Oktober 2003
Ibland är det vissa vardagshändelser som sätter sina spår. Som våren 2003 när vi var två mammor som gick in och handlade glass till våra barn på en fritidsgård i en av parkerna vi brukade besöka efter lekis.
När vi så går in på fritidsgårdens café för att låta barnen få handla själva och står lite i bakgrunden när barnen fixar och trixar med pengarna, säger så flickan som står där
- Ska ni gå ut och äta glass med era fröknar nu?
Den här flickan som var i 19 - 20 årsåldern utgår automatiskt ifrån att vi är barnens fröknar! Skrämmande. Hon är så formad av det samhälle hon lever i att hon inte ens kan tänka tanken att barn i den åldern (4-6 år) är tillsammans med sina föräldrar, på dagtid, mitt i en arbetsvecka.
Sedan talar vi september 2003 och jag går i sakta mak med min yngsta dotter hemåt, efter att ha lämnat den äldsta i skolan. Vi går alltid förbi samma dagis och barnen där är väldigt kontaktsökande och brukar stå i stora klasar och trycka sina näsor mot hönsnätet (som höjts i omgångar p.g.a. att flera barn rymt därifrån, för att sedan hittas av bekanta och föräldrar ute på gatan flera timmar senare) och speja ut mot de som går förbi, ropa och vilja prata.
Just den här dagen frågar en liten pojke på tre år;
- Vad är du för nåt?
- En mamma med sitt barn, svarar jag.
- Nej, men vad är du för nåt, säger han envist igen.
- Jo, men jag är faktiskt en mamma och det här är min flicka och nu ska vi gå hem till oss.
Pojken stirrar frågande på oss, det är som om han frågar sig hur en mamma kan vara ute och gå med sitt barn mitt på blanka förmiddagen. Jag är inte en fröken, utan en mamma och mitt barn är med mig.
Den 1 oktober 2003 läser jag i Expressen under rubriken "Utrbrytarkungen" eller som det står "Utbrytarungen" och så har man ritat till ett k, (som om man glömt skriva dit det från början). "Kevin 3, smet från dagis två gånger." Andemeningen är tydlig; vilken lustig liten unge som rymmer från dagis hela tiden. Och vad han ställer till med, han har nu rymt två gånger på två månader, så nu måste Marks kommun höja säkerheten på alla sina 28 dagis.
I tidningen konstaterar man också att han inte trivs något vidare på sitt dagis, Kevins mamma säger "Han är ledsen när jag går på morgonen".
Jaha, så vad gör man nu för att hjälpa Kevin eftersom han rymmer för att leta efter sin mamma hela tiden. Jo, man höjer säkerheten;
grindarna till dagis har försetts med trippellås
bemanningen har förstärkts
dörrarna mellan avdelningarna och ytterdörrarna har reglar så högt upp att barnen inte kan nå dem.
Så ser verkligheten ut i Sverige anno år 2003, majoriteten av människor tycks ha blivit så enkelspåriga och totalt inriktade på att dagis är det enda alternativet, så att man inte längre tycks se alternativen. Istället för att höja säkerheten och se till att låsa in barnen ännu bättre på dagis, så borde man se över vad man kan göra så att de trivs bättre på dagis eller se till att det finns andra alternativ för de barn som inte gillar dagis, som inte gillar att vara borta från sina föräldrar när de är små!
Som vanligt kan det inte sägas nog ofta; det är hög tid att införa fler alternativ inom barnomsorgen - Hemmaföräldrarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar