knyter an till. Fem personer...

Hur många vuxna har den lilla ettåringen att förhålla sig till på en förskola? Där personalen dessutom arbetar olika tider och avlöser varandra. Där avdelningar ibland slås ihop och annan personal är med barnen? Hur tillgodoser egentligen dagens förskola barnens behov av trygga anknytningspersoner och hur tillgodoses behovet av några få men nära vuxna, där det finns kontinuitet i relationen - själva basen för en trygg grund och en gynnsam utveckling hos barnet?

Svårt att säga, eftersom barnperspektivet inte finns med - utan små barn är på förskola därför att det ses som en väg till jämställdhet. Hur det här påverkar barnen, vet ingen. eftersom det inte forskats i Sverige  på hur förskolan påverkar små barn. Men vad säger historien, har den här varianten testats tidigare?

Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet har testats tidigare på Israels kibbutzer 1950 till 1980. Där hårddrog man det ännu mer och barnen var i förskola dygnet runt och träffade bara sina föräldrar en timme innan läggdags. I den uppmärksammade dokumentären Solens barn, berättade barnen om sin sorgen och saknaden efter föräldrarna.

För några veckor sedan pratade jag med en man i fyrtioårsåldern. Under ett samtal om förskola och små barn, så frågade jag honom vad han själv tyckte om sin tid på dagis som liten. Han var tyst en lång stund - jag tror inte att han fått frågan tidigare - sedan svarade han:

- Den bästa stunden på dagis var sovstunden, för då var det lugnt och tyst. Jag minns att jag aldrig trivdes på dagis och att jag längtade därifrån. Jag älskade att leka med tågen och bygga tågbana, men varje gång jag skulle sätta mig och börja leka så kom några andra barn och härjade och förstörde allt. Det kändes som att jag aldrig fick någon lugn och ro, sa han sorgset.

Sedan tillade han: "Och då var ändå dagis bättre på sjuttiotalet än vad det är nu".

Ingenting är svart eller vitt, det finns säkert mängder med barn där ute som minns sin förskole/dagistid med glädje. Men vem har någonsin frågat barnen och berättat deras historia hur de upplevt sin tid på dagis? Det är en mycket viktigt pusselbit som saknas. Barnens syn på förskolan och deras erfarenheter är också så viktiga för förskolans utformning.

Personligen tror jag också att det är viktigt att utforma förskolan efter ett barnperspektiv. Vad behöver en ett till treåring - och vad behöver en tre till femåring? Att göra det till en skola för alla barn oavsett ålder och se även små ettåringar som elever, tycker jag är ett fundamentalt feltänk som riskerar att skada barnen i deras utveckling, då de inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Dessutom, hur nyanserad är den sanning vi får i dag kring förskola och hur bra eller dålig den är för barn? Hur mycket vet vi om förskolans effekt på barn, när forskning saknas och hur vet vi egentligen hur barnen mår av den livsstil som staten har stakat ut för oss och där de subventionerar standardlösningen med stora belopp? Borde vi inte åtminstone få fakta innan staten både säger och bestämmer åt oss att ALLA ska välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder?

Jag tycker personligen att fokus fortfarande är alldeles för lite på barnen. De ses mer som ett problem som ska lösas så kostnadseffektivt som möjligt. För att paketera in den lösningen och göra den lite mer attraktiv så får föräldrar höra att förskola är det bästa för ALLA barn, för den har en LÄROPLAN och den följer skollagen. Och vips så ska alla föräldrar rätta sig i ledet och sätta in sina små där när de är ett år?

Med vad händer med alla de människor som tänker utanför boxen, som inte köper statens lösning och statens förklaring på att staten har hittat den bästa lösningen ÅT dem? Jag gissar att de hittar till Hemmaföräldrars nätverk och börjar arbeta för en förändring. Visst ska vi ha en bra förskola för de som önskar det. Men det är också hög tid att sluta missleda folk i att det alltid är den bästa lösningen för ALLA barn och i stället se till att förändra de politiska ramarna. Det behövs fler barnomsorgsalternativ som subventioneras rättvist, så att varje familj kan pussla ihop den lösning de finner bäst.

Sedan kan jag tänka att för den som kan sin historia och som ser till att skapa sig lite perspektiv - så finns det alltid all anledning att ta sig en funderare över om staten alltid vet bäst. Att en majoritet följer statens direktiv - behöver faktiskt inte heller alltid betyda att det är ett tryggt och säkert val.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I en spöklik värld så registeras dagisbarnens åsikter

Barnen är INTE orsaken

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg inte skola