måndag, september 03, 2007

Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken

Jag tycker att det är intressant att läsa ledarsidorna. Även om jag inte alltid håller med så brukar det vara allmänbildande att ta till sig lite nya vinklingar på det som händer och sker.

Men igår den 2 september blev jag nästan bara full i skratt när jag läste Dagens Nyheters ledarsida och Hanne Kjöllers vinklingar i "Undvikande som statsideologi"). Då kom ”von oben” perspektivet in så extra tydligt. Jag tycker inte att ledarsidorna ska försöka uppfostra människor utan bara spegla olika frågor så seriöst som möjligt, för att ge ett vidare perspektiv - något som Hanne Kjöller, totalt misslyckades med när hon med några enkla rader skulle försöka få oss föräldrar att förstå varför vi måste välja dagis. Hon kritiserar föräldrar som är rädda om sina barn. Hanne har nämligen varit i en lekpark och sett några föräldrar som inte låtit sina barn klättra som de vill. Sedan har hon kommit fram till sin teori att alla svenska föräldrar är curlingföräldrar och att en hel generation numera fostras till; "självcentrering, passivitet och undvikande".

Naturligtvis så finns det enligt Hanne Kjöller en universallösning för att kompensera föräldrarnas dåliga inflytande över sina barn – förskolan. Hon skriver;

”Tack och lov finns det en frizon: förskola. När hysteriska föräldrar ägnat 20 minuter åt att säga adjö åt sina barn får barnen till sist vara barn i stället och slippa rollen som upplyfta småpåvar som absolut inte får kantstötas.”

Hanne har helt rätt i att barn i förskola inte har samma skydd. Redan år 2002 kom en undersökning som gjorts vid Norrlands universitetssjukhus som visade att hos förskolebarn (1–6 år) har de icke-lindriga skadorna, till exempel frakturskador och hjärnskakningar fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Som tänkbar orsak anges att grupperna ökat samtidigt som personalen minskat. (Förskolebarn saknar skydd).

Här i Solna finns det ett ökänt dagis som skickat hem två barn med armbrott det ena barnet (en 2-åring) lämnades ut till en förälder med kommentaren:
”hon har varit så gnällig hela dagen, vi vet inte vad det är med henne”.
Ja, den här lilla flickan hade kanske ”bara” fått klättra lite fritt utan någon övervakande förälder eller annan vuxen och ramlat och brutit armen. Tyvärr hade ingen personalen noterat vad som hänt men på akuten fick i alla föräldrarna veta att barnets arm var bruten.

Sedan missar Hanne Kjöller en viktig sak i sitt resonemang. Hon ser dagis som fristaden från curlingföräldrar men dagis är faktiskt många gånger orsaken till att föräldrar blir just curlingföräldrar. Som den danske psykologen Bent Hougaard sa när debatten om pågick som intensivast;

”Efter långa arbetsdagar vill vi bara vara goda föräldrar som gör roliga saker och är snälla mot barnen. För att snabbt få undanstökat disk och matlagning begär vi aldrig att de ska hjälpa till. ”Barnen får för litet motstånd”, väser Hougaard och varnar för att vi håller på att fostra lata, luststyrda människor som hyser föga respekt för sin omgivning”. (Läs hela artikeln: Högt pris för en friktionsfri barndom )

Det går att stöta och blöta teorier hit och dit och hitta alla möjliga (som i det här fallet synnerligen mindre seriösa) resonemang varför vi ska ha kvar ett system där föräldrar med ekonomiska styrmedel ska tvingas lämna ifrån sig sina barn vid ett års ålder till dagis, för att gå och arbeta heltid.

Eller så tar även ledarskribenterna och vaknar upp och inser att alla barn är olika och att det omöjligen bara kan finnas ett barnomsorgsalternativ som passar alla barn eller en lösning som passar alla föräldrar.

Madeleine Lidman

Inga kommentarer: