Det finns få saker som gör mig så upprörd som när makten trampar på den lilla människan. Men egentligen så önskar jag många gånger att jag slapp sticka in huvudet i getingboet, att jag slapp dessa oändliga försök till dialog med maktfullkomliga socialdemokratiska politiker som allt som oftast inte ens orkar svara på mina (gräsrötternas frågor). Ja den lilla människans vädjan om att få ett svar varför vi inte ska få ha valfrihet - varför (s) kommuner inte inför vårdnadsbidraget.
Ofta känns det obehagligt. För min egen del så kämpar jag gärna på och utsätter min egen person, men jag har också två barn att tänka på. Rädslan finns där - ständigt - att de ska råka illa ut för att deras mamma sticker ut huvudet och ifrågasätter (s) politikernas maktfullkomlighet.
Men ändå kan jag inte svika "den lilla människan" - jag måste fortsätta kampen mot de vars direktiv fortsätter att styra hur vi får tillåtelse att leva våra liv.
I högstadiet hade vi en kille i klassen som var en ständig hackkyckling, mobbad och hårt ansatt av några killar i klassen. En dag kom jag in för tidigt från en rast och ser hur tre av mobbarna stängt in "hackkycklingen" på toaletten. De hade satt en bänk för och inifrån hördes bankningar och förtvivlade rop på hjälp.
Själv var jag liten och späd - klassens tysta och blyga.
Men den här dagen fick jag oanade krafter. Det svartnade för ögonen av ilska och jag gick fram till mobbarna och skrek åt dem att ta bort bänken och släppa ut killen. Jag tror att de blev chockade av min ilska men hur som helst så släppte de snabbt ut honom.
Sedan sa jag åt dem med lika ilsken röst att omedelbart gå och hämta mobboffrets skor som han tappat när han flydde in på toaletten. Skamset gjorde de som jag sa.
Så långt var allt frid och fröjd, men efter några dagar började ryktet gå att de här killarna blivit synnerligen kränkta av mig och att hämnd väntade. Och mycket riktigt, några dagar senare gick jag ensam i glasgången som sammanband de två skolorna och där väntade de på mig.
- Nu ska du få stryk för att du är så j-vla kaxig.
De kom emot mig tre stycken - de hade makten och jag var bara en späd, blyg tjej. Underläget, orättvisan och fegheten gjorde mig så otroligt arg. Utan att blinka så gick jag emot dem och skällde ut dem efter noter. Jag ska villigt erkänna att jag slog hårt - i ord. Jag var grymt elak och sparade inte på krutet. En av killarna började gråta och det slutade med att de backade ut från korridoren och släppte förbi mig utan att jag fått ett enda slag.
Dagen efter kom en av killarna fram till mig och sa;
- Ähee, jag tänkte bara säga att jag vet att du säkert duschar varje dag och så, men tycker du verkligen att jag luktar som en skunk?
Jag funderade en stund och sa efter visst övervägande;
- Nej, så sa jag bara för att jag blev arg.
Jag kan inte påstå att jag hanterade det hela särskilt bra - jag var elak, sa dumma saker men jag var 13 år och slogs på det sätt jag kunde. De rörde mig aldrig mer men visst fick jag pikar emellanåt av "det tuffa gänget".
Kanske har den lilla "segern" präglat mig för livet och gett mig en tro på att det goda kan segra ibland, i alla fall. Därför fortsätter jag att driva hemmaforaldrar.se - jag fortsätter min kamp för att göra hemmaförälderns röst hörd i media. Jag kämpar för att attityderna ska förändras i samhället och att hemmaförälderns arbete ska uppvärderas - att diskrimineringen ska upphöra.
Och framförallt så kämpar jag för att barnen ska få det bättre - för till syvende och sist så handlar det om att skapa ett barnvänligare samhälle som tar hänsyn till att alla barn är olika.
I dag står jag inte ensam, bakom mig finns många små gräsrötter - lika rädda och osäkra som jag - men vi kämpar på, för våra barn och för alla föräldrar som vill ha valfrihet.
Med dessa små rader vill jag tacka alla föräldrar som står bakom Hemmaföräldrar, som stöttar oss och kämpar med oss.
Glad Påsk!
Madeleine Lidman
lördag, mars 22, 2008
tisdag, mars 18, 2008
Bättre dagismiljö behövs - inte mer pedagogik
Visst kan det vara en bra idé att höja den pedagogiska kvaliteten i förskolan - något som Alliansen presenterar ett förslag på inne på DN Debatt.
Men ..... med tanke på hur situationen ser ut i förskolan i dag så är det kanske inte prioritet ett, utan känns mer som att sätta ett färgglatt miljövänligt och anatomiskt korrekt plåster på ett illa infekterat sår.
Tyvärr är det här ett ofta återkommande problem när politiker klurar och funderar ut sina politiska skrivbordskonstruktioner utan att ha kontakt med det verkliga livet. Jag har (som representant för många föräldrar) skrivit ett antal gånger till regeringen Reinfeldt och berättat utifrån ett gräsrotsperspektiv vad som kan och absolut måste göras bättre för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Men icke - fortfarande är det inte någon som tar de små barnens situation på allvar.
Fokus i förskolan borde först och främst ligga på att förbättra följande problemområden:
- Stora barngrupper
- Lite personal
- Buller
- Svåra och ibland dödliga smittor; tbc, mrsa, pneumokocker, streptokocker
samt andra smittor som rs-virus , hepatit A och B samt "kräksjuka"
- Personal som vantrivs och vill byta jobb på grund av arbetsmiljön/arbetssituationen
- Att det finns personal som arbetar som är pedofiler eller sexdömda
- Dagisbarn som begår sexövergrepp mot andra dagisbarn
- Barn som rymmer från dagis
- Anknytningsproblem till följd av för tidig separation
- Att förskolebarn saknar skydd i arbetsmiljölagen samt i en Lex Sarah lag
Vid en närmare studie av problematiken ovan så står det ganska klart att det sista förskolebarnen behöver är mer pedagogik - de behöver ett mycket starkare skydd och en bättre miljö i förskolan. Och föräldrarna behöver få mer kännedom om riskerna med dagis.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Men ..... med tanke på hur situationen ser ut i förskolan i dag så är det kanske inte prioritet ett, utan känns mer som att sätta ett färgglatt miljövänligt och anatomiskt korrekt plåster på ett illa infekterat sår.
Tyvärr är det här ett ofta återkommande problem när politiker klurar och funderar ut sina politiska skrivbordskonstruktioner utan att ha kontakt med det verkliga livet. Jag har (som representant för många föräldrar) skrivit ett antal gånger till regeringen Reinfeldt och berättat utifrån ett gräsrotsperspektiv vad som kan och absolut måste göras bättre för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Men icke - fortfarande är det inte någon som tar de små barnens situation på allvar.
Fokus i förskolan borde först och främst ligga på att förbättra följande problemområden:
- Stora barngrupper
- Lite personal
- Buller
- Svåra och ibland dödliga smittor; tbc, mrsa, pneumokocker, streptokocker
samt andra smittor som rs-virus , hepatit A och B samt "kräksjuka"
- Personal som vantrivs och vill byta jobb på grund av arbetsmiljön/arbetssituationen
- Att det finns personal som arbetar som är pedofiler eller sexdömda
- Dagisbarn som begår sexövergrepp mot andra dagisbarn
- Barn som rymmer från dagis
- Anknytningsproblem till följd av för tidig separation
- Att förskolebarn saknar skydd i arbetsmiljölagen samt i en Lex Sarah lag
Vid en närmare studie av problematiken ovan så står det ganska klart att det sista förskolebarnen behöver är mer pedagogik - de behöver ett mycket starkare skydd och en bättre miljö i förskolan. Och föräldrarna behöver få mer kännedom om riskerna med dagis.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
söndag, mars 16, 2008
Instängda - i pedagogikens namn
En marsmorgon klockan 8.30. Är ute med hunden på morgonpromenad och vi passerar som vanligt ett dagis som har höga stängsel. Efter flera rymningar har man byggt på det tidigare höga hönsnätet med ytterligare en meter. Gården är så tråkig, det mesta är gräs och en brant backe där barnen inte kan leka. Ibland ser jag ett översiggivet barn stå och gråta ensamt vid stängslet. Idag springer några 4-5 åringar runt och slår varandra med pinnar. För några år sedan fick ett pojke en pinne rakt i ögat på det här dagiset och blev blind. Det blev inte några rubriker förstås. Här leker barnen själva utan vuxnas överinseende - och formar sina egna överlevnadsregler.
När den lilla gruppen av större barn ser mig och hunden kommer de springande till stängslet.
- Får vi klappa hunden.
- Javisst säger jag. Om ni kan få ut händerna genom hönsnätet. Jag ska försöka få honom att ställa sig lite närmare.
Hela situationen känns så absurd. Det är ju här ute i parken där jag befinner mig som det riktiga livet finns. Här finns det träd, buskar, vilda kaniner, hundar att klappa och människor i olika åldrar som man kan växla några ord med. Jag skickar några tankar till hemmabarnen men också till de barn som går hos privata dagmammor och har deltidsförskola (lekis) några timmar per dag. De är barn till engagerade föräldrar som inte hämtar barnen senare än klockan 16.30 för då stänger dagmammorna sin verksamhet. (De föräldrar som väljer alternativet privat dagmamma får acceptera konceptet att dagmammorna tycker att föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv och att de därmed förväntar sig att föräldrarna ger sina barn tid).
Dagmammebarnen får hemlagad mat, de får utflykter i skogen varje vecka, de går till simhallen och åker skridskor. På vintern har de "lilla vasaloppet" i parken och ofta har de roliga fester med olika teman, när det inte är sagostund i kulturskolan eller "bara" fri lek i parken. Dagmammorna är måna om att lära barnen "gamla hederliga" lekar som "bro, bro breja", "burken", kull, eller kurragömma. När de större barnen är på lekis, så kan de hitta på mer åldersanpassade aktiviteter för de små. Barnen sover middag i vagn ute - de får sova middag för föräldrarna, där finns ingen önskan att barnen ska slockna tidigt för att mamma och pappa är trötta efter en lång arbetsdag.
Barnen på dagiset får nästan aldrig komma utanför stängslet. Jag har aldrig sett dem lämna sin gård och känner till personal som arbetat där och som berättat om varför de slutade - den gamla vanliga visan - för lite personal och för stora barngrupper. De har gjort att de inte känt att de kan stå upp för verksamheten då de inte kan erbjuda barnen en bra tillvaro.
Men föräldrarna (som inte tillbringar sina dagar där) verkar nöjda..... och nya barn skolas hela tiden in.
Många tankar snurrar i mitt huvud den här dagen när jag stannar en stund och pratar med de små bakom stängslet. Deras små barnhänder som pressas ut genom hålen i hönsnätet känner försiktigt på hundens päls. Många verkar inte ha varit i närheten av en hund, några är lite rädda och tveksamma. När jag frågor om de vet vilken ras det är så har de ingen aning, även om pudel är en vanlig ras. De verkar inte ens veta att det finns olika hundraser.
Snart måste jag gå vidare men de små är inte villiga att släppa iväg mig i första taget, de pratar och pratar i mun på varandra och jag som redan lärt mig deras namn får säga "nu får du vänta lite när Ida pratar". Helst så skulle jag vilja ta ner stängslet och släppa ut barnen i parken och låta dem gå med mig och upptäcka världen. Klappa hundar och leka i det fria.
Tyvärr är det inte upp till mig att göra det, utan dessa barn sitter där de sitter bakom sitt höga stängsel därför att deras mammor och pappor tror att de varje dag får en fantastisk pedagogik i förskolan som ska göra dem till små underverk i skolan. Kanske får de lära sig matematik och bokstäver, inte vet jag.
Men jag vet en sak och det är att den vardagspedagogik som hemmabarnen och dagmammabarnen får är guld värd. De barn som vara ute i parken och som får räkna pinnar och stenar, som får "ramsa" ole, dole doff och leka lekar i det fria, som blir sedda och bekräftade - de får en mycket bra start i livet. Och en bra start med en god kännedom om hur man beter sig ute i "det verkliga" livet är a och o inför skolstarten. Trygga, socialt välfungerande barn har mycket lättare att tillgodogöra sig kunskapen i skolan.
Madeleine Lidman
När den lilla gruppen av större barn ser mig och hunden kommer de springande till stängslet.
- Får vi klappa hunden.
- Javisst säger jag. Om ni kan få ut händerna genom hönsnätet. Jag ska försöka få honom att ställa sig lite närmare.
Hela situationen känns så absurd. Det är ju här ute i parken där jag befinner mig som det riktiga livet finns. Här finns det träd, buskar, vilda kaniner, hundar att klappa och människor i olika åldrar som man kan växla några ord med. Jag skickar några tankar till hemmabarnen men också till de barn som går hos privata dagmammor och har deltidsförskola (lekis) några timmar per dag. De är barn till engagerade föräldrar som inte hämtar barnen senare än klockan 16.30 för då stänger dagmammorna sin verksamhet. (De föräldrar som väljer alternativet privat dagmamma får acceptera konceptet att dagmammorna tycker att föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv och att de därmed förväntar sig att föräldrarna ger sina barn tid).
Dagmammebarnen får hemlagad mat, de får utflykter i skogen varje vecka, de går till simhallen och åker skridskor. På vintern har de "lilla vasaloppet" i parken och ofta har de roliga fester med olika teman, när det inte är sagostund i kulturskolan eller "bara" fri lek i parken. Dagmammorna är måna om att lära barnen "gamla hederliga" lekar som "bro, bro breja", "burken", kull, eller kurragömma. När de större barnen är på lekis, så kan de hitta på mer åldersanpassade aktiviteter för de små. Barnen sover middag i vagn ute - de får sova middag för föräldrarna, där finns ingen önskan att barnen ska slockna tidigt för att mamma och pappa är trötta efter en lång arbetsdag.
Barnen på dagiset får nästan aldrig komma utanför stängslet. Jag har aldrig sett dem lämna sin gård och känner till personal som arbetat där och som berättat om varför de slutade - den gamla vanliga visan - för lite personal och för stora barngrupper. De har gjort att de inte känt att de kan stå upp för verksamheten då de inte kan erbjuda barnen en bra tillvaro.
Men föräldrarna (som inte tillbringar sina dagar där) verkar nöjda..... och nya barn skolas hela tiden in.
Många tankar snurrar i mitt huvud den här dagen när jag stannar en stund och pratar med de små bakom stängslet. Deras små barnhänder som pressas ut genom hålen i hönsnätet känner försiktigt på hundens päls. Många verkar inte ha varit i närheten av en hund, några är lite rädda och tveksamma. När jag frågor om de vet vilken ras det är så har de ingen aning, även om pudel är en vanlig ras. De verkar inte ens veta att det finns olika hundraser.
Snart måste jag gå vidare men de små är inte villiga att släppa iväg mig i första taget, de pratar och pratar i mun på varandra och jag som redan lärt mig deras namn får säga "nu får du vänta lite när Ida pratar". Helst så skulle jag vilja ta ner stängslet och släppa ut barnen i parken och låta dem gå med mig och upptäcka världen. Klappa hundar och leka i det fria.
Tyvärr är det inte upp till mig att göra det, utan dessa barn sitter där de sitter bakom sitt höga stängsel därför att deras mammor och pappor tror att de varje dag får en fantastisk pedagogik i förskolan som ska göra dem till små underverk i skolan. Kanske får de lära sig matematik och bokstäver, inte vet jag.
Men jag vet en sak och det är att den vardagspedagogik som hemmabarnen och dagmammabarnen får är guld värd. De barn som vara ute i parken och som får räkna pinnar och stenar, som får "ramsa" ole, dole doff och leka lekar i det fria, som blir sedda och bekräftade - de får en mycket bra start i livet. Och en bra start med en god kännedom om hur man beter sig ute i "det verkliga" livet är a och o inför skolstarten. Trygga, socialt välfungerande barn har mycket lättare att tillgodogöra sig kunskapen i skolan.
Madeleine Lidman
måndag, mars 10, 2008
Så många problem - så få ifrågasättanden
Föräldrar som sätter sina barn i förskolan ska kunna vara trygga. Små barn kan inte i ord uttrycka sina känslor, de kan bara skrika och visa sin ångest - men det är oftast lönlöst, för föräldrar får höra från förskolepersonal och tongivande psykologer att de inte behöver bry sig om sina barns signaler - "för det går över". Ja, skriken kanske tystnar men gör såren i själen det? Och ger man dessa råd till föräldrar så måste man också vara väldigt säker på att den miljö som barnen vistas i är trygg.
Och säker kan man inte vara har det visat sig.
I SvD den 9 mars - Dålig koll av pedofiler på daghem - så visar det sig att barn är verkligt utsatta. Trots alla lagar och myndigheter (som ska övervaka barnens välfärd), så visar det sig att många förskolorna struntat i, glömt eller inte hunnit begära uttrag ur polissregistret på de vikarier som arbetar inom förskolan. Nu har Kalla fakta gjort en kontroll och visserligen inte gått igenom alla kommuner men ändå fått fram att det finns 75 dömda sexbrottslingar som arbetar med barn inom förskolan eller skolan. Dessutom hittaden man 248 som varit skäligen misstänkta för sexbrott, men som inte fällts på grund av brist på bevis, som arbetar med barn.
När vi har en så pass "tvingande" familjepolitik som med ekonomiska styrmedel och massiv propaganda försöker få alla föräldrar i samma fålla; dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar, så får sådant här inte förekomma.
I de allra flesta kommuner är barngrupperna dessutom alldeles för stora, vilket leder till en extrem arbetssituation för personalen med mycket sjukdomar och utbrändhet som följd. Det leder till en ständig ruljans av nya vikarier i många förskolor - varav många vikarier alltså aldrig kontrollerats.
Under hela 2000-talet har larmrapporterna om den svenska förskolan duggat tätt. Det är TBC, hepatit A, MRSA (sjukhussjukan), buller, icke-lindriga skador som ökat, psykisk ohälsa, barn som rymmer, stora barngrupper - 40 barn på 4 personal, vanvård i form av barn som får gå i samma bajsblöja hela dagen. Listan kan göras hur lång som helst - men det finns starka indikationer på att situationen i många förskolor är under all kritik.
Men ingenting händer.
Och när något nytt uppdagas så kommer det inte från myndighetshåll, föräldrahåll eller via larm från personal - det kommer via uppdrag granskning eller kalla fakta. Ett kort tag blossar diskussionen upp och feta rubriker syns i tidningarna.
Vad händer sedan?
Jo, sedan lägger sig allt igen och saker och ting fortsätter som förut. De små barnen omfattas fortfarande inte av någon arbetsmiljölag eller Lex Sarah lag,
ingen utreder om den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar har ett samband med familjepolitiken
och Smittskyddsinstitutet anser inte att det behövs vidtas några speciella åtgärder för att skydda dagisbarnen mot nya hot som resistent tbc eller andra svåra och ibland dödliga infektioner.
Vad krävs egentligen för att det ska bli inte bara en reaktion utan en förbättring?
Jo, en mycket kraftig reaktion från föräldrarna. Om barngrupperna är för stora och det är för lite personal - samla alla föräldrar och gå upp och sätt er hos ansvarig i kommunen. Gå inte därifrån förrän de lovar att per omgående göra något åt siuationen. Skriv till regeringen och kräv att förskolebarn får skydd i en arbetsmiljölag och se till att få en handlingsplan från Smittskyddsinstitutet med en långsiktig plan för hur man ska förhindra att svåra smittor sprids bland förskolebarn.
Skydda era barn - för ingen annan lär göra det!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Och säker kan man inte vara har det visat sig.
I SvD den 9 mars - Dålig koll av pedofiler på daghem - så visar det sig att barn är verkligt utsatta. Trots alla lagar och myndigheter (som ska övervaka barnens välfärd), så visar det sig att många förskolorna struntat i, glömt eller inte hunnit begära uttrag ur polissregistret på de vikarier som arbetar inom förskolan. Nu har Kalla fakta gjort en kontroll och visserligen inte gått igenom alla kommuner men ändå fått fram att det finns 75 dömda sexbrottslingar som arbetar med barn inom förskolan eller skolan. Dessutom hittaden man 248 som varit skäligen misstänkta för sexbrott, men som inte fällts på grund av brist på bevis, som arbetar med barn.
När vi har en så pass "tvingande" familjepolitik som med ekonomiska styrmedel och massiv propaganda försöker få alla föräldrar i samma fålla; dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar, så får sådant här inte förekomma.
I de allra flesta kommuner är barngrupperna dessutom alldeles för stora, vilket leder till en extrem arbetssituation för personalen med mycket sjukdomar och utbrändhet som följd. Det leder till en ständig ruljans av nya vikarier i många förskolor - varav många vikarier alltså aldrig kontrollerats.
Under hela 2000-talet har larmrapporterna om den svenska förskolan duggat tätt. Det är TBC, hepatit A, MRSA (sjukhussjukan), buller, icke-lindriga skador som ökat, psykisk ohälsa, barn som rymmer, stora barngrupper - 40 barn på 4 personal, vanvård i form av barn som får gå i samma bajsblöja hela dagen. Listan kan göras hur lång som helst - men det finns starka indikationer på att situationen i många förskolor är under all kritik.
Men ingenting händer.
Och när något nytt uppdagas så kommer det inte från myndighetshåll, föräldrahåll eller via larm från personal - det kommer via uppdrag granskning eller kalla fakta. Ett kort tag blossar diskussionen upp och feta rubriker syns i tidningarna.
Vad händer sedan?
Jo, sedan lägger sig allt igen och saker och ting fortsätter som förut. De små barnen omfattas fortfarande inte av någon arbetsmiljölag eller Lex Sarah lag,
ingen utreder om den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar har ett samband med familjepolitiken
och Smittskyddsinstitutet anser inte att det behövs vidtas några speciella åtgärder för att skydda dagisbarnen mot nya hot som resistent tbc eller andra svåra och ibland dödliga infektioner.
Vad krävs egentligen för att det ska bli inte bara en reaktion utan en förbättring?
Jo, en mycket kraftig reaktion från föräldrarna. Om barngrupperna är för stora och det är för lite personal - samla alla föräldrar och gå upp och sätt er hos ansvarig i kommunen. Gå inte därifrån förrän de lovar att per omgående göra något åt siuationen. Skriv till regeringen och kräv att förskolebarn får skydd i en arbetsmiljölag och se till att få en handlingsplan från Smittskyddsinstitutet med en långsiktig plan för hur man ska förhindra att svåra smittor sprids bland förskolebarn.
Skydda era barn - för ingen annan lär göra det!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, februari 22, 2008
Förskolebarn saknar skydd
Vilken deprimerande läsning inne på alltombarn.se där man skriver om att dagisgrupperna blir allt större i Stockholm (men det är säkert en trend i hela landet).
Redan år 2006 hade jag en debattartikel inne i Svenska Dagbladet - Förskolebarn saknar skydd - där jag varnade för dagisbarnens situation sedan socialdemokraterna sagt nej till att de ska omfattas av en arbetsmiljölag. Det värsta är att dagisbarnen inte heller omfattas av en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister i omsorgen om barnen.
Hur tänker politikerna när man fasar ut dagmammorna i många kommuner och stoppar vårdnadsbidraget i andra? Är det ett medvetet val att det inte ska finnas några alternativ för föräldrarna om de är missnöjda med dagisgruppernas storlek?
Sedan ser man till att dessa små barn som inte kan föra sin egen talan saknar skydd, vilket gör det möjligt att öka barngrupperna hur mycket som helst. Jag tycker att det är skamligt och grymt.
Det största sveket är nog ändå när föräldrar inte protesterar utan säger lite lamt "njae, jag har inte märkt något på "lilla Stina" att barngrupperna bara blir större och större".
Jag undrar stilla om dessa föräldrar har tillbringat en hel dag med sina barn på dagis. Om inte så borde de kanske göra det innan de uttalar sig.
Madeleine Lidman
Redan år 2006 hade jag en debattartikel inne i Svenska Dagbladet - Förskolebarn saknar skydd - där jag varnade för dagisbarnens situation sedan socialdemokraterna sagt nej till att de ska omfattas av en arbetsmiljölag. Det värsta är att dagisbarnen inte heller omfattas av en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister i omsorgen om barnen.
Hur tänker politikerna när man fasar ut dagmammorna i många kommuner och stoppar vårdnadsbidraget i andra? Är det ett medvetet val att det inte ska finnas några alternativ för föräldrarna om de är missnöjda med dagisgruppernas storlek?
Sedan ser man till att dessa små barn som inte kan föra sin egen talan saknar skydd, vilket gör det möjligt att öka barngrupperna hur mycket som helst. Jag tycker att det är skamligt och grymt.
Det största sveket är nog ändå när föräldrar inte protesterar utan säger lite lamt "njae, jag har inte märkt något på "lilla Stina" att barngrupperna bara blir större och större".
Jag undrar stilla om dessa föräldrar har tillbringat en hel dag med sina barn på dagis. Om inte så borde de kanske göra det innan de uttalar sig.
Madeleine Lidman
måndag, februari 18, 2008
Prylar kan aldrig ersätta kärlek
Moderna föräldrar lider av tidspress. alltombarn.se skriver om dagens föräldraskap som präglas av jobbstress och köphets. Vi jobbar mer. Vi köper mer. Och ju mer vi köper desto mer måste vi jobba. Det vet Jörgen Larsson, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till studien ”Om föräldrars tidspress – orsaker och förändringsmöjligheter
Mitt i all tidspress av jobb och köphets finns barnen, dränkta i nya prylar - men som inget hellre vill än att ha tid med sina föräldrar.
Och vetenskapen måste ge barnen rätt. Det viktigaste för hur ett barn utvecklas och kommer att fungera i livet är anknytningen. Och för att anknytningen ska fungera hos ett barn krävs det tid - föräldratid - investerad i det dyrbaraste vi har. Sue Gerhardt skriver i sin bok Kärlekens roll - Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna;
"Spädbarnets hjärna utvecklas och formas på ett positivt eller negativt sätt beroende hur den sociala interaktionen mellan spädbarnet och dess vårdgivare ser ut. En god interaktion bidrar till att utveckla spädbarnets sociala hjärna (prefrontala cortex), vilket i sin tur möjliggör för det uppväxande barnet att utvecklas känslomässigt. En bristfällig interaktion å andra sidan kan bidra till att individen senare får problem med till exempel anorexi, drogmissbruk, personlighetsstörningar, depressioner eller ett antisocialt beteende". Läs mer >>
Kanske dagens föräldrar bara är resultatet av hur de själva blev behandlade som barn. För föräldraskap går i arv. Magnus Kihlbom skriver i "Om små barns behov och utveckling – Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön";
"Immunsystemets funktion hos vuxna apor (och lägre djur) beror av hur de hanterats som ungar. De som utsatts för modersdeprivation (deprivation = sämre lottade) har låga immunglobuliner men höga nivåer av stresshormonet cortisol, och omvänt har de som behandlats med ömhet och omvårdnad god hälsa och robusta immunsystem. Intressant nog går denna effekt över i den tredje generationen: de honor som behandlats ömt i späd ålder blir själva – till skillnad från de missgynnade – goda mödrar till sina späda ungar (”the grandmother effect”)." Läs mer >>
Innest inne vet alla föräldrar att en bra anknytning är viktig. Det är därför det svider i själen på de föräldrar som lämnar skrikande barn på dagis. Men eftersom vi än så länge bara har kommit så långt i landet Sverige att vi försiktigt har börjat nosa på att någonting kanske inte stämmer med hur vi behandlar våra barn - så är tiden ännu inte mogen för många föräldrar att ta till sig den här informationen. Föräldrar i dag är också invaggade i tron att de gör något bra när de lämnar bort sina barn utan att ta hänsyn till att alla barn är olika. Myten säger ju att barn måste gå på dagis för att bli sociala och duktiga i matematik. Men trots att en majoritet av alla barn gått på dagis under de senaste två decennierna visar stöket och mobbingen i skolan att det sociala samspelet inte fungerar särskilt bra och OECD Pisa undersökningen visar på svenska barns allt sämre kunskaper i matematik.
Men det finns alternativa livsstilar som det ännu talas tyst om. Mitt ibland alla heltidsarbetande föräldrar som lämnar barnen på dagis från ett års ålder, så finns det en växande grupp föräldrar som fattar ett annat beslut - hemmaföräldrarna. Och de bara längtar efter att fler ska ta chansen och stanna hemma lite längre under de första viktiga åren.
Därför är det så viktigt att föräldrar får information om att det går att stanna hemma lite längre innan de har hamnat i ekorrhjulet. För min erfarenhet är att det är innan föräldrarna har hamnat i jobbstress och köphets som de behöver information om alternativa livsstilar - väl i ekorrhjulet så åker skygglapparna på.
Madeleine Lidman
Läs också:
Göteborgsposten: Ge föräldrar tid att älska
Kerstin Bjärwalls bok - vill ha mer
BRIS - Barn vill ha mer vuxenkontakt
Mitt i all tidspress av jobb och köphets finns barnen, dränkta i nya prylar - men som inget hellre vill än att ha tid med sina föräldrar.
Och vetenskapen måste ge barnen rätt. Det viktigaste för hur ett barn utvecklas och kommer att fungera i livet är anknytningen. Och för att anknytningen ska fungera hos ett barn krävs det tid - föräldratid - investerad i det dyrbaraste vi har. Sue Gerhardt skriver i sin bok Kärlekens roll - Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna;
"Spädbarnets hjärna utvecklas och formas på ett positivt eller negativt sätt beroende hur den sociala interaktionen mellan spädbarnet och dess vårdgivare ser ut. En god interaktion bidrar till att utveckla spädbarnets sociala hjärna (prefrontala cortex), vilket i sin tur möjliggör för det uppväxande barnet att utvecklas känslomässigt. En bristfällig interaktion å andra sidan kan bidra till att individen senare får problem med till exempel anorexi, drogmissbruk, personlighetsstörningar, depressioner eller ett antisocialt beteende". Läs mer >>
Kanske dagens föräldrar bara är resultatet av hur de själva blev behandlade som barn. För föräldraskap går i arv. Magnus Kihlbom skriver i "Om små barns behov och utveckling – Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön";
"Immunsystemets funktion hos vuxna apor (och lägre djur) beror av hur de hanterats som ungar. De som utsatts för modersdeprivation (deprivation = sämre lottade) har låga immunglobuliner men höga nivåer av stresshormonet cortisol, och omvänt har de som behandlats med ömhet och omvårdnad god hälsa och robusta immunsystem. Intressant nog går denna effekt över i den tredje generationen: de honor som behandlats ömt i späd ålder blir själva – till skillnad från de missgynnade – goda mödrar till sina späda ungar (”the grandmother effect”)." Läs mer >>
Innest inne vet alla föräldrar att en bra anknytning är viktig. Det är därför det svider i själen på de föräldrar som lämnar skrikande barn på dagis. Men eftersom vi än så länge bara har kommit så långt i landet Sverige att vi försiktigt har börjat nosa på att någonting kanske inte stämmer med hur vi behandlar våra barn - så är tiden ännu inte mogen för många föräldrar att ta till sig den här informationen. Föräldrar i dag är också invaggade i tron att de gör något bra när de lämnar bort sina barn utan att ta hänsyn till att alla barn är olika. Myten säger ju att barn måste gå på dagis för att bli sociala och duktiga i matematik. Men trots att en majoritet av alla barn gått på dagis under de senaste två decennierna visar stöket och mobbingen i skolan att det sociala samspelet inte fungerar särskilt bra och OECD Pisa undersökningen visar på svenska barns allt sämre kunskaper i matematik.
Men det finns alternativa livsstilar som det ännu talas tyst om. Mitt ibland alla heltidsarbetande föräldrar som lämnar barnen på dagis från ett års ålder, så finns det en växande grupp föräldrar som fattar ett annat beslut - hemmaföräldrarna. Och de bara längtar efter att fler ska ta chansen och stanna hemma lite längre under de första viktiga åren.
Därför är det så viktigt att föräldrar får information om att det går att stanna hemma lite längre innan de har hamnat i ekorrhjulet. För min erfarenhet är att det är innan föräldrarna har hamnat i jobbstress och köphets som de behöver information om alternativa livsstilar - väl i ekorrhjulet så åker skygglapparna på.
Madeleine Lidman
Läs också:
Göteborgsposten: Ge föräldrar tid att älska
Kerstin Bjärwalls bok - vill ha mer
BRIS - Barn vill ha mer vuxenkontakt
söndag, februari 17, 2008
Även svenska barn är drabbade av stress
Dagens Nyheter är på plats på vetenskapsmötet AAAS i Boston. Och rapporterar inne på alltombarn.se;
"Barn, som växer upp i familjer där föräldrar lider av depression, drogmissbruk eller i våldsutsatta bostadsområden, riskerar att leva under ständig stress. Höga halter av stresshormoner i kroppen under lång tid kan i sin tur ge bestående skador på den växande hjärnan, enligt forskarna".
Problemet är att stress inte bara drabbar barn som lever i socialt utsatta områden i USA. Även här i Sverige utsätts små barn för extrem stress när de till exempel separeras från föräldrarna innan de är mogna för det, för att sättas i förskola. De barn som inte är klara med sin anknytning och som tvingas till dagliga traumatiska separationer - har också förhöjda halter av kortisol i hjärnan.
Miljön i förskolan i sig kan också ge upphov till stress. Myndigheten för skolutveckling berättar i sin studie "Om små barns behov och utveckling" (pdf) hur förskolebarn kan drabbas av stress samt hur det påverkar det lilla barnets hjärna.
Och i BO:s årsrapport 2007 står det;
"En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;
- tidig start i förskolan
- stora barngrupper
- låg personaltäthet
- långa dagar i förskolan
- buller
Stressen leder till psykiska och sociala besvär och yttrar sig bland annat i koncentrationssvårigheter och kan leda till kroppsliga besvär som förstoppning och andra psykosomatiska symptom".
Det räcker med att titta på hur det ser ut i dagens skolor för att se att beteendestörningarna ökat hos barn, något som även studien Attention visar.
Ska vi våga se att det finns problem med att små barns hjärnor skadas av stress även i Sverige, så bör rapporteringen utvidgas från att handla om problemområden i USA - till att även omfatta hur vi behandlar våra allra minsta i vårt eget land. Kunskapen finns, undersökningar finns - frågan är om vi är redo att ta av skygglapparna och se problemen samt ta konsekvenserna och förändra vår familjepolitik.
Idag har vi en familjepolitik som intalar föräldrar att det bästa är att sätta alla barn på dagis från ett års ålder och gå ut och arbeta heltid - trots att vi nu har kunskap som visar att det inte alltid är en lösning som passar alla barn.
Madeleine Lidman
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare
Dagis är skadligt för barn under tre år
Förskolebarn saknar skydd
Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka
Flickor som lider av psykisk ohälsa kan få hjärtinfarkt som vuxna
Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan
Unga mår sämre än sina föräldrar
Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport
"Barn, som växer upp i familjer där föräldrar lider av depression, drogmissbruk eller i våldsutsatta bostadsområden, riskerar att leva under ständig stress. Höga halter av stresshormoner i kroppen under lång tid kan i sin tur ge bestående skador på den växande hjärnan, enligt forskarna".
Problemet är att stress inte bara drabbar barn som lever i socialt utsatta områden i USA. Även här i Sverige utsätts små barn för extrem stress när de till exempel separeras från föräldrarna innan de är mogna för det, för att sättas i förskola. De barn som inte är klara med sin anknytning och som tvingas till dagliga traumatiska separationer - har också förhöjda halter av kortisol i hjärnan.
Miljön i förskolan i sig kan också ge upphov till stress. Myndigheten för skolutveckling berättar i sin studie "Om små barns behov och utveckling" (pdf) hur förskolebarn kan drabbas av stress samt hur det påverkar det lilla barnets hjärna.
Och i BO:s årsrapport 2007 står det;
"En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;
- tidig start i förskolan
- stora barngrupper
- låg personaltäthet
- långa dagar i förskolan
- buller
Stressen leder till psykiska och sociala besvär och yttrar sig bland annat i koncentrationssvårigheter och kan leda till kroppsliga besvär som förstoppning och andra psykosomatiska symptom".
Det räcker med att titta på hur det ser ut i dagens skolor för att se att beteendestörningarna ökat hos barn, något som även studien Attention visar.
Ska vi våga se att det finns problem med att små barns hjärnor skadas av stress även i Sverige, så bör rapporteringen utvidgas från att handla om problemområden i USA - till att även omfatta hur vi behandlar våra allra minsta i vårt eget land. Kunskapen finns, undersökningar finns - frågan är om vi är redo att ta av skygglapparna och se problemen samt ta konsekvenserna och förändra vår familjepolitik.
Idag har vi en familjepolitik som intalar föräldrar att det bästa är att sätta alla barn på dagis från ett års ålder och gå ut och arbeta heltid - trots att vi nu har kunskap som visar att det inte alltid är en lösning som passar alla barn.
Madeleine Lidman
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare
Dagis är skadligt för barn under tre år
Förskolebarn saknar skydd
Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka
Flickor som lider av psykisk ohälsa kan få hjärtinfarkt som vuxna
Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan
Unga mår sämre än sina föräldrar
Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport
måndag, februari 11, 2008
Vi stoppar huvudet i sanden
Svenska Dagbladet tar återigen upp problemet med stenkastning mot brandmän. Men i Sverige ligger locket fortfarande på - ingen vågar se problemet eller frågar sig vad man kan göra åt det. Däremot debatteras våra problem i andra länder.
I artikeln "De räddas revelj" (DN) - får jag veta att det skrivs böcker om Sverige och fenomenet stenkastning mot brandmän. I boken "While Europe slept" - How radical islam is destroying the west from within" av Bruce Bawer - skriver han;
"Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas "ground zero". I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och "jagar ut icke-muslimer ur simhallarna". De "terroriserar skolor", "attackerar brandmän och ambulanser". Den populäraste t-shirten bland dem bär texten "2030: då tar vi över".
Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Sverige beskrivs inte som en enpartistat men väl som en enidéstat där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är "oproportionerligt våldsbenägen", som gjort mordfrekvensen "dubbelt så hög i Sverige som i USA" och som är allra galnast i Malmö: där är "våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år".
Det är hög tid att ta en seriös debatt när andra länder debatterar våra problem - men vi fortfarande inte vågar. Det finns många faror med att inte våga ta debatten och därmed överlåta till andra (som Bruce Bawer) bestämma vad som egentligen är problemet. Vi har definitivt ett allvarligt problem när det blivit vardag att brandmän råkar ut för anlagda bränder bara för att lockas till ett område, där de sedan blir utsatta för stenkastning. Då är det inte läge att tiga och svamla fram en massa "korrekta åsikter", eller lägga locket på.
En sak har Bruce Bawer helt rätt i - Sverige är en enidéstat. Här bestämmer politikerna hur vi ska leva våra liv (efter en idé) och hur vi ska lösa de problem som uppstår (en idé som alltid utgår från politikerna, inte från gräsrötterna).
När det gäller stenkastningsproblemet så mässar det politiska etablissemanget hela tiden om att det handlar om utanförskap - elaka svenskar utesluter vissa - och därför hämnas de och slår tillbaka. Allt som sker beror alltså på att de här människorna tar ut sin rättmätiga hämnd.
Tyvärr men jag tror inte att den inställningen löser några som helst problem. Men jag tror att det finns många människor som idag tystas ner som har bra och konstruktiva lösningar på hur vi ska komma tillrätta med problemen. Människor som arbetar och verkar i de här miljöerna där problem med stenkastning finns.
Det känns som om det är dags att släppa fram dem nu.
Madeleine Lidman
I artikeln "De räddas revelj" (DN) - får jag veta att det skrivs böcker om Sverige och fenomenet stenkastning mot brandmän. I boken "While Europe slept" - How radical islam is destroying the west from within" av Bruce Bawer - skriver han;
"Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas "ground zero". I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och "jagar ut icke-muslimer ur simhallarna". De "terroriserar skolor", "attackerar brandmän och ambulanser". Den populäraste t-shirten bland dem bär texten "2030: då tar vi över".
Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Sverige beskrivs inte som en enpartistat men väl som en enidéstat där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är "oproportionerligt våldsbenägen", som gjort mordfrekvensen "dubbelt så hög i Sverige som i USA" och som är allra galnast i Malmö: där är "våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år".
Det är hög tid att ta en seriös debatt när andra länder debatterar våra problem - men vi fortfarande inte vågar. Det finns många faror med att inte våga ta debatten och därmed överlåta till andra (som Bruce Bawer) bestämma vad som egentligen är problemet. Vi har definitivt ett allvarligt problem när det blivit vardag att brandmän råkar ut för anlagda bränder bara för att lockas till ett område, där de sedan blir utsatta för stenkastning. Då är det inte läge att tiga och svamla fram en massa "korrekta åsikter", eller lägga locket på.
En sak har Bruce Bawer helt rätt i - Sverige är en enidéstat. Här bestämmer politikerna hur vi ska leva våra liv (efter en idé) och hur vi ska lösa de problem som uppstår (en idé som alltid utgår från politikerna, inte från gräsrötterna).
När det gäller stenkastningsproblemet så mässar det politiska etablissemanget hela tiden om att det handlar om utanförskap - elaka svenskar utesluter vissa - och därför hämnas de och slår tillbaka. Allt som sker beror alltså på att de här människorna tar ut sin rättmätiga hämnd.
Tyvärr men jag tror inte att den inställningen löser några som helst problem. Men jag tror att det finns många människor som idag tystas ner som har bra och konstruktiva lösningar på hur vi ska komma tillrätta med problemen. Människor som arbetar och verkar i de här miljöerna där problem med stenkastning finns.
Det känns som om det är dags att släppa fram dem nu.
Madeleine Lidman
lördag, februari 09, 2008
Tid med barnen är guld värt
 |
Det finns många undersökningar om barn från USA, Kanada och Storbritannien - men de allra flesta får svenska föräldrar inte läsa då de aldrig publiceras i våra svenska tidningar. Majoriteten fastnar nämligen vårt svenska "filter" som syftar till att sortera bort alla undersökningar om barn som stick i stäv med myten att barn bara behöver kvalitetstid inte kvantitetstid. Allt för att vår svenska modell för hur barn får växa upp inte ska ifrågasättas.
Svensk familjepolitik bygger nämligen på standardlösningen - barnet i förskolan från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar. Någonstans där emellan middag och läggning ska svenska föräldrar spendera i bästa fall en timmes "kvalitetstid" med sina barn.
Hittar man en annan lösning och blir till exempel hemmaförälder är man ojämlik och otrendig.
Alla bloggar som får utrymme skrivs av "trendiga" mammor som följt standardlösningen till punkt och pricka och som dissar alla "ocoola" mammor som investerar tid i sina barn. (Läs Bitterfittan om ni undrar vad jag menar). Nej, det gäller att prata om hur äckligt det är med bajsblöjor och hur pinsamt löjligt livet blir med barn i det grå tråkiga vardagsträsket. Kiss, bajs, prutt, kräk ska det handla om. Eller hur tjock man blivit efter graviditeten, hå hå ja ja.
Ibland känns dessa bloggar som man är förflyttad till tunnelbanan och tvingad att sitta och höra några tonårstjejer med sitt; "åh, då ba och jag ba". Men här blir det "Åh, då ba - blöjan lukta liksom inte gott längre, ska det va så här ba". Men snacket kommer inte från några tonårstjejer det kommer från några "mediacoola" mammor i 30-årsåldern.
Men barn behöver inte föräldrar som försöker klamra sig fast vid sitt tonårsbeteende och som tror att allt kretsar runt dem. Barn behöver föräldrar som ger dem tid, som ger dem ett hem, trygghet, närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och bekräftelse. Barn behöver föräldrar som lägger undan mobilen och som lyssnar på vad de har att säga. Barn behöver föräldrar som är vuxna och som beter sig vuxet. Det tar tid för en familj att växa fram och för ett nätverk att bildas runt varje lilla familj. Ett nätverk som knyter ihop familjen med olika generationer, vänner och som för generationers kunskap vidare till de nya små medlemmarna.
Så tyvärr men det är inte coolt att skita i sin egna barn eller att inte ge dem det de önskar sig mest av allt - tid med sina föräldrar. Om någon nu skulle tro att jag hittar på och att barn mest av allt önskar sig häftiga dyra prylar och utlandsresor flera gånger om året, så gå in och läs på BRIS.
För barnens skull så hoppas jag verkligen att fler undersökningar kommer till föräldrars kännedom - så att de förstår hur viktiga de är för sina barn. Det är absolut dags att slopa "filtret" och släppa fram all fakta.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Bättre betyg med mamma hemma
Mammans utbildningsnivå påverkar matematikkunskaperna
Vi måste återta föräldraansvaret
Är "stureplansprofilernas" föräldrar nöjda med sin insats
Tidspress ger ledsna och otrygga barn
Långa arbetsveckor och hög konsumtion jagar föräldrar
Kärleken till en mor
måndag, januari 28, 2008
Du sviker barnen Malin Alfvén
 |
| Foto: Shawn Econo (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Varför?
Jo, för hon säger det som heltidsarbetande föräldrar med barn på dagis vill höra. Mitt intryck är att hon ofta uttrycker sig i stil med:
- Gå och handla innan du hämtar ditt barn, 10 timmar eller 11 timmar på dagis gör ingen skillnad, huvudsaken är att du mår bra, då mår ditt barn bra. Och att handla med en trött unge är inte bra för någon.
- Ta lite egentid efter jobbet. Sitt i lugn och ro och ta en fika innan du hämtar. Din ettåring har det säkert skitkul på dagis och du blir en gladare och nöjdare förälder om du får tid för dig själv.
- Gallskriker ditt barn vid lämning och klamrar sig fast vid dig? Bara gå. Din unge ska inte kontrollera dig, det är du som bestämmer. Om du mår bra, så mår ditt barn bra. Ungen slutar skrika när du kommer utanför dörren.
- När syskonet kommer, fortsätt att lämna in barnet på dagis. Där är inte allt upp och ner.
Men för den som vill ha mer objektiv information som utgår från barnets behov (ni vet barnet, den där lilla krabaten som till skillnad från sina föräldrar har svårt att göra sin röst hörd, som har svårt att själv påverka eller förändra sin situation) - så kan man istället säga:
Naturligtvis gör tiden på dagis skillnad. Vilken förälder förstår inte egentligen innerst inne att det måste vara jobbigt för en ettåring att vara många långa timmar på dagis i en stor barngrupp med hög ljudvolym? Och hur ska barn lära sig att vara med i vardagen om de aldrig får följa med och handla? Hur ska en förälder lära sig hur man hanterar en trilskande tvååring i en mataffär om man aldrig ens försöker?
Barnen är längre tid på dagis än föräldrarna är på jobbet. Varför ska föräldern som har kortare arbetstid få lite egentid efter sina färre timmar på jobbet. Det är ju barnet som efter en hel dag i en extremt stor grupp behöver egentid - med sina föräldrar.
Det är en stor omställning för ett barn att få syskon - och en stor omställning för familjen som helhet. Det är nu som familjen ska byggas på allvar och inkludera en familjemedlem till. Och hur gör man det bäst om inte genom att tillbringa tid tillsammans. Tvärtemot Malins råd så tycker jag att syskon ska få en chans att växa upp tillsammans. Visst kan det äldre barn ha en aktivitet några timmar i veckan varje dag (max tre timmar per dag från tre års ålder), när allting satt sig där hemma. Men absolut inte innan. Det äldre syskonet kan känna sig undanskuffat och agerar man fel i början så får man problem med syskonsvartsjuka och rivalitet under resten av barnens uppväxt.
Alla barn är olika och om ett barn inte är moget ännu för en separation och ändå tvingas till uppslitande avsked varje dag - kan nog vem som helst förstå att det ger ärr i själen. Men föräldrar manas till att ignorera sin magkänsla. Många känner av hela sitt hjärta att barnet behöver dem, men uppmuntras i jämställdhetens namn att strunta i barnet ändå. Jämlikhet i Sverige är att ingen tar hänsyn till barnets behov.
Om Malin har rätt i att barn inte behöver tid med sina föräldrar - så borde vårt samhälle vara befolkat av en massa välmående socialt kompetenta barn som är bäst i världen i matematik.
Tyvärr så talar alla undersökningar om något annat. Den psykiska och fysiska ohälsan bara ökar. Skolan präglas av stök, mobbing och antalet barn med diagnoser och beteendestörningar bara ökar.
Här har media ett stort ansvar. Är det inte dags att släppa fram lite fler aktörer som kan få uttala sig om vad barn behöver? Senast i dag läste jag igen att självmorden bland unga kvinnor i åldern 15-24 år bara ökar. Lite panikartat börjar det talas om att föräldradagar ska kunna sparas till barnen är tonåringar. Alla letar febrilt efter lösningar när problemen redan uppstått.
Men med seriös obejktiv information från media (och politiker), så kan föräldrar få den information de behöver för att fatta rätt beslut utifrån det egna barnets behov, redan när de är små. Då arbetar man förebyggande och sparar både i lidande för barnen och i pengar för samhället.
Madeleine Lidman
Läs också:
Föräldrar som brister i sitt uppdrag
En förskollärare berättar
"En fika innan hämtningen kan göra dig gladare"
Fler unga försöker ta sitt liv
Barnens desperata jakt på bekräftelse - ungdomar viker ut sig som aldrig förr
Svenska barn allt sämre i matematik
Våldsbrotten fortsätter öka
"Vi måste återta föräldraansvaret"
Blind feminism har skadat våra barn (pdf)
Artiklar om psykisk ohälsa
En förskollärare berättar
"En fika innan hämtningen kan göra dig gladare"
Fler unga försöker ta sitt liv
Barnens desperata jakt på bekräftelse - ungdomar viker ut sig som aldrig förr
Svenska barn allt sämre i matematik
Våldsbrotten fortsätter öka
"Vi måste återta föräldraansvaret"
Blind feminism har skadat våra barn (pdf)
Artiklar om psykisk ohälsa
fredag, januari 25, 2008
Berätta sanningen för föräldrarna
Inne på allombarn.se läser jag om hur lille Alex 1 år dog i en synnerligen vanligt förekommande dagissmitta - pneumokocker. Det gör mig så sorgsen att se vilket kort liv den här lilla krabaten fick - han och många andra som dör varje år i samma dagissmitta.
Vi vuxna har ett ansvar att skydda och ta hand om våra minsta i samhället. Om inte vi gör det, vem ska göra det då? Men föräldrar idag får inte veta att det finns många risker med att sätta små barn på dagis. De vet inte att ett barn som inte är moget för en separation, men ändå tvingas ifrån föräldrarna kan drabbas av anknytningsproblem - med psykisk ohälsa som följd.
De vet inte heller att det finns enormt många risker med att placera många små barn, som ännu inte har utvecklat ett fungerande immunförsvar, tätt, tätt tillsammans på en liten yta. De drabbas av ständiga infektioner som kräver många antibiotika kurer, med allt vad det leder till av problem.
Först när barnet är 3 år, så fungerar immunförsvaret bättre och det är också då som de allra flesta barn är mogna för att separeras från hemmet och föräldrarna. Två mycket viktiga faktorer som alla föräldrar borde känna till och som borde styra hur familjepolitiken är utformad.
Men i Sverige har vi inte utformat familjepolitiken efter barnens bästa - i Sverige tror vi att vi gör något bra när använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Och därmed kommer vi heller aldrig tillrätta med de orättvisor som kvinnor faktiskt drabbas av många gånger. Läs mer under "så ser samhället ut idag".
Värst drabbas ändå barnen av dagens familjepolitik och här har politikerna och media en viktig uppgift. Fakta finns hur små barn drabbas av dagissmittor och hur farligt det är med alla dessa sjukdomar som frodas i dagismiljön. Det finns också mängder av undersökningar i länder som Kanada, England och USA som visar på att dagis för barn under 3 år inte alltid är så bra.
Frågan är nu bara om de som har till uppgift att se till att föräldrar får korrekt, objektiv och saklig information om riskerna med dagis, tänker ta sin uppgift på allvar och se till att alla föräldrar i Sverige får den information de behöver innan de fattar beslut om vilken barnomsorg de ska välja till sina barn och vid vilken ålder.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Vanliga dagissmittor
Mulitresistenta pneumokocker upptäckta i USA
Vaccination skulle rädda liv
SMI rekommenderar vaccination mot pneumokocker
Vi vuxna har ett ansvar att skydda och ta hand om våra minsta i samhället. Om inte vi gör det, vem ska göra det då? Men föräldrar idag får inte veta att det finns många risker med att sätta små barn på dagis. De vet inte att ett barn som inte är moget för en separation, men ändå tvingas ifrån föräldrarna kan drabbas av anknytningsproblem - med psykisk ohälsa som följd.
De vet inte heller att det finns enormt många risker med att placera många små barn, som ännu inte har utvecklat ett fungerande immunförsvar, tätt, tätt tillsammans på en liten yta. De drabbas av ständiga infektioner som kräver många antibiotika kurer, med allt vad det leder till av problem.
Först när barnet är 3 år, så fungerar immunförsvaret bättre och det är också då som de allra flesta barn är mogna för att separeras från hemmet och föräldrarna. Två mycket viktiga faktorer som alla föräldrar borde känna till och som borde styra hur familjepolitiken är utformad.
Men i Sverige har vi inte utformat familjepolitiken efter barnens bästa - i Sverige tror vi att vi gör något bra när använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Och därmed kommer vi heller aldrig tillrätta med de orättvisor som kvinnor faktiskt drabbas av många gånger. Läs mer under "så ser samhället ut idag".
Värst drabbas ändå barnen av dagens familjepolitik och här har politikerna och media en viktig uppgift. Fakta finns hur små barn drabbas av dagissmittor och hur farligt det är med alla dessa sjukdomar som frodas i dagismiljön. Det finns också mängder av undersökningar i länder som Kanada, England och USA som visar på att dagis för barn under 3 år inte alltid är så bra.
Frågan är nu bara om de som har till uppgift att se till att föräldrar får korrekt, objektiv och saklig information om riskerna med dagis, tänker ta sin uppgift på allvar och se till att alla föräldrar i Sverige får den information de behöver innan de fattar beslut om vilken barnomsorg de ska välja till sina barn och vid vilken ålder.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Vanliga dagissmittor
Mulitresistenta pneumokocker upptäckta i USA
Vaccination skulle rädda liv
SMI rekommenderar vaccination mot pneumokocker
tisdag, januari 08, 2008
Familjepolitik med konsekvenser
Ungdomsvåldet visar att de senaste decenniernas familjepolitik fått en hel del negativa sidoeffekter.
Myten kring förskolan säger att barnen där ”fostras till socialt kompetenta små individer” – men det räcker med att gå till skolan för att se att verkligen ser annorlunda ut. Mobbing är vanligt och många barn är väldigt stökiga och otrygga samt löser många konflikter med våld.
Det naturliga vore att föräldrarna till stökiga barn skulle ingripa och satsa mer tid på sina barn, både genom att närvara i skolan och genom att aktivt ta sig tid att reda ut problemen utanför skoltid. Problemet är bara att föräldrar tidigt invaggats i tron att det är förskolepersonalen som ska fostra barnen – ”de har ju pedagogisk utbildning och vet hur man gör”. Uppstår det sedan problem, vilket märks tydligast i skolmiljön, där det ställs stora krav på social kompetens hos barnen – så skriker föräldrarna efter extraresurser och vill helst ha en diagnos från någon läkare som snabbt ska befria dem från deras ansvar. Men är lösningen att ge barnen en massa diagnoser eller att anställa en pedagog till varje stökigt barn?
Är det inte bättre att vi börjar arbeta förebyggande istället?
Barn är olika och alla följer inte samma mönster och utvecklingsfaser. Varje ålder innebär en utmaning och det är lättare för de föräldrar som tidigt inser att barnen är deras ansvar. Om de tidigt tar sig tid att styra upp barnen på rätt väg, så får de också en tilltro till sig själva som föräldrar vilket gör det lättare när barnen blir äldre. Hur ska en förälder som inte kan hantera en gallskrikande tvååring i en mataffär klara av en strulande och utagerande 12-åring?
När familjepolitiken tog ifrån föräldrarna deras ansvar, så försvann inte bara tiden med barnen, utan också den tid som föräldrar som tar ansvar använder till att prata med andra föräldrar om barn och fostran. Den tid man i vardagen naturligt avsätter till att stötta varandra i föräldraskapet.
Tid behövs också för att bygga ett större nätverk av vuxna kring varje barn, i form av mor- och farföräldrar, andra föräldrar, vänner och övriga släktingar. Men för heltidsarbetande föräldrar räcker inte tiden till att vårda den sociala biten av våra liv och väva in den naturligt i vår vardag.
Sedan går föräldraskap ”i arv”, så som människor blivit fostrade, fostrar då de allra flesta automatiskt sina egna barn. Vilket gör att många av dagens 70-talister inte ens reflekterar över att det finns ett annat alternativ än att placera det egna barnet på dagis vid ett års ålder. Föräldrar förstår inte barnens behov av tid, med de viktigaste personerna i barnet liv – mamma och pappa. Många syskon får inte heller växa upp tillsammans utan separeras från varandra redan under föräldraledigheten när det äldre syskonet får gå på dagis när lillasyskonet är hemma. Alla dessa vattentäta skott mellan familjens medlemmar och släkten, trots att det är i familjen grunden läggs för barnets sociala utveckling.
Nu ser vi tydligt vilka konsekvenser det blir när barnen fostras enligt ”löpande band principen”. Där de vid ett års ålder sätts på ”rullbandet” för att rulla in i ”dagisfabriken” och förmodas komma ut fem år senare som välfungerande individer för att sättas i skolan vid sex års ålder.
Samtalen till BRIS, BO:s rapporter, den psykiska och fysiska ohälsan hos barn har länge visat på konsekvenserna och signalerat att något är mycket fel med den svenska familjepolitiken. När det aggressiva beteendet hos ungdomar – i och med dödsmisshandeln av en 16-åring - visat sig gälla även hos östermalmsungdomar, fick människor så smått upp ögonen för att något faktiskt är riktigt fel. I Svenska Dagbladet kan man nu läsa hur de tre tonåringarna fått sin dom och ta ställning till debatten kring dådet.
Frågan är nu om människor kommer att fortsätta stoppa huvudet i sanden eller om de inser att det är dags att ta situationen på allvar och börja arbeta förebyggande för att få barnen att må och fungera bättre. En väg är att ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna samt att skapa ett samhälle som låter föräldrar få tid med sina barn.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
SvD: Kännbara straff för östermalmsungdomar som sparkade ihjäl 16-åring
Arne Danne på Lugna gatan: "Tror inte att unga drar lärdom"
Myten kring förskolan säger att barnen där ”fostras till socialt kompetenta små individer” – men det räcker med att gå till skolan för att se att verkligen ser annorlunda ut. Mobbing är vanligt och många barn är väldigt stökiga och otrygga samt löser många konflikter med våld.
Det naturliga vore att föräldrarna till stökiga barn skulle ingripa och satsa mer tid på sina barn, både genom att närvara i skolan och genom att aktivt ta sig tid att reda ut problemen utanför skoltid. Problemet är bara att föräldrar tidigt invaggats i tron att det är förskolepersonalen som ska fostra barnen – ”de har ju pedagogisk utbildning och vet hur man gör”. Uppstår det sedan problem, vilket märks tydligast i skolmiljön, där det ställs stora krav på social kompetens hos barnen – så skriker föräldrarna efter extraresurser och vill helst ha en diagnos från någon läkare som snabbt ska befria dem från deras ansvar. Men är lösningen att ge barnen en massa diagnoser eller att anställa en pedagog till varje stökigt barn?
Är det inte bättre att vi börjar arbeta förebyggande istället?
Barn är olika och alla följer inte samma mönster och utvecklingsfaser. Varje ålder innebär en utmaning och det är lättare för de föräldrar som tidigt inser att barnen är deras ansvar. Om de tidigt tar sig tid att styra upp barnen på rätt väg, så får de också en tilltro till sig själva som föräldrar vilket gör det lättare när barnen blir äldre. Hur ska en förälder som inte kan hantera en gallskrikande tvååring i en mataffär klara av en strulande och utagerande 12-åring?
När familjepolitiken tog ifrån föräldrarna deras ansvar, så försvann inte bara tiden med barnen, utan också den tid som föräldrar som tar ansvar använder till att prata med andra föräldrar om barn och fostran. Den tid man i vardagen naturligt avsätter till att stötta varandra i föräldraskapet.
Tid behövs också för att bygga ett större nätverk av vuxna kring varje barn, i form av mor- och farföräldrar, andra föräldrar, vänner och övriga släktingar. Men för heltidsarbetande föräldrar räcker inte tiden till att vårda den sociala biten av våra liv och väva in den naturligt i vår vardag.
Sedan går föräldraskap ”i arv”, så som människor blivit fostrade, fostrar då de allra flesta automatiskt sina egna barn. Vilket gör att många av dagens 70-talister inte ens reflekterar över att det finns ett annat alternativ än att placera det egna barnet på dagis vid ett års ålder. Föräldrar förstår inte barnens behov av tid, med de viktigaste personerna i barnet liv – mamma och pappa. Många syskon får inte heller växa upp tillsammans utan separeras från varandra redan under föräldraledigheten när det äldre syskonet får gå på dagis när lillasyskonet är hemma. Alla dessa vattentäta skott mellan familjens medlemmar och släkten, trots att det är i familjen grunden läggs för barnets sociala utveckling.
Nu ser vi tydligt vilka konsekvenser det blir när barnen fostras enligt ”löpande band principen”. Där de vid ett års ålder sätts på ”rullbandet” för att rulla in i ”dagisfabriken” och förmodas komma ut fem år senare som välfungerande individer för att sättas i skolan vid sex års ålder.
Samtalen till BRIS, BO:s rapporter, den psykiska och fysiska ohälsan hos barn har länge visat på konsekvenserna och signalerat att något är mycket fel med den svenska familjepolitiken. När det aggressiva beteendet hos ungdomar – i och med dödsmisshandeln av en 16-åring - visat sig gälla även hos östermalmsungdomar, fick människor så smått upp ögonen för att något faktiskt är riktigt fel. I Svenska Dagbladet kan man nu läsa hur de tre tonåringarna fått sin dom och ta ställning till debatten kring dådet.
Frågan är nu om människor kommer att fortsätta stoppa huvudet i sanden eller om de inser att det är dags att ta situationen på allvar och börja arbeta förebyggande för att få barnen att må och fungera bättre. En väg är att ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna samt att skapa ett samhälle som låter föräldrar få tid med sina barn.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
SvD: Kännbara straff för östermalmsungdomar som sparkade ihjäl 16-åring
Arne Danne på Lugna gatan: "Tror inte att unga drar lärdom"
fredag, januari 04, 2008
6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
Nästan 60 procent av kvinnorna i en undersökning som TCO tagit fram tycker att det är ganska eller mycket stressande att få ihop arbete och familjeliv. Frågan man bör ställa sig är om den familjepolitik vi har verkligen är den ultimata när siffrorna ser ut så.
Kvinnor tycker uppenbarligen att det är viktigt att investera tid i familjen och pressas hårt när de försöker hinna med både och.
Varför kan vi inte ha en familjepolitik som gör det möjligt för kvinnor att hitta en balans mellan arbete och familjeliv? Sluta straffa de kvinnor som väljer att arbeta deltid – se till att de får en lägre skatt och bättre trygghetssystem. De utför ett lika viktigt arbete när de ser till att de egna barnen mår bra som det arbete de utför i arbetslivet.
Men istället för att låta kvinnor bestämma själva och ge dem möjligheter att kombinera barn och familj så kommer naturligtvis socialdemokraternas gamla universallösning fram i den slutsats av undersökningen som Vårdförbundet tagit fram:
"Ta bort deltidsjobben och tvinga kvinnor att arbeta heltid".
För enligt socialdemokratisk synsätt så är det förstås deltidsjobbens fel att kvinnor investerar tid i sin familj. Om deltidsjobben försvinner så försvinner kvinnors valmöjligheter och därmed kan de inte välja familjen också. På så sätt slipper de vara så ”ojämställda” och ”gammaldags”.
Återigen så visar socialdemokraterna sin starka tilltro till att de hittat den bästa och enda lösningen för hur alla människor ska leva sina liv. Och de som ”inte förstår bättre” ska tvingas in i ekorrhjulet som alla andra och separeras från barnen.
Kanske är det dags för en undersökning som frågar vad kvinnorna själva faktiskt vill.
I mitt arbete som redaktör för nättidningen Hemmaföräldrar har jag daglig kontakt med kvinnor över hela landet och för mig är trenden helt tydlig – kvinnor vill inte att någon annan ska bestämma över hur de ska leva sina liv – vilka val som är ”rätt” eller ”fel”. Det är bristen på valfrihet och den starka politiska styrningen som skapar den största stressen och som visar sig i de ökade ohälsotalen hos kvinnor.
Ett tips till TCO är att göra en undersökning och fråga kvinnorna vad de själva vill, istället för att tala om vilken lösning som är bäst för dem.
Madeleine Lidman
Läs också:
TCO:s undersökning (pdf)
Tolkningen av undersökningen enligt TCO och Vårdförbundet
Fler länkar om kvinnors situation
Kvinnor tycker uppenbarligen att det är viktigt att investera tid i familjen och pressas hårt när de försöker hinna med både och.
Varför kan vi inte ha en familjepolitik som gör det möjligt för kvinnor att hitta en balans mellan arbete och familjeliv? Sluta straffa de kvinnor som väljer att arbeta deltid – se till att de får en lägre skatt och bättre trygghetssystem. De utför ett lika viktigt arbete när de ser till att de egna barnen mår bra som det arbete de utför i arbetslivet.
Men istället för att låta kvinnor bestämma själva och ge dem möjligheter att kombinera barn och familj så kommer naturligtvis socialdemokraternas gamla universallösning fram i den slutsats av undersökningen som Vårdförbundet tagit fram:
"Ta bort deltidsjobben och tvinga kvinnor att arbeta heltid".
För enligt socialdemokratisk synsätt så är det förstås deltidsjobbens fel att kvinnor investerar tid i sin familj. Om deltidsjobben försvinner så försvinner kvinnors valmöjligheter och därmed kan de inte välja familjen också. På så sätt slipper de vara så ”ojämställda” och ”gammaldags”.
Återigen så visar socialdemokraterna sin starka tilltro till att de hittat den bästa och enda lösningen för hur alla människor ska leva sina liv. Och de som ”inte förstår bättre” ska tvingas in i ekorrhjulet som alla andra och separeras från barnen.
Kanske är det dags för en undersökning som frågar vad kvinnorna själva faktiskt vill.
I mitt arbete som redaktör för nättidningen Hemmaföräldrar har jag daglig kontakt med kvinnor över hela landet och för mig är trenden helt tydlig – kvinnor vill inte att någon annan ska bestämma över hur de ska leva sina liv – vilka val som är ”rätt” eller ”fel”. Det är bristen på valfrihet och den starka politiska styrningen som skapar den största stressen och som visar sig i de ökade ohälsotalen hos kvinnor.
Ett tips till TCO är att göra en undersökning och fråga kvinnorna vad de själva vill, istället för att tala om vilken lösning som är bäst för dem.
Madeleine Lidman
Läs också:
TCO:s undersökning (pdf)
Tolkningen av undersökningen enligt TCO och Vårdförbundet
Fler länkar om kvinnors situation
onsdag, januari 02, 2008
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Det är sååååå orättvist säger de socialdemokratiska politikerna om vårdnadsbidraget. För om några föräldrar väljer att ta ut vårdnadsbidrag (trots att det handlar om en ynka ersättning om 3.000 kronor till barnet är 3 år) så kommer det att kosta sååååå mycket pengar. Och enligt socialdemokraterna vill människor faktiskt att de pengarna används till bättre saker. Enligt socialdemokraternas egna undersökningar förstås. Fast det finns faktiskt en mer oberoende undersökning från Sifo som säger att 64 procent av svenska folket kan tänka sig ett vårdnadsbidrag. Och det finns ett Föräldrauppror som tydligt indikerar att valfrihet och många barnomsorgsalternativ är en mycket viktig fråga för dagens föräldrar.
Jag känner en fyrabarnsmamma som inget hellre vill än att vara hemma med de egna barnen, men hon kommer inte att ha råd även om vårdnadsbidraget införs. För införs det till sommaren är barnen 6, 4½, 3 och 1½ år – varför hon bara får ersättning för det yngsta barnet.
3.000 kronor för att ta hand om fyra barn!
Om hon istället sätter de tre äldsta barnen på dagis och är hemma med den yngsta så kan hon förutom vårdnadsbidraget för ett barn få ut barnomsorgssubventioner från kommunen om cirka 100.000 kronor per barn och år. En lösning som skulle kosta kommunen 300.000 kronor plus 36.000 kronor.
Då hade det varit mycket billigare om hon fått ett vårdnadsbidrag om 36.000 kronor per barn och år istället. En liten nätt besparing om 192.000 kronor per år för kommunen.
Om kommunen nu hade fått en möjlighet från regeringshåll att välja en billigare lösning och betala ut ett vårdnadsbidrag per barn, så dyker nästa problem upp. Socialdemokraternas gamla klyscha om kvinnofälla som genomsyrar hela samhället och skapar en negativ attityd till hemarbetet som förpestar tillvaron för hemmaföräldrarna.
Varför är det en kvinnofälla om just kvinnor väljer att arbeta med barn som hemmaförälder?
Det är ju från socialdemokratiskt håll helt accepterat att 98 procent av alla som arbetar på dagis är kvinnor? Lönen för kvinnor som arbetar på dagis eller lönen (vårdnadsbidraget) till kvinnor som är hemmaföräldrar kommer ju från samma håll – från skattepengar.
Hela diskussionen är så löjeväckande och döljer det som det verkligen handlar om:
socialdemokraterna vill inte att människor ska få bestämma själva hur de ska leva sina liv. För de anser sig nämligen ha hittat en lösning som de vet är "bäst" för alla och då ska alla leva efter den och alla argument för andra alternativ ska till varje pris skjutas i sank.
Visst det finns problem för den som väljer att vara hemma. I Sverige har vi ett system där din karriär bygger på att du hela tiden har en fot kvar på arbetsmarknaden och där arbetet som hemmaförälder värderas till noll och nix och till och med är så illa sett i röda kretsar att man tar sig rätten att förlöjliga och håna hemmaföräldrar för att verkligen sabotera deras framtidschanser.
Men det är saker vi kan ändra på.
Redan nu går det att se en attitydförändring hos människor, man börjar förstå att föräldrar är viktiga för barn. Och att det som investeras i tid och kärlek när barnen är små, senare avspeglas i deras psykiska och fysiska hälsa. Då kan det väl inte vara så svårt att förändra attityden i samhället till hemmaföräldrarna och därmed minska den diskriminering som de drabbas av – bara för att de valt att prioritera sina barn under några år?
Som jag sagt tidigare, låt hemmaåren bli en merit i föräldrars cv, som skrivs dit med stolthet och bemöts med respekt hos arbetsgivarna. Den kvinnofälla som socialdemokraterna pratar om är faktiskt något som de skapat och som vi tillsammans kan få bort genom olika åtgärder, varav jag nämner några ovan, men det finns mycket mer att göra. Det handlar om att öppna ögonen och få politikerna att våga förändra det som är fel idag.
Madeleine Lidman
Läs också:
Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken
Katrineholm en typisk "nej-sägar" kommun
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Nu samlar de in namn för ett vårdnadsbidrag
Liza Marklund: "Kådisarna är värst"
Svenska barn allt sämre i matematik
Jag känner en fyrabarnsmamma som inget hellre vill än att vara hemma med de egna barnen, men hon kommer inte att ha råd även om vårdnadsbidraget införs. För införs det till sommaren är barnen 6, 4½, 3 och 1½ år – varför hon bara får ersättning för det yngsta barnet.
3.000 kronor för att ta hand om fyra barn!
Om hon istället sätter de tre äldsta barnen på dagis och är hemma med den yngsta så kan hon förutom vårdnadsbidraget för ett barn få ut barnomsorgssubventioner från kommunen om cirka 100.000 kronor per barn och år. En lösning som skulle kosta kommunen 300.000 kronor plus 36.000 kronor.
Då hade det varit mycket billigare om hon fått ett vårdnadsbidrag om 36.000 kronor per barn och år istället. En liten nätt besparing om 192.000 kronor per år för kommunen.
Om kommunen nu hade fått en möjlighet från regeringshåll att välja en billigare lösning och betala ut ett vårdnadsbidrag per barn, så dyker nästa problem upp. Socialdemokraternas gamla klyscha om kvinnofälla som genomsyrar hela samhället och skapar en negativ attityd till hemarbetet som förpestar tillvaron för hemmaföräldrarna.
Varför är det en kvinnofälla om just kvinnor väljer att arbeta med barn som hemmaförälder?
Det är ju från socialdemokratiskt håll helt accepterat att 98 procent av alla som arbetar på dagis är kvinnor? Lönen för kvinnor som arbetar på dagis eller lönen (vårdnadsbidraget) till kvinnor som är hemmaföräldrar kommer ju från samma håll – från skattepengar.
Hela diskussionen är så löjeväckande och döljer det som det verkligen handlar om:
socialdemokraterna vill inte att människor ska få bestämma själva hur de ska leva sina liv. För de anser sig nämligen ha hittat en lösning som de vet är "bäst" för alla och då ska alla leva efter den och alla argument för andra alternativ ska till varje pris skjutas i sank.
Visst det finns problem för den som väljer att vara hemma. I Sverige har vi ett system där din karriär bygger på att du hela tiden har en fot kvar på arbetsmarknaden och där arbetet som hemmaförälder värderas till noll och nix och till och med är så illa sett i röda kretsar att man tar sig rätten att förlöjliga och håna hemmaföräldrar för att verkligen sabotera deras framtidschanser.
Men det är saker vi kan ändra på.
Redan nu går det att se en attitydförändring hos människor, man börjar förstå att föräldrar är viktiga för barn. Och att det som investeras i tid och kärlek när barnen är små, senare avspeglas i deras psykiska och fysiska hälsa. Då kan det väl inte vara så svårt att förändra attityden i samhället till hemmaföräldrarna och därmed minska den diskriminering som de drabbas av – bara för att de valt att prioritera sina barn under några år?
Som jag sagt tidigare, låt hemmaåren bli en merit i föräldrars cv, som skrivs dit med stolthet och bemöts med respekt hos arbetsgivarna. Den kvinnofälla som socialdemokraterna pratar om är faktiskt något som de skapat och som vi tillsammans kan få bort genom olika åtgärder, varav jag nämner några ovan, men det finns mycket mer att göra. Det handlar om att öppna ögonen och få politikerna att våga förändra det som är fel idag.
Madeleine Lidman
Läs också:
Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken
Katrineholm en typisk "nej-sägar" kommun
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Nu samlar de in namn för ett vårdnadsbidrag
Liza Marklund: "Kådisarna är värst"
Svenska barn allt sämre i matematik
tisdag, januari 01, 2008
Nu startar kampen för vårdnadsbidraget
Det är lätt att vara modig när man har en stor eller flera stora penningstarka organisationer eller partier bakom sig. Och lite mindre lätt när man som liten gräsrot ska försöka göra sin röst hörd, utan varken pengar eller någon stor och stark organisation i ryggen.
Därför är det lätt för mig att känna en enorm värme och stolthet över alla de föräldrar som från gräsrotsnivå ändå försöker kämpa för sina barns bästa. De kämpar utan stora penningresurser och utan stöd från några stora starka organisationer eller partier.
Modiga men ändå sårbara ”små människor” och därför blir jag alltid lika ledsen när jag får höra hur många blir bemötta från politiker håll - och då syftar jag speciellt på hur många socialdemokrater bemöter dessa människor under deras strävan efter valfrihet och efter en större möjlighet att själv bestämma över sin familjs liv.
Många valfrihetssträvande människor har för oss på Hemmaföräldrar berättat hur (s) politiker hånskrattat dem rakt upp i ansiktet när de lämnat över sina namninsamlingar för valfrihet eller när de kämpat för att få bli privata dagmammor. En del har tagit så illa vid sig av bemötandet att de börjat gråta, något som knappast fått en hårdför socialdemokratisk politiker att fundera över sitt beteende. Socialdemokraterna är totalt orubbliga i sin tro att de har rätt och att deras uppgift till varje pris är att tvinga människor att leva sina liv efter en mall som de har bestämt. Ändå fortsätter Föräldraupproret, via vanliga små föräldrar sin kamp, nu ute i ”nej-sägar” kommuner.
Fundera lite över oddsen.
Socialdemokraternas årliga statliga partistöd är cirka 55 miljoner kronor samt medlemsavgifter om 9 miljoner kronor, lotteriintäkter med mera om 55-60 miljoner kronor (år 2005) samt LO-sfärens totala penningbidrag om 90-100 miljoner kronor.
Valfrihetskämparna har inga miljoner, de har inte några kronor i stöd utan kan bara ta av sina egna pengar och sin egen tid när de kämpar för att göra sin röst hörd.
Är det någon mer än jag som tycker att det finns en viss obalans här?
Lägg till det vilken sida media ställer sig på…… (allt som oftast socialdemokraternas).
Ändå känner jag ett stort hopp att rättvisan ska segra. Och det beror på att jag känner hur attityderna har förändrats. Allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla – de har börjat lyssna på vad barnen signalerar och de vet att barn är olika och därmed inte alltid passar att börja på dagis vid ett års ålder. Den utbredda psykiska ohälsan hos barn i kombination med det aggressiva beteende hos ungdomar, som vi nu sett sprida sig genom alla samhällsklasser, har förstås också varit en väckarklocka.
År 2008 har precis börjat och därmed har också kampen för att alla kommuner ska införa vårdnadsbidraget påbörjats på allvar. Det är här och nu – tillsammans – som vi kan åstadkomma en förändring. Vi har inga pengar, media kommer för det mesta att tiga ihjäl vår kamp och socialdemokraterna kommer att håna oss och kalla oss för allehanda tillmälen - men vi har en stark vilja – vi kämpar för våra barn – för framtiden - och därför finns det hopp.
Så alla valfrihetsträvare, det är nu det gäller – du kan också göra en insats. Gå med i Föräldraupproret och hjälp till att starta namninsamlingar i ”nej-sägar” kommuner. Behöver du råd, tips och uppmuntran så finns vi på Hemmaföräldrar – hemmaforaldrar.se här för att hjälpa dig.
Gott nytt år!
önskar
Madeleine Lidman
Läs också:
Valets välregisserade skandaler
En majoritet av LO-medlemmarna är emot stöd till socialdemokraterna
Den svenska journalistkåren
Om skrikande barn vid dagislämning
När det onormala blivit normalt
Vårt skruvade samhälle
Barnpensionaltet - föregångaren till dagis
Därför är det lätt för mig att känna en enorm värme och stolthet över alla de föräldrar som från gräsrotsnivå ändå försöker kämpa för sina barns bästa. De kämpar utan stora penningresurser och utan stöd från några stora starka organisationer eller partier.
Modiga men ändå sårbara ”små människor” och därför blir jag alltid lika ledsen när jag får höra hur många blir bemötta från politiker håll - och då syftar jag speciellt på hur många socialdemokrater bemöter dessa människor under deras strävan efter valfrihet och efter en större möjlighet att själv bestämma över sin familjs liv.
Många valfrihetssträvande människor har för oss på Hemmaföräldrar berättat hur (s) politiker hånskrattat dem rakt upp i ansiktet när de lämnat över sina namninsamlingar för valfrihet eller när de kämpat för att få bli privata dagmammor. En del har tagit så illa vid sig av bemötandet att de börjat gråta, något som knappast fått en hårdför socialdemokratisk politiker att fundera över sitt beteende. Socialdemokraterna är totalt orubbliga i sin tro att de har rätt och att deras uppgift till varje pris är att tvinga människor att leva sina liv efter en mall som de har bestämt. Ändå fortsätter Föräldraupproret, via vanliga små föräldrar sin kamp, nu ute i ”nej-sägar” kommuner.
Fundera lite över oddsen.
Socialdemokraternas årliga statliga partistöd är cirka 55 miljoner kronor samt medlemsavgifter om 9 miljoner kronor, lotteriintäkter med mera om 55-60 miljoner kronor (år 2005) samt LO-sfärens totala penningbidrag om 90-100 miljoner kronor.
Valfrihetskämparna har inga miljoner, de har inte några kronor i stöd utan kan bara ta av sina egna pengar och sin egen tid när de kämpar för att göra sin röst hörd.
Är det någon mer än jag som tycker att det finns en viss obalans här?
Lägg till det vilken sida media ställer sig på…… (allt som oftast socialdemokraternas).
Ändå känner jag ett stort hopp att rättvisan ska segra. Och det beror på att jag känner hur attityderna har förändrats. Allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla – de har börjat lyssna på vad barnen signalerar och de vet att barn är olika och därmed inte alltid passar att börja på dagis vid ett års ålder. Den utbredda psykiska ohälsan hos barn i kombination med det aggressiva beteende hos ungdomar, som vi nu sett sprida sig genom alla samhällsklasser, har förstås också varit en väckarklocka.
År 2008 har precis börjat och därmed har också kampen för att alla kommuner ska införa vårdnadsbidraget påbörjats på allvar. Det är här och nu – tillsammans – som vi kan åstadkomma en förändring. Vi har inga pengar, media kommer för det mesta att tiga ihjäl vår kamp och socialdemokraterna kommer att håna oss och kalla oss för allehanda tillmälen - men vi har en stark vilja – vi kämpar för våra barn – för framtiden - och därför finns det hopp.
Så alla valfrihetsträvare, det är nu det gäller – du kan också göra en insats. Gå med i Föräldraupproret och hjälp till att starta namninsamlingar i ”nej-sägar” kommuner. Behöver du råd, tips och uppmuntran så finns vi på Hemmaföräldrar – hemmaforaldrar.se här för att hjälpa dig.
Gott nytt år!
önskar
Madeleine Lidman
Läs också:
Valets välregisserade skandaler
En majoritet av LO-medlemmarna är emot stöd till socialdemokraterna
Den svenska journalistkåren
Om skrikande barn vid dagislämning
När det onormala blivit normalt
Vårt skruvade samhälle
Barnpensionaltet - föregångaren till dagis
söndag, december 23, 2007
God Jul och Gott Nytt År
Begrepp som downshifting har sakta men säkert börjat sprida sig i vårt land. Det handlar om människor som går ned i arbetstid och som konsumerar mindre och istället för saker och pengar skaffar sig tid. Tänk vad trendigt och rätt det låter, arbeta mindre och inse att vi har bara ett liv och att vi bara lever en gång. Men om du istället säger att du går ner i arbetstid eller inte arbetar alls för att leva på maken eller makans lön och ge barnen tid – då är du hopplöst ute och otrendig.
Hemmaföräldrar har ”downshiftat” innan begreppet ens hade fått trendstatus. Vi är många föräldrar som insett att karriär och barn – javisst – men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Att vårda och fostra barn är också ett arbete – om än ett oavlönat arbete så länge det handlar om dina egna barn. Många föräldrar vill ha tid för familjen när barnen är små, de känner att tiden de satsar på barnen under småbarnsåren är väl investerade och viktiga.
Det finns en stark önskan hos föräldrar att få välja själva och de allra flesta i dag vet att barn är olika och tycker därför att det är helt okej att vi har många olika barnomsorgsalternativ inklusive hemmaalternativet. En självklarhet även för de föräldrar som valt dagis. På bara några år har det skett en markant förändring i synen på barn och deras uppväxt ute hos gräsrötterna i landet.
Tyvärr har inte alla politiker följt med och förstått vad som hänt.
Nu är en första förändring på väg att genomdrivas och många av landets kommuner tänker införa vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ. Samtidigt finns det en majoritet av (s) politiker som av ideologiska skäl vägrar att lyssna på vad föräldrar vill. När de borde lyssna till den lilla människans önskan om ett barnvänligare samhälle och ett drägligare liv för småbarnsfamiljer, så satsar de istället stort på att hitta på ett antal slogans mot vårdnadsbidraget som de sedan pumpar ut i snabb takt så fort någon frågar ”varför ska inte vårdnadsbidraget införas i just vår kommun”.
Ta som exempel när trebarnsmamman Anna-Maria i Katrineholm samlade in namn för ett införande av vårdnadsbidraget. I slutet av graviditeten fick hon ta en paus men hon lämnade upp 250 namn till Anneli Hedberg (s) politiker i Katrineholm och blev hånfullt och illa bemött.
Var finns respekten för individen och för att vi alla är olika?
Jag hoppas att 2008 blir året då valfrihetsmotståndarna tar och kliver ner från sina höga hästar och möter gräsrötterna och lyssnar till vad de önskar förbättra i samhället och försöker möta och tillgodose dessa önskemål. Att de slutar hånskratta föräldrar för valfrihet rakt i ansiktet och istället tar en rak och ärlig dialog – människa till människa – inte som en betongmakt från ovan till den lilla individen ”där nere” som inte vet sitt eget bästa.
2008 kommer att bli ett år med mycket hårt arbete från Hemmaföräldrar för att hjälpa och stötta förtvivlade föräldrar i ”nej-sägar” kommuner – men vi kan inte arbeta ensamma utan behöver allt stöd vi kan få från föräldrar i hela landet. Det handlar om att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Alla kan bidra på något sätt. Kanske hjälpa till med en namninsamling i någon ”nej-sägar” kommun, tipsa om vad som skrivs i olika tidningar eller vad som händer i den egna kommunen och sist men inte minst gärna förnya sitt medlemskap i nätverket Hemmaföräldrar. Vi behöver pengar till marknadsföringsmaterial inför kommande kampanjer för valfrihet.
Sist men inte minst så vill jag tacka alla föräldrar som hjälpt oss under det gångna året. Tack för alla artikeltips, hjälp med översättningar och tack för alla snälla tack mejl.
Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År!
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar har ”downshiftat” innan begreppet ens hade fått trendstatus. Vi är många föräldrar som insett att karriär och barn – javisst – men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Att vårda och fostra barn är också ett arbete – om än ett oavlönat arbete så länge det handlar om dina egna barn. Många föräldrar vill ha tid för familjen när barnen är små, de känner att tiden de satsar på barnen under småbarnsåren är väl investerade och viktiga.
Det finns en stark önskan hos föräldrar att få välja själva och de allra flesta i dag vet att barn är olika och tycker därför att det är helt okej att vi har många olika barnomsorgsalternativ inklusive hemmaalternativet. En självklarhet även för de föräldrar som valt dagis. På bara några år har det skett en markant förändring i synen på barn och deras uppväxt ute hos gräsrötterna i landet.
Tyvärr har inte alla politiker följt med och förstått vad som hänt.
Nu är en första förändring på väg att genomdrivas och många av landets kommuner tänker införa vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ. Samtidigt finns det en majoritet av (s) politiker som av ideologiska skäl vägrar att lyssna på vad föräldrar vill. När de borde lyssna till den lilla människans önskan om ett barnvänligare samhälle och ett drägligare liv för småbarnsfamiljer, så satsar de istället stort på att hitta på ett antal slogans mot vårdnadsbidraget som de sedan pumpar ut i snabb takt så fort någon frågar ”varför ska inte vårdnadsbidraget införas i just vår kommun”.
Ta som exempel när trebarnsmamman Anna-Maria i Katrineholm samlade in namn för ett införande av vårdnadsbidraget. I slutet av graviditeten fick hon ta en paus men hon lämnade upp 250 namn till Anneli Hedberg (s) politiker i Katrineholm och blev hånfullt och illa bemött.
Var finns respekten för individen och för att vi alla är olika?
Jag hoppas att 2008 blir året då valfrihetsmotståndarna tar och kliver ner från sina höga hästar och möter gräsrötterna och lyssnar till vad de önskar förbättra i samhället och försöker möta och tillgodose dessa önskemål. Att de slutar hånskratta föräldrar för valfrihet rakt i ansiktet och istället tar en rak och ärlig dialog – människa till människa – inte som en betongmakt från ovan till den lilla individen ”där nere” som inte vet sitt eget bästa.
2008 kommer att bli ett år med mycket hårt arbete från Hemmaföräldrar för att hjälpa och stötta förtvivlade föräldrar i ”nej-sägar” kommuner – men vi kan inte arbeta ensamma utan behöver allt stöd vi kan få från föräldrar i hela landet. Det handlar om att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Alla kan bidra på något sätt. Kanske hjälpa till med en namninsamling i någon ”nej-sägar” kommun, tipsa om vad som skrivs i olika tidningar eller vad som händer i den egna kommunen och sist men inte minst gärna förnya sitt medlemskap i nätverket Hemmaföräldrar. Vi behöver pengar till marknadsföringsmaterial inför kommande kampanjer för valfrihet.
Sist men inte minst så vill jag tacka alla föräldrar som hjälpt oss under det gångna året. Tack för alla artikeltips, hjälp med översättningar och tack för alla snälla tack mejl.
Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År!
Madeleine Lidman
söndag, december 09, 2007
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
Kvinnor ska ha samma livschanser som män - men utan pekpinnar. I Svenska Dagbladet citerar Cordelia Edvardson några rader ur ett brev som hon en gång skrev till sin dotter. De orden är för mig precis vad jämställdhet handlar om;
"I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar" - se länken; http://www.svd.se/opinion/kolumnister/artikel_663297.svd.
När mina barn var små fick jag ofta höra ”vilken tur du har som har eget företag så att du kan vara hemma”. Till spelets regler hörde då att instämma, för annars kunde jag ju ha skuldbelagt någon som gjort ett annat val. Sanningen är att jag startade eget först när min yngsta var 2 ½ år och det var mest för att det var omöjligt att hitta ett deltidsjobb där jag kunde kombinera mitt arbete som hemmaförälder med ett jobb. Vi hemmamammor är annars ofta vana vid vinklingen att ”vi haft tur som har en man som tjänar bra så att vi kan vara hemma”. Nu när småbarnsåren är förbi så känns tiden mogen att berätta den osminkade sanningen om mitt val att bli hemmaförälder.
Jag fattade ett aktivt beslut att stanna hemma tillsammans med min man, trots att jag vid den tidpunkten tjänade bättre än vad han gjorde. Jag kan villigt erkänna att jag var naiv då jag trodde att några år hemma inte skulle påverka min karriär. För mig var det självklart att jag skulle kunna återvända och fortsätta min gamla karriär med nya erfarenheter från hemmatiden, den dagen barnen blivit större.
Men hej vad jag bedrog mig.
Attityden i Sverige är att du till varje pris ska behålla din plats i arbetslivet, annars är du för alltid passé och ses som mycket suspekt. Det spelar ingen roll om du presterar något speciellt eller om du utvecklas när du är hemma – huvudsaken är att du kan visa hög och konstant närvaro i arbetslivet. Trots att jag sett varningssignalerna redan när jag började min yrkesbana i databranschen, så hade jag inte till fullo tagit till mig vad jag sett.
På mitt första arbete så var det några killar som bara var några år äldre, de hade satt i system att alltid jobba över. Dagarna ägnades åt att arbeta i ett lugnt tempo. När närmaste chefen inte såg så spelade de dataspel eller pratade i telefon, men chefen pratade alltid så gott om ”sina pojkar” som arbetade över så mycket. På kvällarna beställde de hämtmat och hade det festligt värre.
Själv försökte jag hela tiden förbättra rutinerna och omstrukturera mitt arbete så att jag skulle bli mer effektiv. På så sätt hann jag göra det som skulle hinnas med under dagen. Vid arbetstoppar blev det ändå övertid, men inte varje dag. Gissa vilka det var som premierades och fick gå vidare till nästa karriärsteg och bli supervisors (mellanchefer) – killarna förstås – de där "arbetsamma" som alltid var på jobbet.
Och det lät väldigt bittert….
….men jag är inte bitter. Jag förstod redan då spelreglerna och jag hade ett fritt val att acceptera eller gå min egen väg – och jag valde min egen väg. En väg som var mycket mer utvecklande och fick mig att må bra.
När jag valde att vara hemma, så valde jag även att stötta och "coacha" maken i hans karriär. Jag uppmuntrade honom att söka nytt jobb, hjälpte honom skriva en cv som jag översatte till engelska, så att han kunde beskriva sin karriär både på svenska och engelska. Vi övade sedan så att den satt och han kunde den obehindrat på båda språken. Det fick han stor nytta av. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det var en fördel för maken att aldrig behöva vabba, inte heller har han varit sjuk mer än max någon dag vartannat år, om ens det. Det har varit jag som tagit hand om sjuka barn och haft alla vaknätter. Sedan har resten varit upp till honom själv och han är duktig och har satsat hårt.
Det är viktigt att nämna att jag inte utplånat mig själv. Maken har inte fått arbeta en massa övertid. Det är han som har handlat mat och lagat kvällsmålet samt tagit tvätten. Fredagar har han slutat tidigare (vid 13.00) och haft tid med barnen. Jag har startat eget (i blygsam skala) och dragit igång hemmaforaldrar.se samt sett till att finnas där för barnen på dagarna. Vi har byggt vårt föräldraskap genom "team work" och delat på ansvaret för barnen- inte millimeterrättvist - utan utifrån de förutsättningar som fanns. Det är en livsstil som gett oss tid med våra barn.
Men det är dags att vara väldigt ärliga med att det är jag som riskerat (och fortfarande riskerar) mest och det beror på att vi har ett samhälle som inte värderar mitt arbete med barnen till mer än ett ruttet lingon. Där har jag stått i alla år och lett instämmande i vilken tur jag haft som kunnat välja att vara hemma ”eftersom vi haft råd”.
Men nej vi har inte haft råd.
Vi överlevde från månad till månad. Det var ett ständigt pusslande och ett oerhört slit. Och jag vet att många hemmaföräldrar känner likadant. Vi valde barnen trots att priset för oss själva rent ekonomiskt blev högt. Jag är hemskt ledsen om någon känner sig kränkt av att jag är ärlig med att jag valde några hemmaår trots att riskerna var (och är) enormt stora, men jag kan inte låtsas som att det bara berodde på tur. Kärleken till barnen övervann alla hinder och fick oss att hela tiden arbeta för att hitta lösningar så att vi kunde överleva ekonomiskt i ett land med världens högsta skatter - där mitt arbete med barnen inte innebar att vi fick tillbaka något av våra inbetalade skatter i till exempel barnomsorgssubventioner.
För gissa om vi betalat skatt. Hade makens lön fördelats mellan oss - och vi haft två lägre inkomster - hade skatten för oss som familj blivit lägre men när han ensam stod för inkomsten kom han också upp i ett högre skatteläge.
Hade inte vår strategi och vårt teamwork lyckats hade vi suttit på pottan och tvingats lämna bort barnen - som så många andra hade vi helt enkelt inte haft råd att ge barnen en uppväxt i hemmet med tillgång till sina föräldrar. Vi satsade och vi lyckades åstadkomma det vi ville – att ge våra barn tid.
Det går inte att kräva att alla människor ska göra som vi. Jag har elva hemmaår bakom mig med många missade viktiga pensionspoäng och en skakig yrkesbana – men barn som är nöjda med att ha närvarande föräldrar. Anledningen att jag berättar om hur det ligger till (jag valde att vara hemma trots att det klippte av alla vidare chanser till karriär, gett mig låga pensionspoäng och ett utsatt ekonomiskt läge) beror på att jag är trött på att journalister i intervjuer gör vinklingen ”du som haft råd eftersom maken tjänar bra”. De ger bilden av mig som privilegierad men så var inte situationen när vi fattade vårt beslut. Inte heller sitter jag nöjd med att ”vi grejade det” – jag kämpar faktiskt för en förändring så att alla föräldrar i Sverige ska ha en möjlighet att göra samma val – om de vill – utan en massa negativa konsekvenser.
Jag vill att arbetet som hemmaförälder ska uppvärderas och att de kvinnor eller män som väljer att vara hemma några år ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet. Gör hemarbetet pensionsgrundande, inför vårdnadsbidrag per barn upp till sex år och låt det vara SGI grundande.
Ge kvinnor samma livschanser som män – men utan pekpinnar. Låt dem få välja själva hur de vill prioritera.
Madeleine Lidman
"I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar" - se länken; http://www.svd.se/opinion/kolumnister/artikel_663297.svd.
När mina barn var små fick jag ofta höra ”vilken tur du har som har eget företag så att du kan vara hemma”. Till spelets regler hörde då att instämma, för annars kunde jag ju ha skuldbelagt någon som gjort ett annat val. Sanningen är att jag startade eget först när min yngsta var 2 ½ år och det var mest för att det var omöjligt att hitta ett deltidsjobb där jag kunde kombinera mitt arbete som hemmaförälder med ett jobb. Vi hemmamammor är annars ofta vana vid vinklingen att ”vi haft tur som har en man som tjänar bra så att vi kan vara hemma”. Nu när småbarnsåren är förbi så känns tiden mogen att berätta den osminkade sanningen om mitt val att bli hemmaförälder.
Jag fattade ett aktivt beslut att stanna hemma tillsammans med min man, trots att jag vid den tidpunkten tjänade bättre än vad han gjorde. Jag kan villigt erkänna att jag var naiv då jag trodde att några år hemma inte skulle påverka min karriär. För mig var det självklart att jag skulle kunna återvända och fortsätta min gamla karriär med nya erfarenheter från hemmatiden, den dagen barnen blivit större.
Men hej vad jag bedrog mig.
Attityden i Sverige är att du till varje pris ska behålla din plats i arbetslivet, annars är du för alltid passé och ses som mycket suspekt. Det spelar ingen roll om du presterar något speciellt eller om du utvecklas när du är hemma – huvudsaken är att du kan visa hög och konstant närvaro i arbetslivet. Trots att jag sett varningssignalerna redan när jag började min yrkesbana i databranschen, så hade jag inte till fullo tagit till mig vad jag sett.
På mitt första arbete så var det några killar som bara var några år äldre, de hade satt i system att alltid jobba över. Dagarna ägnades åt att arbeta i ett lugnt tempo. När närmaste chefen inte såg så spelade de dataspel eller pratade i telefon, men chefen pratade alltid så gott om ”sina pojkar” som arbetade över så mycket. På kvällarna beställde de hämtmat och hade det festligt värre.
Själv försökte jag hela tiden förbättra rutinerna och omstrukturera mitt arbete så att jag skulle bli mer effektiv. På så sätt hann jag göra det som skulle hinnas med under dagen. Vid arbetstoppar blev det ändå övertid, men inte varje dag. Gissa vilka det var som premierades och fick gå vidare till nästa karriärsteg och bli supervisors (mellanchefer) – killarna förstås – de där "arbetsamma" som alltid var på jobbet.
Och det lät väldigt bittert….
….men jag är inte bitter. Jag förstod redan då spelreglerna och jag hade ett fritt val att acceptera eller gå min egen väg – och jag valde min egen väg. En väg som var mycket mer utvecklande och fick mig att må bra.
När jag valde att vara hemma, så valde jag även att stötta och "coacha" maken i hans karriär. Jag uppmuntrade honom att söka nytt jobb, hjälpte honom skriva en cv som jag översatte till engelska, så att han kunde beskriva sin karriär både på svenska och engelska. Vi övade sedan så att den satt och han kunde den obehindrat på båda språken. Det fick han stor nytta av. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det var en fördel för maken att aldrig behöva vabba, inte heller har han varit sjuk mer än max någon dag vartannat år, om ens det. Det har varit jag som tagit hand om sjuka barn och haft alla vaknätter. Sedan har resten varit upp till honom själv och han är duktig och har satsat hårt.
Det är viktigt att nämna att jag inte utplånat mig själv. Maken har inte fått arbeta en massa övertid. Det är han som har handlat mat och lagat kvällsmålet samt tagit tvätten. Fredagar har han slutat tidigare (vid 13.00) och haft tid med barnen. Jag har startat eget (i blygsam skala) och dragit igång hemmaforaldrar.se samt sett till att finnas där för barnen på dagarna. Vi har byggt vårt föräldraskap genom "team work" och delat på ansvaret för barnen- inte millimeterrättvist - utan utifrån de förutsättningar som fanns. Det är en livsstil som gett oss tid med våra barn.
Men det är dags att vara väldigt ärliga med att det är jag som riskerat (och fortfarande riskerar) mest och det beror på att vi har ett samhälle som inte värderar mitt arbete med barnen till mer än ett ruttet lingon. Där har jag stått i alla år och lett instämmande i vilken tur jag haft som kunnat välja att vara hemma ”eftersom vi haft råd”.
Men nej vi har inte haft råd.
Vi överlevde från månad till månad. Det var ett ständigt pusslande och ett oerhört slit. Och jag vet att många hemmaföräldrar känner likadant. Vi valde barnen trots att priset för oss själva rent ekonomiskt blev högt. Jag är hemskt ledsen om någon känner sig kränkt av att jag är ärlig med att jag valde några hemmaår trots att riskerna var (och är) enormt stora, men jag kan inte låtsas som att det bara berodde på tur. Kärleken till barnen övervann alla hinder och fick oss att hela tiden arbeta för att hitta lösningar så att vi kunde överleva ekonomiskt i ett land med världens högsta skatter - där mitt arbete med barnen inte innebar att vi fick tillbaka något av våra inbetalade skatter i till exempel barnomsorgssubventioner.
