 |
| Foto: Heather Katsoulis (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
"Men oj har ditt barn inte börjat på förskola ännu HUR ska det gå? Små barn behöver träffa andra kompisar och lära sig fungera socialt" - eller något i den stilen.
Och så alla undersökningar som sägs visa att barn som går i förskola blir duktigare i skolan. Vilken förälder vill sabba livschanserna för sin lilla knodd och hoppa över förskolan då.
Därför finns det anledning att titta lite på vad små barn behöver, egentligen. För även om en bra förskola kan vara ett komplement till hemmet, så är det ju inte samma sak som att barn behöver förskola.
Till att börja med föds människobarnet för tidigt, helt enkelt för att kvinnans kropp inte klarar av att bära det cirka ett år till, vilket enligt forskningen skulle behövas. När barnet är ett år skulle det alltså egentligen vara redo att födas, vilket är ungefär vid en tidpunkt då många små barn börjar i förskolan och går långa dagar (många barn mellan 40-50 timmar i veckan), i en stor barngrupp med många olika relationer, långt bort från någon av de fem trygga anknytningspersoner som ett så litet barn har.
I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling. Hjärnans utveckling formas av samspelet och anknytningen till en vuxen och de tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling.
Vi vet i dag vad stress gör med vuxna människors hjärnor: Stress kan leda till hjärnskador och utbrändhet. Men vad gör då stress med små barns sköra hjärnor? Hjärnor som dessutom är under utveckling? Det har det forskats väldigt lite om.
1974 kom den första forskningen kring dagisbarn (som det hette då) och stress - och den visade att redan på den tiden, när barnen gick kortare dagar och i mindre barngrupper så hade de förhöjda halter av kortisol i urinen … alltså förhöjda halter av stresshormoner. Även den amerikanska forskaren Andrea Dettling mätte kortisolet hos barn i förskolan och deras stressrespons var aktiverad och stressnivåerna steg under dagen. Enligt Sue Gerhardt, psykoterapeut, författare till boken: "Kärlekens roll - hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna" - visar forskning att barn med trygga anknytningar inte avger höga kortisolhalter i stressituationer på samma sätt som otrygga barn gör.
Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för. En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga separationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.
I Sverige ser vi dessutom ibland separationen från den primära anknytningspersonen som "ett plåster som ska rivas av snabbt". Många förskolor kör i dag tredagars inskolning och andra sliter bokstavligen gråtande barn ur föräldern famn och uppmanar föräldern att gå. Gör man så? Vad händer om vi skulle använda samma metod för fler saker, som att lära barn äta mat. Det lilla barnet som ännu inte är suget på smakportioner, ska det "lära sig" genom att maten bara trycks in i barnets mun? Ska det lilla barnet som ska börja potträna få sitta på pottan tills det "lär sig"? Ska barnet som ska somna tryggt om kvällarna läggas i sin säng och få ligga där och gråta tills det "lär sig" att somna själv?
Det små barn behöver för utvecklas optimalt är: närhet, kärlek, god anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen som kan vägleda barnet ut i världen. Barnet behöver helt enkelt en trygg hamn, för att kunna utforska världen, men också återvända och tanka närhet, kärlek och trygghet. Om barnet får det här under sina första år, så kommer barnet att ha skapat sig en trygg inre arbetsmodell som det sedan använder för att möta livets utmaningar. Barn som inte får det här kommer att drabbas av ångest, oro, depression, självskadebeteenden och självmordstankar - ja av psykisk ohälsa i varierande grad. Och eftersom svenska barn i dag drabbas av en ständigt ökande psykisk ohälsa, så kan vi ju förstås skrika på fler kuratorer i skolan, eller så kan vi backa bandet och titta på vilken barndom vi ger barnen under deras första år. Tillgodoser vi de behov det lilla barnet har?
För föräldrar som får kommentarer kring valet att stanna hemma längre, rekommenderar jag följande länkar för läsning:
Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny norsk studie (Läs och lär Marit Olanders ;) )
Ny studie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade
Barn som gått i stora barngrupper har fler beteendeproblem
Förskolan för de allra minsta. På gott och ont
Kärlekens roll, Sue Gerhardt
Stress leder till förstoppning hos förskolebarn (Läs noga Marit Olanders ;) )
Förskolan har blivit ett experiment
Tid för barn, Per Kågeson
Anknytningsteori
Psykolog: Ett år är väl tidigt att lämna
Politiker blundar för sambandet med ungas psykiska ohälsa
Om små barns behov och utveckling, Magnus Kihlbom
Behöver min 2,5-åring förskolans stimulans
Frånvaro om forskning av små barns socioemotionella utveckling och hälsa
Organisera förskolan efter små barns behov
Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola
Det här behöver barn för att lyckas i skolan
Stanna hemma eller välja förskola
När små barns behov negligeras - så syns det i hjärnan
Dagis kan skada ditt barn
Förskola före två års ålder kan skada barn
Barn som lämnas för tidigt kan känna sig övergivna
Det här är information som föräldrar får leta upp själva i dag. För tyvärr bygger svensk familjepolitik på ideologi och inte på vetenskap. Synen på det lilla barnet som ett problem som ska avlägsnas från föräldrarna så tidigt som möjligt - för att göra föräldrarna "jämställda" genomsyrar den information som föräldrar får. Själva barnperspektivet vad barn BEHÖVER … saknas … tyvärr. (Och en bra förskola där barnet får en möjlighet att knyta an till personalen, får gå lagom långa dagar i en lagom stor barngrupp och får sitt omsorgsbehov tillgodosett, behöver inte heller vara dålig för barnet. Det viktiga är att se till att rätt förutsättningar finns när man väljer barnomsorg utanför hemmet till sitt barn).
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Diskriminera inte barn som är hemma
Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder
13 kommentarer:
Det där behövde jag läsa nu.. Önskar fler var hemma med sina barn! Riktigt deprimerande hur samhället utvecklas. Jag är hemma med mina fyra pojkar och stormtrivs. Vissa dagar känns dock ensamma eftersom det inte finns en kotte hemma! Säker på att vi lär känna våra barn mycket bättre och på ett annat sätt som tillbringar så mycket tid tillsammans! Bra skrivit!
Det Dettlings forskning visar är enligt Gerhardt att det går bra att barn är i barnomsorg om det finns någon vuxen där som är tillräckligt lyhörd för att kunna reglera barnets sinnestillstånd. "Om det fanns någon bland förskolepersonalen som tog på sig detta ansvar, ökade inte kortisolnivåerna." (Gerhardt 2007 sid 60). Alltså rakt motsatt det du hävdar.
Marit Olanders, anknytningsintresserad förskollärare
Hej Marit,
Om ... det fanns någon där skriver du ... Det tror jag också att det är så. Även Malin Broberg berättar i boken Anknytningsteori i förskolan om vikten av att barnen får en trygg anknytningsperson i förskolan. Men ... riktigt så ser det ju inte ut på alla förskolor.
Många gånger skolas många barn in samtidigt, många gånger på tre dagar dessutom, personalen är ofta sjukskriven och det kommer då vikarier. Teori och praktik.
I den bästa av världar skulle förutsättningarna i förskolan anpassas efter de små barnens behov, men då måste kunskap till. Men ... fortfarande så behöver inte barn förskola, men är den anpassad efter vad det lilla barnet behöver ...så behöver det inte bli skadligt.
Tack Karin Frid. Du gör ett toppenjobb - glöm aldrig det.
Det jag vänder mig mot är att du felciterar Gerhardt/Dettling. Det är inte förskolan i sig som ökar stressen. Det är kortisolnivåerna. Utifrån det drar du en egen slutsats, men du lägger den i munnen på Gerhardt. Och då blir det fel.
Det är ett citat med länkar till hela texten ... så jag förstår inte riktigt dina slutsatser.
De undersökningar som finns visar på förhöjda kortisolnivåer hos ALLA förskolebarn och de ökar vid en tidpunkt när kortisolnivåerna vid samma tidpunkt sjunker hos hemmabarn, så visst är det miljön i förskolan samt att barnet är skilt från sin primära vårdgivare - föräldern - som är orsaken till de höga kortisolnivåerna :) Sedan hos barn som dessutom har en otrygg anknytning, så har de ännu högre kortisolnivåer.
För tio år sedan ville en forskare vid Uppsala universtitet följa upp Marianne Cederblads studie på dagisbarn, men han fick avslag. Det är synd ... precis som det är synd att det inte finns någon forskning i Sverige som visar vilken effekt förskolan har på barn ... samtidigt som alla rekommenderar den som ett måste.
Tittar vi lite på hur de vuxna många gånger mår i förskolan så är det ju ändå en liten fingervisning - och personalen mår många gånger inte bra. Många lider av stress, utbrändhet, är långtidssjukskrivna och lider av psykisk ohälsa.
HUR ska då inte barnen må?
Mitt barn har gått på två förskolor och jag kan säga att tvåveckorsinskolning var betydligt mer stressande och dåligt för både min dotter och för mig än tredagars. Tredagars då vi tillsammans under tre dagar utforskade förskolan och jag sedan med lugn i kroppen kunde lämna henne där eftersom jag sett att allt funkat gav en så mycket större trygghet än någon timme här och där under en lång tid och sedan bara lämna korta stunder då min dotter inte ens kommit in i leken och knappt fattat att jag gått. Dock ska det sägas att båda förskolorna ändå lyckades bra med att skapa trygghet för dottern även om det tog betydligt längre att vänja sig med långa dagar på den med tvåveckorsinskolning. Jag väljer kort inskolning alla gånger om jag får fler barn och behövs det mer än tre dagar så får det bli så men då kör vi hela dagar tills tillvaron funkar och inget hattande.
Bra blogginlägg! Det är väl klart att barn inte behöver förskola för att må bra och utvecklas som de ska! Vi är ju gjorda för att få barn och ta hand om barn...förskola är så nytt och det har ju gått ganska bra innan den fanns också. Om man tänker lite så förstår man nog att det barn behöver allra mest är närhet och så förebilder...modeller som de kan härma för att utvecklas till vuxna människor. Institutionsmiljö, hur bra den än är, är nog kanske inte det optimala stället att få förebilder. Det kan säkert funka bra med förskola också om man nu tycker att det är det bästa för sina barn. Om kvaliteten är riktigt bra alltså. Det märkliga är dock att staten inte är neutral i förskolefrågan. De har bestämt att förskola är det som gäller och därför får de föräldrar som väljer "rätt" nästan hela förskoleavgiften betald medan vi som hellre tar hand om barnen själva inte får något. Detta bestämmer alltså staten utan att ha några "bevis" för att förskolefostran är det bästa för barnen. Och även om all forskning i världen skulle visa att förskolefostran är bäst för barnen - är det ändå rätt att ta ifrån föräldrarna sin bestämmanderätt över sina egna barns fostran? Nä, frivillighet och valfrihet måste vara den enda rätta vägen att gå anser jag. Det kommer alltid finnas "bättre" och "sämre" föräldrar...men det kommer också alltid att finnas "bättre" och "sämre" pedagoger. Föräldrarna har i alla fall alltid försprånget att vara just föräldrar och de allra föräldrar älskar nog sina barn och vill deras allra bästa. Därför bör föräldrarna bestämma - och ingen annan!
Vad kommer siffran fem anknytningspersoner vid ett års ålder från?
Jag tror knappast att alla eller ens majoriteten av alla barn har fem trygga anknytningspersoner vid ett års ålder. Det är nog snarare väldigt vanligt att bara ha föräldrarna som trygga anknytningspersoner när man är 12 månader även om det förstås är individuellt och säkert finns många undantag.
Den siffran har jag fått från Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi och även från Gunilla Niss legitimerad psykolog, ordförande i Barnverket och en av författarna till boken: Förskolan för de allra minsta. På gott och ont.
För att förstå den siffran måste man ha kunskap om anknytningsteorin (ja det heter teori men det handlar om gedigen forskning).
Läs gärna mer här:
Därför är det bra att ha barnen hemma
Anknytningsteori
Jag vet mycket väl vad anknytningsteori är. Har långtidsammat och samsovit.
Det jag ifrågasätter är inte anknytningsteorin i sig utan påståendet att 12 månader gamla barn i snitt har tre trygga vuxna anknytningspersoner UTÖVER föräldrarna. Det spelar ingen roll hur mycket jag läser om vad några professorer har sagt, det kommer inte några extrapersoner flygande för det till alla familjer där det inte ens finns någon att ringa när man behöver barnvakt några timmar för tamdläkarbesök el dylikt. Själv har jag tack och lov det inte på det sättet men jag skulle verkligen inte beskriva det som att mina barn hade fem trygga vuxna anknytningspersoner vid tolv månaders ålder. Min minsta var i den åldern åldern helt och hållet trygg enbart med tre personer: Mig, sin pappa och sin i princip vuxna syster. Och jag tror inte att vi var det minsta ovanliga. Kan inte tycka att det var något större problem problem heller, vardagen funkade bra eftersom jag och pappan jobbade omlott. Det jag tycker är märkligt är att en blogg som vill fokusera på fördelarna med att vara hemma påstår att ett barn på 12 månader ska ha FEM (!)trygga vuxna anknytningspersoner.Det är snarare något man förväntar sig att höra från någon som förespråkar förskola så tidigt som möjligt.
Jag tolkar ditt svar som att är upprörd över de fakta jag presenterar. Nu kan jag inte ändra på den forskning som finns utan bara berätta om den. Tidningar som Mama eller Vi Föräldrar kanske i varierande grad väljer att slira lite på sanningen för att inte föräldrar ska bli upprörda och säga upp prenumerationen eller sluta köpa lösnummer - och tar bort fakta eller väljer att ge en förenklad bild. Jag tjänar inga pengar på att berätta om den forskning som finns utan gör det bara ändå, därför att jag tycker att det är viktigt.
Med andra ord jag påstår inte något utan återger bara vad forskningen kring anknytningsteori säger och använder mig av de säkra källor jag har. Skulle någon bli upprörd över de fakta jag presenterar, så är det ju så livet är som förälder. Under hela vårt föräldraskap så kommer vi att då och då läsa saker som oroar oss. Gjorde jag rätt? Fick jag till den biten bra? Och så vidare. Bara det att man reagerar, stannar upp och reflekterar är ju toppenbra och visar på att man är en bra förälder.
Hänger oron kvar så är det bara att man tar och kontaktar någon till exempel en psykolog om det handlar om anknytning - och berättar vad man oroar sig för.
Mvh
Madeleine
Det känns som jag gjort alla fel med min son de första viktiga åren. Stackaren har fått vara med om föräldrarnas separation,blivit storebror (det verkar han i och för sig älska) jag var enbart föräldraledig 9 månader, sedan sambon fram till han var 1,2 månader då han började förskolan på heltid. Ju mer jag läser på om anknytning och så vidare så känns det som att jag har förstört så mycket för honom och han är enbart 3 år nu.
Skicka en kommentar