Maj 2005
Att barn är olika kan vi nog som föräldrar alla enas om. Men varför har vi då snart bara ett barnomsorgsalternativ? Tror regeringen att Sveriges föräldrar fortlöpande kommer att fortsätta att acceptera att barns psykiska ohälsa bara ökar - utan att någon tar reda på varför?
Finns det fortfarande en rädsla hos media för att föra fram hemmaförälderns önskemål om en förändring i familjepolitiken? Om det finns, i så fall varför? Det är nog en fråga som vi hemmaföräldrar ofta funderar över. Jag tror personligen att den rädsla som finns ofta handlar om att som journalist inte vara tillräckligt trendig. Det väcker förstås mer reaktioner och verkar lite "häftigare" att som Linda Skugge skriva om "hemmafruar som går hemma och fiser. Hemmafruar som hon minsann inte tänker försörja" - än att prata om att barn är olika och behöver olika former av barnomsorg för att må bra.
Per Kågeson skriver i sin bok "Tid för barn" om försiktighetsprincipen:
"Inom miljöpolitiken är försiktighetsprincipen numera ganska allmänt accepterad. Den innebär att man inte ska vänta på definitiva bevis innan man fattar beslut om åtgärder till skydd för miljön. Det räcker med att det finns en vetenskapligt grundad anledning att befara att t.ex. en kemikalie är skadlig för naturen eller för människans hälsa för att iaktta försiktighet.
Om man överför försiktighetsprincipen till omsorgen om de minsta, måste man konstatera att det finns grundad anledning att korta vistelsetiderna, att öka personaltätheten, att minska storleken hos barngrupperna och att ge de mest känsliga barnen ett alternativ till tidig dagisdebut. De som har bäst förutsättningar att avgöra om barnet är känsligt, med avseende på psyke, tillit eller infektionskänslighet, är dess föräldrar. Samhället borde alltså bejaka att små barn har individuella behov och utforma familjepolitiken så att alla barn får ett rimligt stöd under sina första levnadsår. Alla barn behöver bli sedda och bekräftade varje dag. Det främsta skyddet mot stress under de första åren är en trygg anknytning till föräldrarna."
I Sverige har vi idag en familjepolitik som leder till att dagmammor, lekis och öppna förskolor avvecklas i allt snabbare takt. Allt går mot en enda lösning - dagis från ett års ålder (eller tidigare). En politik som i mångt och mycket bygger på en idé om att barn som börjar tidigt presterar bättre i skolan. Men som Per Kågeson skriver:
"Det vore intressant att i högre utsträckning använda andra mått än skolprestationer för att se om dagis ger barnen andra och bättre förutsättningar än omsorg i hemmet. När skolresultaten används brukar hypotesen vara att dagis har en positiv effekt. Om man befarar att tidig dagisstart kan ha negativa effekter borde det vara relevant att studera om det finns statistiskt säkerställda skillnader mellan hemmabarn och dagisbarn när det gäller förekomst av psykiska sjukdomar, inklusive åkommor som anorexia och bulimi. Kanske skulle frekvensen av barn som haft kontakt med PBU vara ett meningsfullt mått? Eftersom vistelse på dagis eller i förskola kan tänkas leda till tidig upptäckt av problem, borde man kanske koncentrera studien på förekomsten av PBU-kontakter under lågstadiet. Jag känner emellertid inte till någon studie som försökt analysera eventuella samband mellan tidig dagisdebut (eller långa dagar på dagis) och förekomst av psykiska problem. Är inte myndigheterna och forskningen intresserade av sådana kopplingar."
Det vi vet idag är att köerna bara ökar till Barn- och ungdomspsykiatriska. Många ungdomar mår dåligt. Riktigt dåligt. Och ändå har vi en regering som år efter år fortsätter att bedriva en familjepolitik som ger oss många frågetecken kring barns hälsa.
Varför tar man inte det här på allvar och tar fram relevanta undersökningar om vad denna utveckling beror på?
Jag tror att regeringen grovt underskattar Sveriges föräldrar. Människor ser vad som händer och de är beredda att agera för en förändring i kommande val. Bara inom Föräldraupproret syns det tydligt att den här frågan berör föräldrar över alla partigränser.
Regeringen vet nog också att de inte längre kan låtsas som om det regnar och ignorera alla föräldrar som vill ha en ny familjepolitik - varför vågar de annars inte ställa upp i Aktuellts debatt och prata om det pågående Föräldraupproret?
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar