I Expressen den 5 maj 2004 står det;
"Barn och föräldrar får allt mindre tid tillsammans. På tio år har de minsta barnens tid med sina mammor minskat med upp till två timmar om dagen, enligt Statistiska centralbyrån (SCB).
Barn i samtliga åldrar har den senaste tioårsperioden fått mindre tid med sina föräldrar. Minskningen gäller för alla åldersgrupper men är störst för ensamstående mammor med barn upp till fem år, som fått två timmar minskad tid med barnet varje dag, jämfört med en undersökning för tio år sedan.
Enligt SCB beror minskningen främst på att barnomsorgen byggts ut under 1990-talet. Barnen vistas också längre tid på dagis och har fler aktiviteter utan föräldrarna.
I rapporten "Barnens tid med föräldrarna" pekas på att barn tillbringar mer tid ensam med mamma än med pappa. Detta gäller även om båda föräldrarna arbetar heltid.
Undersökningen har gjorts genom att ett stort antal familjer åren 1990/91 och 2000/01 fått föra dagböcker där man med egna ord beskrivit vad man gjort under dagen."
Det är med sorg i hjärtat jag läser dessa rader. Tänk vad alla dessa föräldrar missar som inte får chansen att tillbringa tid med sina barn. För min del kan jag klart säga att tiden med mina barn hemma under småbarnsåren har varit den bästa tiden i mitt liv. Visst har det varit en ständig oro för att ekonomin ska gå ihop och ett vändande på varje krona. Det positiva med vårt enkla sätt att leva, utan villa, sommarställe, utlandsresor, restaurangbesök och ständigt nya kläder och skor är - i vår familj kan barnen även få tillgång till sin pappa, trots att det är mamma som är hemma.
Vår livsstil (utan alla dyra kostnader) har gjort att han kan sluta i normal arbetstid varje dag och klockan 13.00 på fredagar. Fredagar är pappas dag med barnen, då umgås de på tu man hand några timmar. Under veckorna delar vi på hämtning och lämning i skola och på fredagar hämtar han lilltjejen på lekis. Barnens pappa kommer hem och lagar kvällsmålet med barnen varje kväll (och han inhandlar naturligtvis all mat eftersom han har bilen) och vi delar på att följa dem till deras aktiviteter de kvällar de har några.
Vi lever jämställt och tycker att våra barn får bra förebilder för hur en familj kan fungera - "i en familj hjälps man åt". Vi tar oss ofta tid att bara vara, vi kan göra det eftersom familjen är van vid att njuta av det lilla - en pick nick i parken t.ex. kostar inget.
I media omnämns en kvinna som jag som en riktig "loser", en bakåtsträvare (till hemmafrutillvaron à la 50-tal förstås), en kvinna som tär på samhällets resurser och lever på andra - för jag bidrar ju inte med något viktigt - jag är inte produktiv, en lite korkad kvinna som valt att vara hemma hellre än att gå tillbaka till mitt urtråkiga arbete, en underdånig kvinna inlåst i präktig kvinnofälla - hemmet och barnen. Listan kan göras hur lång som helst vad gäller allt negativt som skrivs om "mig" och mina gelikar.
I samhället i dag tycks det fullkomligt omöjligt för många att förstå att det finns människor som väljer sina barn framför sin karriär - under några futtiga småbarnsår. Inte för att slippa ett tråkigt arbete, inte för att sitta och fika och måla naglarna hela dagarna, inte för att man inte "orkar" jobba eller är intresserad av att göra karriär eller fortbilda sig - utan för att var sak har sin tid.
Småbarnsåren kommer inte tillbaka, det är här och nu som gäller och att finnas där för sina barn. Och därför är det för oss också så självklart att investera av vår tid i våra barn - för att det är kul, härligt och underbart att få vara förälder och ge av sig själv, att finnas där för sina barn och ge dem en grund att stå på inför vuxenlivet. De ska veta vart de hör och hur livet och samhället fungerar - men med familjen som en trygg bas. Och visst vill jag tillbaka till arbetslivet när barnen är större - men är en "looser" som jag välkommen tillbaka, efter några år av nya och utvecklande erfarenheter hemma med barn?
Jag känner också att mina 13 år som heltidsarbetande innan jag fick barn, borde ha gett en hel del pengar till skattekakan. Ändå har vår familjs dagissubventioner frusit inne för två barn och bara för den äldsta handlar det om 6 år x ca 100.000 kr= 600.000 kr. Och för den yngsta hittills 4 x 100.000 kr = 400.000 kr.
Sammanlagt har jag bara där sparat en miljon åt samhället. Lägg till det att min man aldrig har behövt vabba på åtta hela år (pratade nyligen med en kompis, som är inne på sin fjärde vecka vabbande hemma med sjukt barn) och maken är aldrig sjuk eftersom våra barn, så gott som aldrig är sjuka. Därför har han nästan inte behövt ta ut en sjukledighetsdag med ersättning från försäkringskassan.
Själv är jag utförsäkrad sedan länge och har inte heller kostat några sjukledighetsdagar på åtta år. Barnen är sällan sjuka, kanske en eller två gånger om året och får då vara hemma tills de är garanterat friska, varför de inte sprider sin smitta vidare, så att andra måste vara hemma och sjukskriva sig.
Min man arbetar och betalar skatt! Själv arbetar jag extra för att det ska gå runt och betalar också skatt. Så vi betalar skatt, kostar inget i vabbande och inga sjukdagar - men våra dagissubventioner fryser inne eftersom vi valt en annan barnomsorgsform än vad regeringen bestämt!
Jag kan inte få ihop den verklighet, som presenteras för mig, där två föräldrar måste arbeta under småbarnsåren för att samhället ska gå runt - varför kan vi inte ha ett samhälle där det går att leva på en lön under några viktiga småbarnsår?
Skatten behöver inte vara så skyhög under småbarnsåren, det kompenseras faktiskt med få sjukdagar och inget vabbande m.m. Men "vår sanning" berättas det aldrig om i media och de debattartiklar jag och andra organisationer skrivit och skickat tas aldrig in i stora tidningar som DN (möjligen på DN nätdebatt), helt enkelt för att de inte passar in i den bild av vårt samhälle som tidningarna vill förmedla.
Inte någon kan väl ha undgått att märka att DN varannan vecka, under hela år 2004, har en eller flera ledarskribenter eller andra "rättänkande" personer/organisationer, som försöker hamra in budskapet - om lagstiftad delad föräldraledighet. Det budskapet är INTE något som kommer från oss gräsrötter inte och eftersom alternativen inte nämns (det finns andra sätt att få jämställdhet än att använda barnen som murbräcka eller göra dem till syndabockar) har snart människor bara en tanke - jämställdhet kan bara uppnås om barnen får 6 månader var med varje förälder.
Att sedan verkligheten för människor kan göra detta förslag omöjligt är ointressant, att Sveriges föräldrar å det skarpaste redan avvisat en lagstiftning om föräldraledigheten är ointressant - det här ska drivas igenom till varje pris och budskapet fortsätter att nötas in, tills organisation efter organisation hakar på och då ska vi små gräsrötter få en känsla av att det här är en stormflod av önskemål från Sveriges föräldrar som nu börjar synas i media. Så till sist - men inte minst - ska vi små gräsrötter övertygas om att det här är den enda sanningen. För den som läser en tidning från någon fackförening kommer budskapet att nötas och blötas i tidningen - de har ju hakat på, ledarskribenter i dagstidningarna har hakat på, debattörerna i tv - överallt ska vi mötas av budskapet - delad föräldraledighet är enda sättet att få ökad jämställdhet.
Precis så gjorde man för att få den stora majoriteten i samhället att sätta barnen på dagis från ett år - då var det barnen på dagis = ökad jämställdhet som gällde. Så visst är det en beprövad och fungerande taktik - men är det riktigt demokrati, ärligt spel och det bästa för föräldrar och barn att indoktrinera och hjärntvätta in en förändring i samhället på det här sättet?
Och tror någon på allvar att vi får ökad jämställdhet om barnen är hemma med mamma 6 månader för att sedan vara hemma med pappa 6 månader? Eller är det så att man har andra skäl till den här förändringen men anser sig ha hittat ett gångbart argument för att genomföra det här?
Gissningsvis är det en tidsfråga tills det blir en lagstiftning om delad föräldraledighet - men från oss gräsrötter kommer det inte! Därför är det bara att konstatera att jag är en stämplad och osynliggjord mamma och det finns många med mig i vårt land - både mammor och pappor - vi som valt yrket hemmaförälder. Vi syns inte, vi hörs inte och omnämns vi någon gång så är det med fördomar och etiketter som våra belackare satt på oss, istället för att ge oss en chans att komma till tals och säga vad vi önskar - helt enkelt ge oss en chans till riktig demokrati där också vi får vara med och debattera på lika villkor för ett samhälle som ska vara det bästa för oss, våra barn och medmänniskor.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar