I Svenska Dagbladet den 8 mars 2004 kan man läsa följande:
"Sveriges riksdag är en av världens mest jämställda - men bara på papperet. Sex av tio kvinnliga ledamöter i Sveriges riksdag har utsatts för förtryck på grund av sitt kön. Av riksdagens 349 ledamöter är nästan hälften kvinnor. Men det är fortfarande de manliga politikerna som har den egentliga makten, enligt kvinnorna.
-Här är det tuffare än jag hade förväntat mig. Den manliga maktstrukturen är stenhård. Jag fick en chock, säger en kvinna som suttit i riksdagen sedan förra valet.
SvD har varit i kontakt med 155 av de 158 kvinnliga riksdagsledamöterna. Av de 155 har fem personer inte velat medverka. Oavsett partifärg och ålder är upplevelserna detsamma. Ett problem som många pekar på är att männen sluter sig samman i informella nätverk som utestänger kvinnor. Politiska diskussioner förs över en öl, kompisar emellan. När förslagen når sammanträdesrummen har männen redan pratat sig samman, uppger en rad kvinnor.
-Männen är duktiga på att utestänga kvinnorna. En del sitter halva nätterna här och mejlar till varandra, om statens finanser till exempel, säger en riksdagsledamot.
En kvinna i riksdagen liknar det till och med vid korruption. Det blir särskilt tydligt när det är dags att nominera till olika politiska poster, anser hon.
-Framför kompetens gynnar man till exempel gamla vänskapsband.
Sammanlagt 97 av de kvinnliga ledamöterna i riksdagen säger att de blivit sämre behandlade just för att de är kvinnor. De berättar hur män vänder dem ryggen, småsnackar och skruvar på sig när en kvinna ska prata. Exemplen är många:
-Män minns inte vad jag heter, ser inte när jag begär ordet. Det finns ett stort drag av osynliggörande, berättar en kvinnlig riksdagsledamot som tillhör de tyngsta i sitt parti.
-Om jag som kvinna säger en sak i ett sammanträdesrum faller det platt till marken. Sedan säger en manlig ledamot samma sak, då hör alla, säger en annan ledamot. -När man reagerar på något säger de ibland "Hon har väl en dålig dag" eller "Det är väl vallning på gång", berättar en kvinna.
Åtskilliga vittnar om att de möts av en nedlåtande attityd. En kvinna beklagar att hon på sammanträden brukar presenteras som ett "ungt, läckert inslag", en annan har fått höra: "Lilla gumman, vad söt du är när du blir arg".
Många, även de mest erfarna, tycker att kommentarerna är svåra att tackla. Somliga berättar att de biter ifrån, medan andra har svårare att svara på den kränkande behandlingen. De blir ledsna, osäkra och tystnar. Kvinnorna upplever att de ständigt tvingas jobba dubbelt så hårt som männen för att bli respekterade.
-Jag behöver göra lite bättre än vad som är bra. I början höll det på att knäcka mig, berättar en yngre ledamot.
"Makten är konstant, och ingen man vill dela med sig av den", säger en kvinna. Många är upprivna. -De här mönstren och attityderna sitter i väggarna, konstaterar en ledamot.
Artikeln i Svenska Dagbladet väldigt intressant med tanke på att starka krafter påstår att det är barnen som är orsaken till problemet med den bristande jämställdheten i samhället. Själv vill jag påstå och många med mig att Sveriges barn inte är orsaken till den bristande jämställdheten i Sverige. Tittar man tillbaka lite på hur tongångarna har gått under de senaste decennierna så hette det först;
" Alla kvinnor ska ut i arbetslivet och ungarna in på dagis eller hos dagmamma, då ökar jämställdheten."
Nästa slogan blev: "Var inte hemma med barnen mer än ett år, så ökar jämställdheten."
En av de senare är; "förskola är bättre än familjedaghem för jämställdheten. När barn går på förskola ökar jämställdheten, med familjedaghem blir den mindre." (Citat från tidningen Förskolan april 2003).
Och nu det senaste argumentet som ska bankas in i våra huvuden: "Lagstifta om delad föräldraledighet, så ökar jämställdheten."
I Dagens Nyheter den 8 mars går 37 föräldrar ut och kräver lagstiftad delad föräldraledighet. Tyvärr framgår det inte vilka yrkesgrupper dessa föräldrar tillhör, något som hade varit väldigt intressant att få veta. Har de ett "vanligt" 9-17 arbete, där de får tampas med det arbetsklimat som den övervägande majoriteten av Sveriges befolkning befinner sig i - eller frilansar de? Frilansar de så slipper de förhoppningsvis den vardag som t.ex. de kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag arbetar i varje dag? En verklighet som inte bara gäller för riksdagen utan för många arbetsplatser. Säg den kvinna som inte ler igenkännande när hon läser om riksdagskvinnornas vardag på jobbet.
Debattörerna i DN drar också slutsatser utifrån Island och använder som argument för delad föräldraledighet; "Hur viktiga familjepolitiska beslut kan vara visar erfarenheter från Island som införde en tredelad föräldraförsäkring häromåret. Nästan alla pappor tog ut sin tredjedel och kvinnolönerna ökade."
Vi på Hemmaföräldrar kollade upp detta påstående lite närmare och fann då i Vasabladet följande citat: "En forskare på Jämställdhetscentret säger;
-som forskare vill jag inte gå med på att det redan nu går att se mätbara effekter av den nya lagen."
Vidare i artikeln så skyller debattörerna på arbetsgivarna med motiveringen: "Arbetsgivarna förväntar sig att alla kvinnor kommer att vara frånvarande för vård av barn. Kvinnor som inte har för avsikt att skaffa barn utan satsar på karriär får ändå sämre lön än män i motsvarande ställning på grund av arbetsgivarnas riskbedömningar. Kvinnor som avstår från föräldraledighet får inte högre löner, medan män som tar föräldraledigt får en sämre löneutveckling. Detta ger ett straff för familjens sammanlagda inkomstutveckling."
Vi på Hemmaföräldrar anser att det här är en gammal myt som kort kan sammanfattas - "om vi bara minimerar mammans tid med barnet, helst till ett halvår, så kommer kvinnor att uppnå jämställdhet." Men är inte det en slutsats på väldigt lösa boliner? Varför inte fokusera på det faktum att kvinnor som inte är hemma med barn ändå inte får högre löner - säger inte det en hel del om att det inte är barnen som är problemet utan attityden till kvinnor? Den attityd som också kommer fram i riksdagskvinnornas beskrivning av sin arbetssituation?
Lite käckt talar debattörerna också om att eftersom barnen behöver fast föda vid 6-månader så går det utmärkt att kombinera långtidsamning med heltidsarbete. Nu är det så att amning precis som en graviditet inte följer ett givet mönster. För att amningen ska fungera och mjölken inte sina, så behöver barnet ammas regelbundet och oftare än två gånger per dag för de allra flesta. Ammande mammor behöver också slippa stress och få möjlighet att äta ordentligt.
Kanske finns hon drömmamman i dessa debattörers ögon, hon som går igenom sina graviditeter utan minsta komplikation eller allmän trötthet och som käckt kan instämma i: "graviditet är ingen sjukdom" för att sedan arbeta till dagen innan förlossningen, klämma ut en liten bebis och därefter fortsätta sitt liv precis som vanligt. Kanske finns också den mamman som efter 6 månader hemma kan stressa iväg till ett heltidsjobb efter en snabb morgonamning och sedan återvända hem trött för en liten kvällsamning - men högst sannolikt är hon i minoritet och mest en skapad drömbild (för vissa) för hur det borde vara. Frågan är väl om en mamma måste vara så här för att vara accepterad i vårt samhälle - eller får hon vara mänsklig när hon nu gör en så viktig insats?
Det samhälle vi lever i idag har bestämt att barn är icke produktiva och alltså kostsamma och bör därför så tidigt som möjligt placeras på institution, så att mamma och pappa kan göra rätt för sig. För oss på Hemmaföräldrar låter det som en teoretisk utopi och en konstruerad verklighet.
Varför inte försöka förändra det rådande synsättet i samhället istället och fokusera på att kvinnor föder barn - yippiiie - med risk för sitt eget liv, bär och föder kvinnor fram barn. Barn som behövs för att vårt samhälle ska fungera och överleva. Hur ska samhället i sin tur belöna och premiera kvinnor för detta fantastiska?
Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention där familjen och barnen ska sättas främst. Även i regeringsförklaringen står att barnen ska stå främst.
Hur kan vi stötta och uppmuntra barnfamiljer, så de själva kan välja hur de vill leva sina liv under småbarnsåren, utan politiska pekpinnar och ekonomiska tvångströjor som tvingar dem att agera som sittande regering vill?
Hur kan vi hjälpa de familjer som vill låta en förälder stanna hemma under småbarnsåren - kan vi skapa ett samhälle som gör det möjligt att försörja en familj på en lön? Kan vi skapa ett samhälle där det är tillåtet för föräldrar att välja bort dagis som ett alternativ och istället själva ta ansvaret för barnens uppväxt och fostran?
När vi har spikat fast att vi ska ha ett samhälle där vi låter föräldrar välja själva - därför att familjen och barnen är viktiga i vårt land och för att barnuppfostran är otroligt viktigt för att skapa ett fungerande samhälle, så kan vi kanske på köpet komma en liten bit på väg till bättre jämlikhet. Då har vi en gång för alla spikat fast att det är ok med barn och barn behövs i vårt samhälle. När arbetsgivarna vet vad de har att gå efter, så blir nästa steg att se över attityderna gentemot kvinnorna och där finns en hel del att se över. Ska vi tillåta härskarhierarkier och sexistiska maktuttryck på arbetsplatserna.
Sist men inte minst så måste vi se över attityden vad gäller arbete i vårt samhälle. En arbetslös har svårare att få ett nytt jobb, än en som redan har ett arbete - allt beroende på fördomar.
En kvinna eller man som valt att stanna hemma med barnen under några år, har också svårare att komma tillbaka till arbetslivet. Föräldrar som väljer deltid, räknas inte och får svårt att avancera om de vill. Och det är här vi ska lägga fokus och det är det vi ska ändra på! Istället för att se barnen som orsaken till den bristande jämställdheten i vårt land.
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar