Foto: Mats Eriksson FLICKR) LICENS: CC BY-SADet lilla barnet är direkt efter födseln orienterat mot föräldrarna. Alla som provat att räcka ut tungan åt sitt lilla nyfödda barn har fascinerat sett hur barnet nästan direkt gör likadant. Barnet är programmerat att ta den här kontakten för att börja orientera sig i världen, för att börja göra sig förstådd och samspela.
I vår hjärna finns det något som heter spegelneuroner, det är de som lägger grunden om vi utvecklar empatin på bästa sätt men även hur vi lär oss tala. I dessa tider av tal om pedagogik, det livslånga lärandet - där små ettåringar ska bli elever i en förskola, så inser man hur fel ute man är ... om man vet mer om spegelneuroner. De utvecklas nämligen genom socialt samspel med en vuxen som redan har den kunskap som ska förmedlas till barnet. (En ekvation som det blir svårt att uppnå i en barngrupp om 20-30, där 10-11 barn ska konkurrera om en vuxen och försöka samspela).
I Allt om vetenskap beskriver man det så här:
"Marco Iacoboni är en av de som gjort framsteg inom området spegelneuroner. Han lät sina försökspersoner imitera ansiktsuttryck och gester med fingrar och händer och kunde konstatera att de mest aktiva spegelcellerna under härmningen finns i precis de områden i hjärnan som styr tal och språkförståelse.
Mycket pekar alltså på att spegelneuroner på något sätt är centrala för språket. Ett faktum som stöder den teorin är en gammal kunskap om hur spädbarn lär sig sina första ord. Ett litet barn härmar i första hand rörelserna hos munnen och läpparna hos föräldrarna, och styrs inte av ljudet det hör. Det betyder att språket är grundat i motoriken, i musklernas rörelser. De rörelserna kan, som Rizzolatti visat, speglas i våra hjärnceller och det kan i sin tur leda till härmning och inlärning."
Jag har skrivit om det tidigare om hur barn lär sig empati - jo, genom att de får empati. Genom att de blir vänligt och kärleksfullt bemötta. Det är därför det gör ont i föräldrars magar när de bara går och lämnar skrikande barn på förskolan. Det gör fruktansvärt ont, därför att de ser och känner ända in i själen det lilla barnets skräck och stora sorg över att mamma eller pappa bara går, trots att det lilla barnet vill hålla kvar, vill vara nära, samspela och få den trygghet det fortfarande behöver.
Våra hjärnor utvecklas alltså genom våra upplevelser, så då kan man då använda sitt sunda förnuft och fråga sig - VAD upplever det lilla barnet när föräldern bara går, trots den desperata signal barnet ger? Vilka spår kommer denna upplevelse, genom det stresspåslåg som sker, rista i det lilla barnets hjärna?
Räddningen kan vara att någon annan i personalen, ser och hör barnets gråt och tröstar och ger empati. Problemet är bara att ibland inskolas flera små ettåringar samtidigt och jag har på fullaste allvar hört många pedagoger säga "det är ingen idé att försöka trösta, vi hinner och mäktar inte med att trösta så många små barn på en gång, så de får "gråta färdigt".
Många sitter inne med den här kunskapen om vad små barn behöver för att må bra. De som läst boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont", vet att författarna berör det här med spegelneuroner utan att nämna dem uttalat när det talar om att det är mellan ett - tvåårsåldern som barnet utvecklar sin empati.
Så har vi då de föräldrar som litar till magkänsla och sitt sunda förnuft - som litar till all den kunskap som finns lagrad i våra hjärnor. De ser sitt lilla barn och känner in barnet. För en del resultaterar det i att man väljer att stanna hemma längre, då man känner att barnet inte är moget för en separation för placering i en stor barngrupp med få personal. För andra innebär det att man känner att dagmamma är ett bättre alternativ.
Och så har vi också de föräldrar som känner att något är riktigt fel när de uppmuntras att lämna skrikande barn på förskolan och "bara gå". En del av de föräldrarna hamnar här på min blogg när de googlat på "barn gråter hysteriskt vid dagislämning". De vet helt intuitivt, att något är riktigt fel och de börjar söka och leta efter förklaringar till sin känsla (som beror på spegelneuronerna och att de ser sitt barns lidande eftersom de faktiskt är experter på sitt eget barn). De förstår att något är allvarligt fel trots alla klämkäcka råd från förskolepedagoger och "experter" som Malin Alfvén om att "bara gå".
Men frågan är hur alla de barn som i dag lämnas vilt skrikande i förskolan, utan möjlighet till tröst och empati kommer att bli som föräldrar själva? HUR har dessa upplevelser ristat spår i deras hjärnor. Ser vi redan idag föräldrar som faktiskt inte reagerar eller bryr sig om sitt barns signaler, kanske därför att inte någon brydde sig om dem en gång i tiden, när de lämnades vilt skrikande. De ser men de förstår inte.
DET är en skrämmande tanke, tycker jag.
Till de föräldrar som hittar hit, därför att de följer sin magkänsla, vill jag bara säga (igen): NEJ lämna aldrig ett hysteriskt gråtande barn. Ring jobbet och säg att du kommer senare. Följ med in, signalera trygghet och att ditt barn är i trygga händer (om du känner att det är det), berätta att du ska gå, klart och tydligt och lämna ett lugnt och tryggt barn. Barn kan gråta en liten skvätt när de går från en anknytningsperson till en annan, men det ska snabbt gå över och de ska ha en trygg famn att vinka hej då ifrån.
OM du inte kan få denna enkla lilla sak att fungera - då är inte ditt barn tryggt i den förskola du valt och inte trygg med personalen. Då måste DU våga se situationen precis som den är och våga agera. Sök dagmamma istället, besöka andra förskolor och se om de har en tryggare miljö att erbjuda, eller sätt dig ned och fundera allvarligt över om ditt barn kanske inte är moget för en separation ännu. Finns det något ni som föräldrar kan förändra, så att barnet kan få vänta med barnomsorg och vara hemma längre?
Det är inte ett råd ni kommer att få höra av Malin Alfvén, men det är ett råd ni kommer att få höra från mig som förälder. Jag har ingen utbildning i psykologi, jag är ingen expert - "bara" en vanlig mamma med sunt förnuft och en hel del mammaerfarenheter :)
Madeleine Lidman
Läs också:
2 kommentarer:
TACK!
Så få som kan/orkar/vill se detta.
Att lämmna gråtande barn vid inskolning har blivit en norm, man blir ifrågasatt som förälder om man stannar och tröstar. Att det till synes fungerar att lämna gråtande barn är inte samma sak som att det är bra.
Precis. Ska barn bli empatiska som vuxna så måste de också få empati. Att lämna ett gråtande barn varje dag och bara gå, är inte en empatiskt handling som jag ser det.
Skicka en kommentar