För gissa om vi betalat skatt. Hade makens lön fördelats mellan oss - och vi haft två lägre inkomster - hade skatten för oss som familj blivit lägre men när han ensam stod för inkomsten kom han också upp i ett högre skatteläge.
Hade inte vår strategi och vårt teamwork lyckats hade vi suttit på pottan och tvingats lämna bort barnen - som så många andra hade vi helt enkelt inte haft råd att ge barnen en uppväxt i hemmet med tillgång till sina föräldrar. Vi satsade och vi lyckades åstadkomma det vi ville – att ge våra barn tid.
Det går inte att kräva att alla människor ska göra som vi. Jag har elva hemmaår bakom mig med många missade viktiga pensionspoäng och en skakig yrkesbana – men barn som är nöjda med att ha närvarande föräldrar. Anledningen att jag berättar om hur det ligger till (jag valde att vara hemma trots att det klippte av alla vidare chanser till karriär, gett mig låga pensionspoäng och ett utsatt ekonomiskt läge) beror på att jag är trött på att journalister i intervjuer gör vinklingen ”du som haft råd eftersom maken tjänar bra”. De ger bilden av mig som privilegierad men så var inte situationen när vi fattade vårt beslut. Inte heller sitter jag nöjd med att ”vi grejade det” – jag kämpar faktiskt för en förändring så att alla föräldrar i Sverige ska ha en möjlighet att göra samma val – om de vill – utan en massa negativa konsekvenser.
Jag vill att arbetet som hemmaförälder ska uppvärderas och att de kvinnor eller män som väljer att vara hemma några år ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet. Gör hemarbetet pensionsgrundande, inför vårdnadsbidrag per barn upp till sex år och låt det vara SGI grundande.
Ge kvinnor samma livschanser som män – men utan pekpinnar. Låt dem få välja själva hur de vill prioritera.
Madeleine Lidman
torsdag, november 29, 2007
Mindre tid med barnen ger mer stök i skolan
I Sverige har vi en fenomenal förmåga att stoppa huvudet i sanden eller snarare så skickas samma personer fram för att gjuta olja på vågorna varje gång ett problem som rör barn poppar upp. Alla vet att våldet har ökat extremt mycket i skolorna de senaste åren och vi har haft god tid på oss att göra något åt det. Den förra regeringen gjorde ingenting. Och efter knivdådet i Kungsängen när en rektor knivhöggs så tar röda Aftonbladet förstås fram Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet som säger;
”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”
Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.
Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.
När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”
Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?
När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”
Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?
Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.
Vad kan vi göra åt det?
Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”
Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.
Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.
När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”
Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?
När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”
Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?
Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.
Vad kan vi göra åt det?
Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
onsdag, november 28, 2007
Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer
 |
| Foto: Akamarpreet FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Det är synd att vi inte lär oss av historien. För precis som i dag när vi har en familjepolitik som inte utgår från barnen, som inte tar hänsyn till vad barn vill (tillbringa tid med sina föräldrar), eller som tar hänsyn till utvecklingspsykologi och barns behov – så kan vi se att på kibbutzerna i Israel så begick man samma misstag. I Boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban så skriver han några rader som många barn även i dag skulle kunna känna igen sig i;
”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”.
Hur många barn hämtas inte hem varje dag från dagis av mammor som arbetar i barnomsorgen?
Känns myten igen? När kvinnor väljer att bli hemmaföräldrar så är det ”fel” om just kvinnor gör detta val. Men om de väljer att arbeta inom barnomsorgen (98 procent som arbetar där är kvinnor) då är det ”rätt” val.
Sedan är propagandan i full gång. "Bara kvinnor delar föräldraförsäkringen rakt av så kommer de att få lika lön för lika arbete, eller ha samma chanser i arbetslivet som män". Det bygger på myten att om barnen separerades ännu tidigare från kvinnorna så löser det alla problem med att kvinnor inte får samma livschanser som männen.
Varför kan man inte istället vända på steken och titta på vilka orättvisor den som är hemma drabbas av och justera det? Varför måste attityden vara att barn inte är viktiga - att föräldrar inte är viktiga? Jag tycker att arbetsgivarna och samhället i stort borde ändra inställning och se föräldraskapet som viktigt och utvecklande. Det är en merit att ha tagit hand om sina egna barn. En merit som borde premieras och stå med i en cv när hemmamamman eller hemmapappan är redo att gå ut i arbetslivet igen. En merit som borde vara pensionsgrundande (vilket den kan bli med ett rättvist vårdnadsbidrag).
På gräsrotsnivå är människor naturligtvis fullt medvetna om bristerna i politikernas och vänstermedias resonemang. De vill välja själva utan pekpinnar. Men politikerna fortsätter att sitta och klura på sina teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur vanligt folk ska leva sina liv. Sedan ska deras idéer omsättas och genomdrivas med propaganda och ekonomiska styrmedel så att föräldrar fattar ”rätt” beslut.
När barnen är små kan de inte göra sin röst hörd. De vet inte ens om att det skulle kunna leva på ett annat sätt. Men en dag växer de upp…..
I somras gick filmen ”Solens barn" ("Children of the sun"). Där skildrar dokumentärfilmaren Ran Tal det konsekvent genomförda samhällsexperiment som kibbutzerna var. Det hela startade på 50-talet och pågick ända fram till 80-talet.
Det finns inga exakta likheter med dagens familjepolitik och kibbutzernas familjepolitik men beröringspunkterna är många – barnen ska separeras från föräldrarna för att fostras av utbildade pedagoger på institution. Framförallt så handlar det om ett experiment som, hos oss, startade med en idé som makarna Myrdal hittade på och som sedan flera decennier senare har skruvats till och blivit en livsstil – påtvingad ovanifrån.
Barnen kan inte protestera nu när de är små, men de kan visa genom skrik och gråt vad de känner och vill. Därför är det viktigt att föräldrar får chansen att lyssna till det egna barnet och att de får följa sin ”magkänsla” när de ska tolka vad barnet vill och behöver. Om en förälder känner och vet att en barnomsorgslösning inte är bra för det egna barnet så ska de kunna välja något annat.
För att det ska bli möjligt så måste vi stanna upp och tänka efter. Alla måste inse att det finns stora risker med att fortsätta på den väg som socialdemokraterna tvingade oss att börja gå på och som nu moderaterna vill att vi ska fortsätta - allmän förskola är inte ett bra alternativ.
Fler barnomsorgsalternativ är den enda vägen att gå. Där också hemmalternativet subventioneras. Då har vi föräldrar fortfarande kvar våra valmöjligheter och kan ge det viktigaste vi har – barnen – chansen att få en så bra uppväxt som möjligt. Utifrån det egna barnets behov och inte utifrån en kollektivistisk livsstilstanke som bestämts av politikerna.
Madeleine Lidman
Läs också:
En myt avslöjad - att växa upp på kibbutzens barnhus
Nostalgi och bitterhet när kibbutzens barn minns
Dagisdebatten rasar vidare - men fokus måste ligga rätt
Nästan nio av tio som arbetar inom vården är kvinnor
måndag, november 26, 2007
Familjepolitiken ger unga ont i ryggen
80-talisterna har mer ont i ryggen än sina äldre kollegor. En sammanställning från försäkringskassan visar att nybeviljade förtidspensioner bland yngre män och kvinnor med sjukdomar i rörelseorganen, däribland besvär i rygg och nacke, har ökat de senaste åren.
Det kan vara en förklaring till att man får ont i ryggen men det kan knappast förklara att så många unga är så dåliga att de måste förtidspensioneras. Det förklarar inte heller att problemen börjar redan i skolan hos 11-åringar. "Experterna" som får uttala sig tror att det onda i ryggen beror på ergonomi. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet - ensamutredare som tror att den psykiska hälsan hos barn och unga beror på att det är svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden (vem tror att det är orsaken hos en deprimerad ettåring?) - tror förstås att ryggont hos elvaåringar beror på:
"ryggont beror på konflikter i familjen som påverkar barnet. Sådana problem är delvis en följd av familjens levnadsvillkor som i sin tur kan hänga samman med arbetslöshet, ekonomisk utveckling och hur samhället är organiserat."
För den som läst på lite om barns utveckling så är naturligtvis anledningen till den största delen av ökande psykiska ohälsa (där ryggont är en del) att de inte har fått en trygg anknytning i barndomen. Vi har idag en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika. För en del barn blir separationen från hemmet och mamma och pappa, om de inte är mogna för det en traumatisk upplevelse. Det kan inte vara bra för små ettåringar att slitas bort från mamma eller pappa varje morgon mot sin vilja - för att tillbringa 10 timmar i en barngrupp om 20 barn eller fler. På många förskolor är personalen utsliten och ständigt sjuka, vilket gör att barnen hela tiden får möta nya människor (vikarier). Ett barn som inte har en fungerande anknytning till sina föräldrar är förstås extra sårbart under dessa omständigheter.
Följderna av en otrygg anknytning kommer senare i livet då barnet inte har den grund som det behöver för att kunna klara av de där "vanliga" utmaningarna som livet består av. Istället reagerar de med psykisk ohälsa som kan ta sig olika uttryck; ångest, oro, sömnsvårigheter, depressioner, ont i ryggen, sjävskadebeteenden eller självmordstankar.
Vi kan fotsätta med strutsmetoden och vägra se att alla barn är olika och att väldigt många inte är redo för en separation vid ett års ålder - men då får vi räkna med ett högt pris och att väldigt många barn och unga drabbas av psykisk ohälsa som följd.
Eller så tar vi äntligen och skriker högt om svensk familjepolitik "kejsaren är naken" - vilket är lika med att någonting är väldigt fel med den livsstil vi har där vi med ekonomiska styrmedel tvingar småbarnsfamiljer att göra som politikerna vill, istället för att föräldrar får fatta ett beslut utifrån det egna barnets behov.
Madeleine Lidman
Läs också:
Stressrelaterad psykisk ohälsa
Klinisk erfarenhet och preliminära resultat av vetenskapliga studier har visat att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan oftast är resultatet av en långdragen process som medför såväl kroppsliga som psykiska problem. Processen kan pågå under flera år, och börjar ofta med trötthet och spänningstillstånd och smärtor i rörelseorganen.
Ett folkhälsoperspektiv på smärta
Smärta och trötthet är vanliga problem i skolåldern. Tio till 25% av alla barn och ungdomar i
åldern 11-15 år anger att de har ont i huvudet, ont i ryggen eller ont i magen minst en gång i
veckan. Problemen är vanligare bland flickor än bland pojkar.
Rädslan satt i min rygg
Ryggen avspeglar det som händer i känslolivet och hur vi hanterar stress och spänningar. Att få ont i ryggen har lärt Anna, 31, mycket om henne själv.
Läkande samtal ger kortare sjukskrivning
När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna psykolog. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Många berättade om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.
Minst en tredjedel av alla som söker primärvård har psykiska orsaker till sina fysiska besvär
Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.
Det kan vara en förklaring till att man får ont i ryggen men det kan knappast förklara att så många unga är så dåliga att de måste förtidspensioneras. Det förklarar inte heller att problemen börjar redan i skolan hos 11-åringar. "Experterna" som får uttala sig tror att det onda i ryggen beror på ergonomi. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet - ensamutredare som tror att den psykiska hälsan hos barn och unga beror på att det är svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden (vem tror att det är orsaken hos en deprimerad ettåring?) - tror förstås att ryggont hos elvaåringar beror på:
"ryggont beror på konflikter i familjen som påverkar barnet. Sådana problem är delvis en följd av familjens levnadsvillkor som i sin tur kan hänga samman med arbetslöshet, ekonomisk utveckling och hur samhället är organiserat."
För den som läst på lite om barns utveckling så är naturligtvis anledningen till den största delen av ökande psykiska ohälsa (där ryggont är en del) att de inte har fått en trygg anknytning i barndomen. Vi har idag en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika. För en del barn blir separationen från hemmet och mamma och pappa, om de inte är mogna för det en traumatisk upplevelse. Det kan inte vara bra för små ettåringar att slitas bort från mamma eller pappa varje morgon mot sin vilja - för att tillbringa 10 timmar i en barngrupp om 20 barn eller fler. På många förskolor är personalen utsliten och ständigt sjuka, vilket gör att barnen hela tiden får möta nya människor (vikarier). Ett barn som inte har en fungerande anknytning till sina föräldrar är förstås extra sårbart under dessa omständigheter.
Följderna av en otrygg anknytning kommer senare i livet då barnet inte har den grund som det behöver för att kunna klara av de där "vanliga" utmaningarna som livet består av. Istället reagerar de med psykisk ohälsa som kan ta sig olika uttryck; ångest, oro, sömnsvårigheter, depressioner, ont i ryggen, sjävskadebeteenden eller självmordstankar.
Vi kan fotsätta med strutsmetoden och vägra se att alla barn är olika och att väldigt många inte är redo för en separation vid ett års ålder - men då får vi räkna med ett högt pris och att väldigt många barn och unga drabbas av psykisk ohälsa som följd.
Eller så tar vi äntligen och skriker högt om svensk familjepolitik "kejsaren är naken" - vilket är lika med att någonting är väldigt fel med den livsstil vi har där vi med ekonomiska styrmedel tvingar småbarnsfamiljer att göra som politikerna vill, istället för att föräldrar får fatta ett beslut utifrån det egna barnets behov.
Madeleine Lidman
Läs också:
Stressrelaterad psykisk ohälsa
Klinisk erfarenhet och preliminära resultat av vetenskapliga studier har visat att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan oftast är resultatet av en långdragen process som medför såväl kroppsliga som psykiska problem. Processen kan pågå under flera år, och börjar ofta med trötthet och spänningstillstånd och smärtor i rörelseorganen.
Ett folkhälsoperspektiv på smärta
Smärta och trötthet är vanliga problem i skolåldern. Tio till 25% av alla barn och ungdomar i
åldern 11-15 år anger att de har ont i huvudet, ont i ryggen eller ont i magen minst en gång i
veckan. Problemen är vanligare bland flickor än bland pojkar.
Rädslan satt i min rygg
Ryggen avspeglar det som händer i känslolivet och hur vi hanterar stress och spänningar. Att få ont i ryggen har lärt Anna, 31, mycket om henne själv.
Läkande samtal ger kortare sjukskrivning
När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna psykolog. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Många berättade om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.
Minst en tredjedel av alla som söker primärvård har psykiska orsaker till sina fysiska besvär
Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)