Barnen det viktigaste vi har

I DN den 23 juni 2004, går det att läsa en liten, liten notis;

"Få av dem som läser till lärare vill arbeta i förskolan, trots att behovet är stort där. Högskoleverket har i en enkät pejlat intresset för olika slags läraryrken bland dem som börjat läsa på den nya lärarutbildningen höstterminerna 2001 eller 2002. Svaren visar att 12 procent vill arbeta inom förskola eller förskoleklass (sexårsverksamheten). Lägger man ihop dessa studenter med dem som börjar utbildningen på vårterminen blir tillskottet 1.100-1.200 förskollärare per år. Men enligt skolverkets prognos behövs tre gånger så många examinerade för att täcka behovet."

En notis som i klartext talar om att framtiden inom förskolorna kommer att bli än värre p.g.a. personalbrist, får bara några få rader på en undanskymd plats i en av landets största dagstidningar. Tyvärr säger detta väldigt mycket om hur vårt samhälle ser på det viktigaste vi har - våra barn.

Redan idag är en stor del av dagispersonalen sjukskriven, många slutar och alltför många dagis har många barn och lite personal. Och fler barn ska in på dagis enligt regeringens planer. I och med nya skollagen så arbetar i dagsläget fler och fler kommuner på att få bort dagmammorna helt, med motiveringen att de inte uppfyller den pedagogiska profilen. (Som om alla som arbetar på dagis är utbildade förskollärare eller pedagogik kan ersätta vanlig mänsklig omtanke och sunt förnuft?)

Hemmaföräldrar ser fyra starka påtryckningsmedel för att få alla föräldrar att göra som regeringen vill och sätta barnen på dagis från ett år;

Konsekvent nej till valfrihet inom barnomsorgen, trots att Föräldraupproret växer och människor vill ha folkomröstning i kommun efter kommun om rättvis barnomsorg - säger regeringen nej till alla förslag om folkömröstningar.

införandet av allmän förskola för fyra- och femåringar
införandet av maxtaxan
införandet av nya skollagen (bort med dagmammorna)

Om det alternativ regeringen nu erbjuder är så fantastiskt - varför vågar de inte ha fler alternativ inom barnomsorgen - dagmammor och hemmaföräldrar. Vad är så skrämmande med valfrihet? Varför törs de inte överlåta till föräldrarna att själva välja den lösning som passar bäst för dem och deras barn?

Varför måste regeringen i allmänna utskick till föräldrar försöka nöta in att dagis är så oumbärligt för alla barn - i lösa svävande rader? Läs bara följande information som gick ut i samband med information från Solna kommun angående allmänna förskolan:

I regeringens proposition om allmän förskola påpekas att; "Betoningen av förskolans pedagogiska roll gör att frågan om vilka barn som inte nås av förskolan får ökad betydelse. Förutsättningarna inför skolstarten ser olika ut för de barn som har flera år av vistelse i förskola bakom sig när de kommer till förskoleklassen, jämfört med dem som inte har det."

Några rader som syftar till att få föräldrar till "rätt tänkande och handlande enligt regeringens planer" - men några rader som får en helt annan innebörd om de ständigt sätts som översta rubrik till allt som står att läsa om dagis i tidningarna! Under våren stod det följande:

(i en liten, liten notis förstås) "Två barn kvarglömda efter utflykt. Hittades av parkvaktare stående vid ett stup, två timmar efter att de försvann. Barnen hade då ännu inte anmälts saknade"

Och så sätter vi rubriken till detta:

"Betoningen av förskolans pedagogiska roll gör att frågan om vilka barn som inte nås av förskolan får ökad betydelse. Förutsättningarna inför skolstarten ser olika ut för de barn som har flera år av vistelse i förskola bakom sig när de kommer till förskoleklassen, jämfört med dem som inte har det."

Visst blir det ganska löjeväckande?

Min syster gick i juni förbi ett ökänt dagis i området. Ett litet barn på ett år åkte nerför en rutschkana. Nedanför rutschkanan väntade kompisen. Och levererade raskt tre knytnävsslag i ansiktet på barnet som kom åkande. Den lilla började förstås storgråta och min syster skrek upprört från andra sidan stängslet; "så där gör man inte!". Var på slagskämpen snabbt försvann. En dagisfröken står en bit bort och tittar på det hela som utspelar sig framför hennes ögon. Syrran stirrar intensivt på henne för att se om hon ska orka sig bort och trösta det gråtande barnet. Men se det orkar hon tydligen inte, hon står kvar och ser ut som om det regnar. Vad lär sig detta lilla barn för pedagogik om låt oss säga empati? Och så sätter vi då rubriken till det hela. "Förutsättningarna inför skolstarten ser olika ut.....

Skrämmande eller hur!

Personligen tror jag att regeringen grymt underskattar svenska föräldrar (och media?) måttet är snart rågat för vad vi utsätter våra barn för - snart kommer tidningarna att fyllas av stora svarta rubriker med kraftfulla protester mot den bristande valfriheten inom barnomsorgen och allt vad den leder till. Jag känner tro och hopp om framtiden att vi föräldrar, oavsett val av barnomsorg kommer att samarbeta för att få en ökad valfrihet! Helt enkelt därför att det är vi föräldrar som står våra barn närmast och ser vad de behöver. För oss är våra barn inte bara ett nummer i statistiken, en kostnadskalkyl och beräkning av största möjliga produktiva uppfödning inför arbetslivet.

för oss föräldrar (oavsett vilken barnomsorg vi valt) är våra små underverk, några vi känner en otrolig kärlek till, vår framtid och det allra viktigaste vi har i våra liv!

Madeleine Lidman