Hemmaföräldrars nätverk startade för att det är viktigt med valfrihet - men då talar vi också valfrihet fullt ut, där både mammor och pappor ska ges en chans att ge sina barn tid. Det är så att det oftast är kvinnor som väljer att vara hemma, precis som att 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg också är kvinnor. Men även om fler mammor är hemma så betyder det inte att papporna inte gör något - eller inte ger sina barn tid (de kan fortfarande gå ned i arbetstid, låta bli att arbeta övertid och välja bort "egentid" och aktiviteter utanför hemmat till förmån för barnen).
Följer man debatten i media så ser man att den här ekvationen är svår att få ihop för många proffstyckare och politiker. De klarar inte av att se att människor väljer olika och att det inte behöver vara dåligt. Kanske är det därför de fördrar enkla lösningar, som att ingen av föräldrarna ska ge barnen tid. Då är vi jämställda i deras ögon - alla har valt lika och de kan koppla av.
När jag läser gamla blogginlägg sedan några år tillbaka så inser jag att jag har utvecklats och fått nya tankar i många frågor. Debatten och diskussionen kring våra liv och hur vi får chansen att leva, är så otroligt viktig för att utveckla det samhälle vi lever i, så att det passar alla.
Men utvecklingen ska komma ifrån gräsrotsnivå.
Tyvärr så kommer alldeles för mycket färdiga och ensidiga lösningar istället från proffstyckare och politiker och de kör utnötningsmetoden och skriver och debatterar om samma sak.......om och om igen - som i fallet med kvoterad föräldraförsäkring. Till slut har det nötts så mycket att människor börjar uppleva det som en sanning, ett måste. Än har vi inte nått dit just i den frågan för en majoritet vill ha valfrihet men en del räddhågsna politiker börjar dra öronen åt sig och börjar tro att det här är en politik människor vill ha - eftersom frågan ständigt kommer upp, överallt och i alla sammanhang. Men märk väl..... inte från gräsrötterna.
Det blir så fel bara när man påtvingar en utveckling på människor på det viset. Ofta får det - som i fallet med en annan "utnötningsfråga" - införandet av standardmodellen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder) - många negativa sidoeffekter som man inte räknat med från början. När utvecklingen som i det här fallet tvingats fram med ekonomiska styrmedel, så blir de negativa sidoeffekterna ständigt ökad psykisk ohälsa hos små barn. Helt enkelt för att en påtvingad utveckling går för fort fram och så hoppar man över att stämma av hur de politiska ramarna man satt, egentligen slår mot människor i praktiken. Någon avstäming eller kontroll över effekterna behövs ju inte - eftersom man redan "vet" att det är rätt väg att gå, så utan att tveka påtvingar politikerna en bestämd modell på människorna ovanfrån.Resultat ser vi nu i en helt oacceptabel miljö för förskolebarn, där de är längre dagar på dagis än föräldrarna är på arbetet och får vistas i stora barngrupper med få personal.
Själv blev jag chockad när jag upptäckte att socialdemokraterna i maj 2006 avvisade förslaget om att förskolebarn skulle omfattas av en arbetsmiljölag. Ett ganska brutalt avslag för de små barnen som jag var den enda att uppmärksamma i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Inte en enda tidning hakade på och ifrågasatte det här avslaget av skydd eller vad det skulle komma att betyda för de minsta barnen i förskolan och för deras miljö. Nu fem år senare kan vi tydligt se resultatet i en förskola som faktiskt har fått ännu större barngrupper och ännu mindre personal.
Av det kan vi lära oss att det är viktigt att inte bestämma åt människor hur de ska leva sina liv - att det är viktigt att media inte censurerar åsikter - utan att de vågar släppa fram många olika åsikter, så att debatten kan utveckla och leda vårt samhälle framåt. Och framförallt att det är viktigt med journalister som tänker själva och har redaktioner som vågar ta debatten. Vi måste hela tiden våga fundera över vilka som drar i "våra livstrådar" och fundera över vilken agenda de egentligen har. Därför känner jag att jag gärna vill dela med mig av Pelle Billings tankar - "Vad händer när män börjar tala" - för att få lite balans i den ständiga tsunami av millimeterfeminsternas åsikter som sköljer över oss.
Madeleine Lidman
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar