Låt syskonen få växa upp tillsammans

”Älskade lillasyster - vad fin du är”

”Vad fin du är i håret", säger en främmande kvinna till mig när jag rusar ut ur syrrans port med alla mina syskonbarn springandes runt omkring mig. Jag säger förstås tack med ett glatt leende, men blir lite konfunderad ändå. Först lite senare trillar polletten ner - hon trodde förstås att jag var syrran. Samma sak händer när jag följer med syskonbarnen till skolan. Flera barn kommer framrusande och frågar om jag färgat håret. Syrran är brunett och jag blond - men att vi skulle vara så lika är ändå ett mysterium... för oss i alla fall.

Likheten handlar nog om att vi har svetsats samman som syskon, att vi via våra spegelneuroner i hjärnan, speglat och tagit efter varandras uttryck, röstlägen, gester och röstnivå. Vem hade kunnat tro att just vi skulle komma att bli som ler- och långhalm som vuxna, som barn var vi som hund och katt. Med fyra års åldersskillnad och en aningen lätt opsykologiska föräldrar - så där som det kunde vara på 70-talet - så var vi inte bästa kompisar direkt. Förutom när någon av oss råkade illa ut. Nåde den som petade på min syster i skolan. Minns hur jag jagade en kille genom hela skolan sedan han slagit min lillasyster. Han försökte gömma sig inne hos syfröken, men icke ... jag stegade bara in på lektionen och krävde att få prata med honom. Min syster slog man inte ostraffat och han fick förstås en utskällning som hette duga.

Ibland rök vi ihop riktigt ordentligt - och var det jag som fick gå in på rummet för "att begrunda mina synder", så var syrran snabbt där med små godsaker som tröst. Vi delade rum som små och hon brukade med kraft och energi ha en viss förmåga att ha sönder mina saker och jag retade henne och hennes kompisar i gengäld, så fort jag kom åt. Skulle vi åka bort själva och bo hos släktingar sa de alltid: "De får gärna komma en och en, men inte båda tillsammans". Trots att vi var väldigt väluppfostrade (tycker jag i alla fall), så brukade det inte hindra oss från att tjafsa, när vi kom åt.

I dag bor jag och min syster nära varandra - så nära att vi kan vinka till varandra från våra balkonger. Vi hjälps åt med vardagslivets utmaningar och vi sluter leden och kämpar tillsammans om vi blir satta "under attack". Ingenting är rosenrött - vi har båda temperament och ryker fortfarande ihop, men grundkärleken finns där och det löser sig alltid.

Jag tänker på mig och min syster när jag ser hur allt fler barn i dag får växa upp på var sitt håll. Äldre barn placeras i förskola, så fort syskonet kommer - även om barnet är under tre år. Ofta också långa dagar - och jag funderar lite över vad dessa barn missar. Det är väl en av livets första utmaningar att hantera sin plats i syskonskaran, men också att svetsas samman och bygga relationer för livet. Tänk att så många föräldrar i dag missar att låta syskonen få etablera det här livslånga bandet - ett band som är starkare många gånger än bandet till föräldrarna.

Det pratas väldigt lite om syskon och hur viktigt det är att de får tid med varandra. Förmodligen för att vi har en familjepolitik som bygger på ideologi - och i den ideologin är alla familjerelationer av ondo. Starka familjeband gör oss inte lika beroende av staten - och då kan staten inte styra oss på samma sätt. Vi ska vara fria från familjeband - och i stället tidigt fostras till ”fria, självständiga individer” - ensam är stark, säger farbror staten. Men jag håller inte med...

För tänk om det är just trygga band till syskon och familj i stort som gör oss trygga och självständiga. Trygga därför att vi vet att det finns någon där som älskar oss, när det verkligen gäller.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk